Otto Gabrielsson bor i Stockholm. Han läser till att bli psykolog vid Karolinska Institutet.

Om att ursinnigt gripa efter en far som inte går att nå

recension.

Otto Gabrielssons bok "Vildhavre" är en rasande uppgörelse med att han är Jörn Donners bortglömda son.

6.5.2020 kl. 11:46

Vad gör det med en människa att växa upp utan en pappa? Vad gör det med en människa att ha en pappa som är ständigt närvarande i offentligheten, men frånvarande i det egna livet?

Vad gör det med en son att ständigt tänka på och längta efter sin far, medan han vet att hans känsla är obesvarad, skamlig och frånstötande – också för honom själv?

Otto Gabrielssons bok Vildhavre. Sista brevet till pappa (Schildts & Söderströms) är en rasande, bitter, och skoningslös uppgörelse med det faktum att han är Jörn Donners bortglömda son, den som Donner i sin bok Mammuten kallar ett ”misstag”. Det är där det börjar. Det är där raseriet blir ohämmat, en sorts hämnd.

Otto Gabrielsson växte upp i Sverige. Kontakten till pappan var sporadisk. Till bokens mest hjärtskärande ställen hör beskrivningarna av den korta fadersnärvarons tanklösa slarvighet.
Otto Gabrielsson är skoningslös mot sin far, men han är också skoningslös mot sig själv. Han beskriver sig själv som en kort, osportslig man som kämpar med depression, ångest och alkoholberoende. Aldrig är skammen tydligare och mer kännbar för läsaren än när han liksom på måfå vandrar omkring från krog till krog i Stockholm, enbart för att någonstans hitta någon (kanske en kulturperson eller kanske en finne) som vet vem Jörn Donner är, och för vilken han kan berätta att han är Jörn Donners son.

I anteckning efter anteckning bygger han bilden av en person som på något grundläggande sätt misslyckats med att vara son, och därmed med att vara människa. Som läsare vill man ställa sig upp och skrika: Ge upp fadern! Ditt värde mäts inte av hans blick!
Och samtidigt vet vi ju att det som inte går att komma undan ständigt måste förfölja oss.

Pappan på piedestalen är samtidigt den person han måste riva ner. Han hånar sin far för böckerna, för behovet av uppmärksamhet, för att verka ställa upp motvilligt i den offentlighet som han samtidigt suktar efter.

Och ändå är det samma uppmärksamhet han själv söker – liksom i ett tragiskt eko – då han träffar på finska fyllon och njuter när han hör dem säga att Donner inte är en riktig finne.
Ibland kan man känna att hans skott flyger förbi. Samtidigt är det så lätt att leva sig in i det bittra i att utanförskapet inte enbart handlar om ett utanförskap i en relation eller familj utan en hel kultur, vars subtila koder den finlandssvenska läsaren kan känna att han inte har perfekt gehör för.

Det värsta, tänker jag, är ändå hur tydligt det blir att ett barn som inte växer upp med sin förälder kan bli någon att tycka om eller inte tycka om. Det hemska är att barnets personlighet på det viset blir en prestation. När man växer tillsammans växer man ändå – oftast – in i varandra. Förhållandet blir mer oproblematiskt, mer accepterande.

När jag läser om Gabrielssons Finlandsbesök hos sin ointresserade far påminns jag om scenen i Linn Ullmans bok De oroliga, där hon berättar om hur hon träffade sin far Ingmar Bergman om somrarna och bokades in på audienser där hon skulle berätta om sitt liv. Hur ett barn kan känna av pressen att vara intressant och behaglig, hur ett barn kan känna att det brister.

Den här boken är inte alltid fängslande. Det är ett brev till en pappa, men bitvis hade önskat att också annat fått plats, exempelvis mamman. Men oftast är den skakande i sin bara längtan.

”Längtan efter att bli älskad är så farlig”, skriver Otto Gabrielsson. Jag tänker att det egentligen är det hela boken handlar om, hur den hopplöst älskande saboterar sitt liv genom att vägra ge upp det omöjliga. Som en sista nickning till fadern är texten ursinnig, rak, skamlös och ställvis riktigt pinsam.

Sofia Torvalds



asylsökande. Där ministeriet betonar säkerheten talar kyrkan om människovärde. I stort sett fanns det samsyn om att slå vakt om tryggheten i landet – för alla. 21.11.2016 kl. 16:28

profilen. Hemmet påverkar barnens uppväxt. Det finns ingen neutral uppväxtmiljö. Barnen kan inte växa ur ett vakuum. Varje människa har ett trossystem som påverkar livet och de val man gör, säger Saara Kinnunen, pensionerad familjerådgivare och författare. 17.11.2016 kl. 15:19

psykiatri. På den psykiatriska avdelning där Anders Blomberg jobbar är det inte ovanligt att patienter har religiöst färgade psykoser. 17.11.2016 kl. 07:28

Kyrkomötet. Kyrkomötet motsätter sig undervisnings- och kulturministeriet förslag att frysa indexjusteringen av finansieringen för de samhällsuppgifter kyrkan sköter för åren 2017-2019. 11.11.2016 kl. 13:43

Kyrkomötet. 25 kyrkomötesombud har publicerat ett skriftligt ställningstagande där de uttrycker sitt stöd för kyrklig vigsel av homosexuella. 10.11.2016 kl. 10:31

andaktsprogram. Gudstjänsterna kan äntligen få en fast sändningstid, säger Svenska Yles direktör Marit af Björkesten. 9.11.2016 kl. 10:19

äktenskapet. En undersökning visar att 48 procent av finländarna är positivt inställda till att par av samma kön ska kunna vigas i kyrkan. Bara 17 procent vill att kyrkan avstår från vigselrätten. 8.11.2016 kl. 13:54

musik. Johannes döparens var en visionär och sanningssägare, säger jazzlegenden Heikki Sarmanto som skrivit musiken till ett oratorium om mannen från ödemarken. 8.11.2016 kl. 12:54

Kyrkomötet. Då ärkebiskop Kari Mäkinen öppnade kyrkomötet i Åbo på tisdagen talade han om kyrkans roll i en samhälleligt utmanande och världspolitisk osäker situation. 8.11.2016 kl. 13:00

Höstdagarna. För att ta reda på sanningen om Höstdagarna har vi intervjuat chefen bakom hela samlingen, Patricia Högnabba. 7.11.2016 kl. 15:35

Höstdagarna. Mod var temat när ungdomar från hela Svenskfinland samlades till höstdagsgemenskap i Toijala. KP bjuder på ett bildsvep från helgen 7.11.2016 kl. 15:24

Höstdagarna. Höstdagsreportrarna Jenni Rahja och Linnéa Boström har tagit pulsen på programledarna Emma Lidman och Patrick Koski. 5.11.2016 kl. 13:26

debatt. – Det har blivit värre, säger Johanna Korhonen om den finländska debattkulturen. Hon vill lära oss att lyssna på dem som inte tänker som vi. 3.11.2016 kl. 14:20

Framtidskyrka. Kyrkoråden försvinner. Kyrkomötesdelegaterna blir färre. Kyrkostyrelsen omorganiseras och KSCA läggs ner. De här förslagen ska förenkla beslutsfattandet och anpassa kyrkan till ett lägre medlemstal. 3.11.2016 kl. 01:00

profilen. Hon har ofta fattat drastiska beslut i livet, men tillförsikten har präglat hennes tillvaro.– Jag har litat på att jag landar där jag ska. Och de gånger jag inte landat snyggt har det också haft en betydelse, säger Margita Lukkarinen. 4.11.2016 kl. 00:00

mission. Dennis Svenfelt, tidigare församlingspastor i Pedersöre, blir präst i den lutherska kyrkan i Lettland. I mitten av januari åker han till staden Liepaja för att jobba med en internationell församling där. 3.1.2023 kl. 13:45

BORGÅ STIFT. Borgå stifts jubileumsår inleddes på nyårsdagen. Temat för jubileumsåret är Tillsammanskraft – Mångfald och samarbete. 31.12.2022 kl. 15:12

korsholm. Han är ung, men inga­lunda oerfaren. Benjamin Häggblom ser sina unga år som både en styrka och orsak till eftertanke. 22.12.2022 kl. 14:54

mariehamn. När en cancerdiagnos fick kyrkoherden Mari Puska att känna lättnad över att få vila förstod hon att hon jobbar för mycket. 30.12.2022 kl. 19:02

vanda. Mona Nurmi studerar teologi i Åbo. Ämnet är hisnande med mångfalden av tolkningssätt. Diametralt olika åsikter bland studerande väcker ibland livliga diskussioner. 22.12.2022 kl. 14:40