Otto Gabrielsson bor i Stockholm. Han läser till att bli psykolog vid Karolinska Institutet.

Om att ursinnigt gripa efter en far som inte går att nå

recension.

Otto Gabrielssons bok "Vildhavre" är en rasande uppgörelse med att han är Jörn Donners bortglömda son.

6.5.2020 kl. 11:46

Vad gör det med en människa att växa upp utan en pappa? Vad gör det med en människa att ha en pappa som är ständigt närvarande i offentligheten, men frånvarande i det egna livet?

Vad gör det med en son att ständigt tänka på och längta efter sin far, medan han vet att hans känsla är obesvarad, skamlig och frånstötande – också för honom själv?

Otto Gabrielssons bok Vildhavre. Sista brevet till pappa (Schildts & Söderströms) är en rasande, bitter, och skoningslös uppgörelse med det faktum att han är Jörn Donners bortglömda son, den som Donner i sin bok Mammuten kallar ett ”misstag”. Det är där det börjar. Det är där raseriet blir ohämmat, en sorts hämnd.

Otto Gabrielsson växte upp i Sverige. Kontakten till pappan var sporadisk. Till bokens mest hjärtskärande ställen hör beskrivningarna av den korta fadersnärvarons tanklösa slarvighet.
Otto Gabrielsson är skoningslös mot sin far, men han är också skoningslös mot sig själv. Han beskriver sig själv som en kort, osportslig man som kämpar med depression, ångest och alkoholberoende. Aldrig är skammen tydligare och mer kännbar för läsaren än när han liksom på måfå vandrar omkring från krog till krog i Stockholm, enbart för att någonstans hitta någon (kanske en kulturperson eller kanske en finne) som vet vem Jörn Donner är, och för vilken han kan berätta att han är Jörn Donners son.

I anteckning efter anteckning bygger han bilden av en person som på något grundläggande sätt misslyckats med att vara son, och därmed med att vara människa. Som läsare vill man ställa sig upp och skrika: Ge upp fadern! Ditt värde mäts inte av hans blick!
Och samtidigt vet vi ju att det som inte går att komma undan ständigt måste förfölja oss.

Pappan på piedestalen är samtidigt den person han måste riva ner. Han hånar sin far för böckerna, för behovet av uppmärksamhet, för att verka ställa upp motvilligt i den offentlighet som han samtidigt suktar efter.

Och ändå är det samma uppmärksamhet han själv söker – liksom i ett tragiskt eko – då han träffar på finska fyllon och njuter när han hör dem säga att Donner inte är en riktig finne.
Ibland kan man känna att hans skott flyger förbi. Samtidigt är det så lätt att leva sig in i det bittra i att utanförskapet inte enbart handlar om ett utanförskap i en relation eller familj utan en hel kultur, vars subtila koder den finlandssvenska läsaren kan känna att han inte har perfekt gehör för.

Det värsta, tänker jag, är ändå hur tydligt det blir att ett barn som inte växer upp med sin förälder kan bli någon att tycka om eller inte tycka om. Det hemska är att barnets personlighet på det viset blir en prestation. När man växer tillsammans växer man ändå – oftast – in i varandra. Förhållandet blir mer oproblematiskt, mer accepterande.

När jag läser om Gabrielssons Finlandsbesök hos sin ointresserade far påminns jag om scenen i Linn Ullmans bok De oroliga, där hon berättar om hur hon träffade sin far Ingmar Bergman om somrarna och bokades in på audienser där hon skulle berätta om sitt liv. Hur ett barn kan känna av pressen att vara intressant och behaglig, hur ett barn kan känna att det brister.

Den här boken är inte alltid fängslande. Det är ett brev till en pappa, men bitvis hade önskat att också annat fått plats, exempelvis mamman. Men oftast är den skakande i sin bara längtan.

”Längtan efter att bli älskad är så farlig”, skriver Otto Gabrielsson. Jag tänker att det egentligen är det hela boken handlar om, hur den hopplöst älskande saboterar sitt liv genom att vägra ge upp det omöjliga. Som en sista nickning till fadern är texten ursinnig, rak, skamlös och ställvis riktigt pinsam.

Sofia Torvalds



körsång. Drömmer du om att få sjunga i kör även om det känns knepigt att hitta tid för övning varje vecka? Då kan projektkören Voice vara det du söker! 12.2.2020 kl. 00:01

familjevardag. Det är lättare att vara förälder om det finns någon att vända sig till när man behöver hjälp. Det här har Gemensamt Ansvar tagit fasta på i årets insamling. 12.2.2020 kl. 00:01

kyrkoherdeinstallation. Vid årsskiftet gick Purmo, Esse och Pedersöre församlingarna samman i nya Pedersöre församlingen. På söndagen installerades nya kyrkoherden Kaj Granlund i tjänst i en välfylld Purmo kyrka. 9.2.2020 kl. 16:34

nytt från domkapitlet. Hans Häggblom och Berndt Berg har förlänats prosttiteln. 6.2.2020 kl. 16:01

medaljer. Biskop Bo-Göran Åstrand premierade idag personer som arbetat länge och förtjänstfullt för kyrkan och stiftet. 6.2.2020 kl. 15:22

Fontana Media. Kyrkpressen, Fontana Media och Församlingsförbundet har från och med februari ny adress. Flytten gick från Sandvikskajen till Tölö i Helsingfors. 6.2.2020 kl. 11:48

familjerådgivning. Rådgivningen hade under 2019 drygt 18 500 klienter som de mötte i över 90 000 sessioner. Över 40 procent av kunderna var män. 5.2.2020 kl. 09:53

kyrkoherdeinstallation. Jakobstads svenska församlings nya kyrkoherde Jockum Krokfors installerades i tjänst på söndagen. I sin predikan knöt han an både till det japanska konceptet ”ikigai” samt den egna församlingens kärnvärden. 2.2.2020 kl. 21:24

fotboll. Ju närmare EM-slutspelet vi kommer desto mer ökar intresset och förväntningarna på laget. Men det är inget som skrämmer Tim Sparv. Snarare tvärtom. Han tycker det enbart är häftigt. 30.1.2020 kl. 10:24

medlemsantal. I slutet av 2019 hörde ca 3 792 000 personer till evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. 29.1.2020 kl. 16:56

ulf ekman. Ulf och Birgitta Ekman grundade Livets ord och såg rörelsen växa och knaka i fogarna. Efter trettio år lämnade de Livets ord för att bli medlemmar i den gamla kyrka som de tidigare tänkte var död. 29.1.2020 kl. 10:24

tvivel. – Tvivlar gör vi säkert alla någon gång, säger prästen Monica Heikel-Nyberg. Hon har med åren accepterat att det kommer dagar när hon har svårt att tro, men att hon då får lita på att Gud tror på henne. 29.1.2020 kl. 00:01

Keltiska böner. De keltiska bönerna har hittat hit via Iona i Skottland. En del har mött dem på retreater eller i Tomasmässan – eller i form av en psalmtext. 29.1.2020 kl. 00:01

Lärkkulla. – Lärkkulla behövs som en mötesplats för kyrkligt anställda och aktiva i vårt avlånga stift, säger Wallén. 28.1.2020 kl. 09:24

ungdomens kyrkodagar. Deltagare på Ungdomens kyrkodagar ger tummen upp för en kyrka som är aktiv i klimatdiskussionen. 27.1.2020 kl. 17:58

mission. Missionsorganisationerna SLEY och Kansanlähetys på fallrepet för prästvigningar i Sankt Petersburg – där den lutherska kyrkan inte har kvinnor som präster. 25.10.2023 kl. 13:54

PERSONPORTRÄTT. Förluster och motgångar har präglat Chris Gullmans liv. – Jag blev adopterad från Hongkong när jag var fem år, och den förlusten bär jag alltid med mig. Men jag har kommit att älska mitt liv för alla dess bländande nyanser av ljus och mörker. 24.10.2023 kl. 15:38

BISKOPSBREV. Det andra biskopsbrevet sedan 2021 handlar om bön och längtan. Biskoparna berättar hur de själva ber. 24.10.2023 kl. 17:00

KYRKOMÖTET. I ett konservativt kyrkomöte fick Borgå stift en övervägande liberal grupp i valet för fyra år sedan. Nu slutar många ombud. Valet av nytt kyrkomöte i vinter förrättas från rätt så tomt bord. 24.10.2023 kl. 14:04

heliga platser. I en avförtrollad värld, en värld där människan är allestädes närvarande, spanar vi efter glimtar av helighet. Mikael Kurkiala vill klä glimtarna i ett språk där vi verkligen kan mötas. – Så fort vi har definierat något har vi låst in det. När vi gör det så dödar vi det. 23.10.2023 kl. 10:05