Jag tar bussen hem från jobbet en av de första riktigt varma vårdagarna. Utanför fönstret lyser små gula narcisser i alla gathörn för att längre fram ersättas med drivor av vitsippor längs vägrenarna. Det blir vår också i år. Det blir valborgsmässoafton och morsdag och midsommar, och i något skede blir också det obegripliga vardag.
Under bussresan bläddrar jag i almanackan. Fram emot sensommar och höst väntar nog bråda tider. Många vigslar har uppskjutits och många barn har fått sina namn registrerade i väntan på dopet. Hoppas bara att det inte blir så att dopet glöms bort när barnet växer ur dopkolten. Inte för att dopet är ett måste för att Gud ska älska barnet. Men för att just då livet blir obegripligt och skrämmande behöver vi få komma ihåg att var och en av oss är älskad för sin egen skull.
Vad som sker i dopet är i och för sig också omöjligt för våra sinnen att förstå, men Gud är i högsta grad en pragmatiker. För att vi ska komma ihåg vad det betyder att vara oändligt värdefull i någons ögon har Gud sett till att kyrkan också vid varje dop ser till att barnet får faddrar, vuxna vänner. Varje människa som döps, oavsett ålder, får minst en fadder som är medlem i kyrkan. En alldeles egen vän, med ett livslångt uppdrag att finnas till hands med råd och dåd, som Guds utsträckta armar. Ja, för fadderskap är ett livslångt löfte och ingenting som går att avsäga sig då det inte längre är roligt.
Bussen krånglar sig längs de smala gatorna i närheten av vårt hus, och vid varje hållplats finns planscher som uppmanar oss att ta hand om varandra. Tillsammans klarar vi oss, läser jag. Tillsammans, gudbarn och faddrar, får vi lita på att livet vänder till det bättre.
Monica Heikel-Nyberg är kaplan i Johannes församling.
Hennes tips: Försök att varje dag göra åtminstone en grej du njuter av. Det behöver inte vara märkligare än en kopp kaffe på balkongen, men om resten av dagen känns jobbig kan du hålla kvar minnet av hur det var då oron inte var överst i tankarna.
