– Jag skulle ju helst vilja ha ett tydligt bönesvar där det står med guldbokstäver på himlen att allt är okej, säger hon.
Som ung och vältränad passade Minna Timmerbacka-Vidjeskog inte in på urtypen av människor som drabbas av cancer. Men cancern väjer inte fast man lever sunt och hälsosamt.
– Jag fick en käftsmäll av livet, säger hon.
Det är fem år sedan man upptäckte cancer i tarmen.
– Jag blev opererad och efteråt behandlad med cytostatika och hela köret. Det tog ett år innan behandlingarna var klara. De gick inte heller riktigt efter den plan som jag hoppades och trodde på.
Men den mentalt värsta tiden började i takt med att behandlingarna blev färdiga. Då kom rädslorna.
– Det var som om jag först då kommit i kapp med det jag varit med om.
Läkarna har bara sagt åt henne vad de ser just nu.
– Läkarna säger alltid att det ser bra ut just nu, aldrig att du är frisk eller att det inte kommer tillbaka. Jag förstår att de gör det. Men att leva i den ovissheten har varit det jobbigaste. Mitt förstånd säger att alla människor lever i ovisshet för ingen har garantier på att inte drabbas av sjukdomar.
Men samtidigt, skulle någon säga till henne att cancern aldrig kommer tillbaka, skulle hon inte våga lita på det.
– Det är klart jag skulle fråga hur du vet det? Resonemanget går runt i en cirkel tills jag inser att det inte finns något svar. Jag måste ta det här nu. Det är svårt.
Delar andras vånda
Sjukdomen har ökat hennes empatiska förmåga.
– Hör jag om någon i min ålder som är cancersjuk kan jag känna skuld för att jag åtminstone för tillfället är i bättre skick än de. Sådana tankar brottas jag med ännu. Jag delar deras vånda över ovissheten när man väntar på provsvar. En minut kan vara för länge att vänta. Man vill ha svar helst i går. Fast egentligen vill man inte veta, men man måste ändå få reda på svaret. Och känslan man har när man ska iväg för att få provsvaren. Man är helt slut då man varit rädd och nervös inför dem.
De bodde i Terjärv medan hon var sjuk. För tre år sedan flyttade hon med familjen som består av Niklas och fyra fotbollsspelande söner till Jakobstad.
– Där hade jag förutom min familj mitt sociala nätverk runt mig; min syster och mina föräldrar. Det var otroligt viktigt för mig. Jag har gått otaliga timmar i skogen med min syster och pratat, fast hon har kanske mest lyssnat. Hon har varit ett enormt stöd, i synnerhet när krisen var som störst.
Församlingens präst tog också kontakt i ett läge när hon upplevde att hon själv inte hade tro och tillit.
– Prästen sade att det inte gör något, för andra har tro i mitt ställe. Att jag själv inte behövde ta på mig kravet att orka tro var en lättnad för mig.
Hon upplever att Gud varit med henne hela tiden. Hon har också upplevt bönesvar.
– Jag har bett mycket och jag vet att jag har vänner som också bett för mig. När jag skulle bli opererad indikerade allt att cancern hade spridit sig till lymfkörtlarna. Det var jag också inställd på. Jag visste att det går att ordna upp, men att det blir lite mer komplicerat. Då bad jag jättemycket att lymfkörtlarna mirakulöst skulle vara rena. Och det visade de sig vara.
Kommer ihåg att tacka
Hennes svärmor dog i cancer innan Minna själv blev sjuk.
– Det var en chock för hela familjen. Sedan kom min sjukdom. Nickes pappa levde då ännu. Han var en troende man som satt i kyrkan varje söndag. När jag blev sjuk talade jag mycket med honom i telefon. Han ringde mig för att höra efter provsvar som han visste att jag väntade. Var provsvaren okej kunde han ringa upp på nytt lite senare och säga: Minna, kom ihåg att tacka. För han visste ju att jag bett för saken. Tacksamheten lever kvar än idag.
Medan hon var sjuk lovade hon Gud att inte irriteras över något ifall hon kommer över sjukdomen.
– Jag lovade bland annat att aldrig stressa över att pojkarna lämnar sina fotisväskor och -grejer i tamburen bara jag får leva. Jag minns inte längre allt vad jag lovade, men jag kommer ihåg att tacka. Jag är tacksam över att jag får leva, fira påsk och jul. Jag har på riktigt konfronterats med att livet kan ta slut snart.
Hon växte upp i en familj som inte var församlingsaktiv.
– Söndagsskola – ja, barnatro – ja. Och vi gick i julkyrkan. Men det fanns en sökare i mig och jag drogs till troende människor. Tron har kommit så småningom sedan jag blivit mera vuxen, från Nickes familj och från en troende studiekamrat som jag fortfarande håller kontakt med.
Hon beskriver sin svärmors död som en vändpunkt.
– Då började jag tänka: Hur är det egentligen? Minna, hur ska du ha det? Jag gick med i en bönegrupp i församlingen och jag gick en Alphakurs. I Terjärv började församlingen också ordna en bön– och lovsångskväll som jag var med på. Jag är en presterare men jag tyckte om kravlösheten under kvällarna. Man fick bara vara där, sjunga med om man ville. Under dessa coronatider är jag mycket på nätet och lyssnar på en gudstjänst i hörlurarna medan jag är ute och går. Jag behöver inte nödvändigtvis uppsöka en kyrka. Jag har sällan behövt ångra att jag satte tid på det, för det ger alltid något.
