För sex år sedan tog Ulf och Birgitta Ekman ett steg som briserade som en bomb i det kristna Sverige: de lämnade Livets ord och blev medlemmar i Katolska kyrkan. Ulf hade gått i pension, men nyheten väckte ändå stor uppståndelse och bedrövelse i de egna leden.
– I församlingen fanns det sådana som förstod vårt beslut och sådana som var helt emot. De tyckte påven var antikrist, och att vi hade gått över till den mörka sidan.
Nu har sex år gått. En del av de vänner de förlorade har de fått tillbaka. De träffade nyligen gamla medarbetare när de var med om att en tidigare ledare i Livets ord blev prästvigd i Svenska kyrkan.
– Vi var i Livets ord i trettio år, största delen av våra aktiva liv. Där fanns underbara och bra saker. Häromdagen mötte jag någon som sa: Här kommer en som alltid byter åsikt. Och jag sa: Inte exakt så, men med ungefär trettio års mellanrum, säger Ulf Ekman.
Birgitta Ekman har sina rötter i Metodistkyrkan och i Svenska kyrkan, och i många år längtade hon efter mer fasthet i gudstjänsten.
Det han idag uppskattar med Livets ord var mobiliseringen av lekmän. Kristna grundades i Bibeln, de fick uppleva den heliga Anden, de fick missionera och evangelisera.
– Givetvis finns det sådant vi ångrar, men vi ser inte tillbaka med ånger. Vi har varit en del av något som var bristfälligt, inte perfekt på något vis, men också något som drog människor närmare Gud.
Och om pastorn blir galen?
Deras väg mot Katolska kyrkan startade med de problem Livets ord stötte på i sina nygrundade församlingar.
– Vi hade många unga församlingar, framför allt i tidigare Sovjetunionen. En del av dem var vilda, andra vildare! Vi märkte att vi inte hade verktyg att lösa allt. Vi började undra om modellen med lokala autonoma församlingar är den bästa modellen för att ta hand om folk. Om pastorn blir galen, då finns det ingen som har auktoritet att göra något. Det var något som verkligen bekymrade mig.
Fortsätt läsa artikeln i pappertidningen som kommer ut den 30.1.
