Sjur Isaksen besökte Helsingfors och talade till församlingsmedarbetare om att möta föräldrarna som vänder sig till församlingen för att ordna dop.

Dopet är en chans att mötas

dop.

Ett enda möte kan avgöra om en människa vill ha med kyrkan att göra. Sjur Isaksen tror att dopsamtalet har stor potential.

22.11.2019 kl. 09:12

Sjur Isaksen jobbar i Uranienborg församling i centrum av Oslo och har varit lärare vid prästutbildningen.

Liksom i Finland hör kring 70 procent av befolkningen i Norge till kyrkan, och allt färre låter döpa sina barn. Förra året döptes bara 51 procent av barnen som föddes i Norge (i Finland var siffran 65 procent). Ändå blev 56 procent av unga i Norge konfirmerade och 87 procent av avlidna fick en kyrklig begravning.

– Det är alltså inte bara så att en större del av samhället står utanför kyrkan, utan det är kyrkans medlemmar som inte låter döpa sina barn, säger Sjur Isaksen.

En skillnad mellan länderna är att dopen i Norge i nio fall av tio sker i församlingens huvudgudstjänst. På så sätt blir dopet ett tillfälle då människor kommer till kyrkan.

– Dopet har en självklar plats i gudstjänstens liturgi. Norrmännen vet överhuvudtaget inte om att det finns alternativ – och vi berättar det inte heller för dem, ler Isaksen.

Vad innebär kvalitet i doparbetet? frågar sig Isaksen. Han räknar upp tre punkter: god teologi, goda ritualer och goda möten. Främst placerar han de goda mötena.

– Det handlar om alla länkar i en församlings kontakt med människor, från den som svarar i telefon på kansliet till prästens dopsamtal.

Det första mötet avgör människans inställning och intresse för att ha med kyrkan att göra. Det är stor skillnad på om den som svarar i telefon säger: ”oj, här finns inte tid förrän i februari” eller ”grattis, vad roligt att vi valt att låta döpa ert barn!”

Potentiella själavårdssamtal

Att göra tro istället för att prata om tro, är något Isaksen beskriver som en viktig del av kyrkans fostran. Många norska barn vet vad muslimerna gör, de känner till bönetider, Ramadan. Men frågar man vad kristna gör har människor svårt att svara.

– Vi bjuder in dem att göra de kristna sakerna, utan att vänta på att de ska förstå dem.

Ett exempel: genom att delta i dopet ökar kapaciteten att förstå vad dopet handlar om. Här är dopsamtalet en inkörsport. Isaksen vill lyfta det här samtalet från plikt till något med stor potential. Frågar man föräldrarna ett halvår senare är chansen stor att de minns mer av dopsamtalet än av den nervösa dopdagen.

– För nervösa, stressade, sömnlösa nyblivna föräldrar har vänligt bemötande stor betydelse.

Isaksen är i grunden själavårdslärare och anser att dopsamtalen med fördel kan betraktas som potentiella själavårdssamtal. I grunden handlar det om att visa omtanke, uppmärksamhet och bjuda in den andras sårbarhet.

– Samtidigt finns det en gräns: i ett själavårdssamtal kan du vänta dig att den andra vill visa sin sårbarhet. I dopsamtalet finns inget sådant kontrakt.

För att bygga tillit behöver man vara öppen för alla känslor de kan bära på.

– Ingen händelse i mitt liv har varit så omvälvande som att bli far, konstaterar Isaksen.

Oftast är det de praktiska frågorna som människor först tar upp i dopsamtalet. Att ha koll på allt som ska hända ger trygghet.

Knepigare är det med de existentiella frågorna. Men det här är också en chans att undervisa om varför kyrkan värderar dopet högt.

– I Norge kan till och med präster vara besvärade av att tala om Gud. Jag får jobba med mig själv för att komma från trevligt småprat till allvaret.

Bakom det ligger en tanke om att föräldrarna nog inte är så intresserade. Men han anser att de som vänder sig till kyrkan förtjänar att bli tagna på allvar som religiöst intresserade människor.

– Om jag kan gå in i mötet med förståelsen att jag kan lära mig något av dem blir det mycket trevligare att vara präst.

Emelie Wikblad



Kyrka. I mitten av mars inleds kandidatnomineringen i biskopsvalet. Kyrkpressens läsare tycker till om kandidater. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. ”För oss samman” är temat för den ekumeniska böneveckan 18–25 januari. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. I dag inleds Finlands största resemässa i Helsingfors. Också kyrkan är med och präst finns på plats under hela mässan. 15.1.2009 kl. 00:00

Människa. Gustav Björkstrand besöker Rom och Vatikanen under den ekumeniska böneveckan. 14.1.2009 kl. 00:00

Samhälle. Ett par tusen demonstranter slöt upp i Helsingfors centrum i går kväll för att uttrycka sitt stöd för Israel. 14.1.2009 kl. 00:00

Insändare.   "Kärleksbevis till att fylla ett hjärta till bredden... är orsak nog, att dö för denna sång!" brukade texten lyda i en av de lovsånger vi sjöng på ungdomssamlingarna. För mig förblir kärlek ett diffust tema. Otaliga gånger talas om kärlek i Bibeln, men hur ska denna kärlek komma till sin rätt i vardagen? Vad innebär kärlek? Är det att överse med någons felsteg? Att avstå från att klämma åt någon som man, mänskligt sett, skulle ha all rätt att klämma åt? Kärlek är, enligt mig, i första hand att ha en "kaveris" attityd En kaveri är ju i regel beredd att överse med, eller i varje fall förstå, ens brister och felsteg - om det är en bra kaveri, vill säga. För numera väcker, av någon anledning, ordet "kärleksbevis" en motvilja i mig. Kärleken ska väl vara tydlig och läkande nog i sitt uttryck såsom den är?  Inte ska den väl behöva "bevisas?" Men som så många andra lovsånger, är sången jag ovan reciterar överdriven och dramatisk. Att "dö för denna sång" har säkert varit avsett att låta som någonting underbart. Men jag kan inte annat än uppfatta det som ett krav. Någonting motbjudande. Vad som för mig är orsak att dö för någonting överhuvudtaget, önskar jag själv få definiera - om det nu går så långt att det valet blir aktuellt. Lovsångerna kan nämligen inte infånga mitt hjärtas hemliga längtan. För till vad nyttar ett "kärleksbevis", om så uttryckt i en sång, som man måste vara beredd att, symboliskt eller verkligt, "dö", för? Jag önskar möta en Gud som vill vara mig nära här i livet. Inte enbart i dödens sken, eller i vanmaktens. En Gud som inte avkräver mig lojalitetsbevis i någon form, utan som räknar med mig för att Han i så fall känner mig. 14.1.2009 kl. 00:00

Insändare.  "Kärleksbevis till att fylla ett hjärta till bredden... är orsak nog, att dö för denna sång!" brukade texten lyda i en av de lovsånger vi sjöng på ungdomssamlingarna. För mig förblir kärlek ett diffust tema. Otaliga gånger talas om kärlek i Bibeln, men hur ska denna kärlek komma till sin rätt i vardagen? Vad innebär kärlek? Är det att överse med någons felsteg? Att avstå från att klämma åt någon som man, mänskligt sett, skulle ha all rätt att klämma åt? Kärlek är, enligt mig, i första hand att ha en "kaveris" attityd En kaveri är ju i regel beredd att överse med, eller i varje fall förstå, ens brister och felsteg - om det är en bra kaveri, vill säga.För numera väcker, av någon anledning, ordet "kärleksbevis" en motvilja i mig. Kärleken ska väl vara tydlig och läkande nog i sitt uttryck såsom den är?  Inte ska den väl behöva "bevisas?" Men som så många andra lovsånger, är sången jag ovan reciterar överdriven och dramatisk. Att "dö för denna sång" har säkert varit avsett att låta som någonting underbart. Men jag kan inte annat än uppfatta det som ett krav. Någonting motbjudande. Vad som för mig är orsak att dö för någonting överhuvudtaget, önskar jag själv få definiera - om det nu går så långt att det valet blir aktuellt. Lovsångerna kan nämligen inte infånga mitt hjärtas hemliga längtan. För till vad nyttar ett "kärleksbevis", om så uttryckt i en sång, som man måste vara beredd att, symboliskt eller verkligt, "dö", för? Jag önskar möta en Gud som vill vara mig nära här i livet. Inte enbart i dödens sken, eller i vanmaktens. En Gud som inte avkräver mig lojalitetsbevis i någon form, utan som räknar med mig för att Han i så fall känner mig. 14.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Lastenkirkko.fi vänder sig till barn i förskole- och lågstadieålder. 13.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkpressens webbesökare har fått svara på frågan om de brukar bikta sig. 13.1.2009 kl. 00:00

Ledare. Från första dagen har staten Israels existens varit hotad. 15.1.2009 kl. 00:00

Kerstin Haldin-Rönn. Jag skalar potatis som får ångkoka medan jag steker upptinade gäddfiléer. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Varför saknar förtroendeorganen i Väståbolands församling representation från skärgårdsförsamlingarna? 13.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. – I det stora hela mår kyrkomusiken och musikerna bra, säger stiftsekreterare Jan Hellberg som ledde kyrkomusikdagarna. 12.1.2009 kl. 00:00

Världen. Kyrkostyrelsen i Sverige föreslår i en remiss att ordet “äktenskap” ska tas bort från den framtida vigselordningen. 12.1.2009 kl. 00:00

Världen. En av de kliniker som Kyrkans Utlandshjälp understöder i Gaza har förstörts av Israeliska missiler. 12.1.2009 kl. 00:00

musik. Niels Burgmann är nyanställd i Matteus församling. 26.4.2018 kl. 00:00

Jäkt. Morgonandakter och middagsböner – hinner man med sådant mitt i vardagen? Och gör det någon skillnad? 26.4.2018 kl. 00:00

Strukturer. Det behövs administrativa förändringar för att klara ekonomin och rekryteringen av arbetskraft. 23.4.2018 kl. 11:02

åsikter. Kyrkoherde Janne Heikkiläs uttalande om kvinnor i prästämbetet och om att viga frånskilda väckte diskussion. Domkapitlet kan inte väga prästers åsikter, endast pröva beredskapen att samarbeta, säger biskopen. 16.4.2018 kl. 18:12

flyktingar. Efter ett nytt avslag på sin asylansökan håller familjen Gill på att ge upp. 16.4.2018 kl. 09:15