När Eva-Stina Byggmästar var fem–sex år ville hon rymma med en cirkus. Clownen sa att hon fick följa med och hennes pappa sa att det var okej.
– Men när jag skulle iväg så backade clownen. Så är det alltid: när jag vill med så backar alla. ”Du är för liten. för ung, för gammal, för kvinna – vad är du egentligen för någonting?”
Hon växte upp i religionernas korseld. När hon var liten lyfte hennes mormor upp henne på pakethållaren och cyklade iväg till Frälsningsarmén i Nykarleby. När hon var åtta stod hon under fanan och svor blod och eld.
– Och jag hade en slips! Jag var med bara för slipsen, jag är svag för uniformer.
Hennes pappas släkt hör till mormonkyrkan, men hon blev konfirmerad i lutherska kyrkan på mormors order.
– Och jag blev så gripen! Jag var femton år och ville bli präst. Och så ville jag ha flickvän. Det var en eldfängd kombination.
Så hon väntade på sitt kall. Hon väntade på ett bibelord eller en syn eller ett svärd på gatan. Hon ville så gärna bidra, men kände sig alltid fel.
– Jag ser samma mönster överallt: jag vill bidra, och jag blir alltid en outsider. Men jag har accepterat det. Det är ganska vanligt. Också i kyrkohistorien ser man att de som startat något nytt varit annorlunda. Du måste kanske vara originell för att kunna göra det.
Men den människan betalar alltid ett pris.
– Ja. Jag har till exempel gjort tre självmordsförsök. För att jag är familjens svarta får, för att jag vet att mina mormonsläktingar hatar mig, de önskar att jag skulle hänga mig och marschera rakt in i helvetet.
Hon har inte blivit präst i kyrkan, utan en konstens och poesins präst.
– Men jag kan inte vara ateist, det sker för mycket mirakler och underverk för att det ska vara möjligt. Livet är för magiskt.
Länge tänkte hon att det är hennes kall att gå i kloster. När hon var 33 år – Kristus ålder! – såg hon en intervju med den svenska katolska biskopen Anders Arborelius. Då förstod hon vad hon ville: leva i kloster!
– Jag tänkte att jag ställer Gud mot väggen, så jag tog min bibel och blundade. Jag tänkte: Jag sätter fingret mitt i boken, då vet jag att det inte blir lätt, men jag har ju ett mål och om någon ifrågasätter det så kan jag säga att chefen har sagt att nu kör vi. Och tror du inte att när jag öppnade mina ögon så stod det att ängeln Gabriel kom till Maria! Jag fick mitt fiat! Pälsen står fortfarande rakt ut när jag berättar om det.
Det var bara det att inget kloster ville ha henne, varken katolska eller lutherska. Det kom inget svar på de brev hon skickade. När hon ville in i svenska armén som sextonåring kom det åtminstone ett hövligt ”nej tack”.
Men hon läste Johannes av Korset, hon läste Teresa av Ávila. Hon bodde i Valamo kloster i fem veckor år 1991.
– Jag är fortfarande kvar där, egentligen. Jag bara åkte iväg och bodde i en munkcell, och jag mådde prima.
Har du släppt tanken på att gå i kloster?
– Eftersom jag inte kan förändra kyrkan inifrån så måste jag väl förändra den utifrån. Kanske jag inte skulle ha blivit en bra präst eller munk eller nunna. Jag är kärlekens apostel. Vilken etikett som finns på min panna är inte det viktiga, det är inte viktigt om jag kallar mig baptist eller frälsningssoldat. Vad är innehållet? Vad fyller jag det med? Är jag girig? Säger jag att ni som inte tycker som jag inte får komma hit? Eller är jag öppen och accepterande?
Just nu bor hon ensam i Abramsgården i Vörå. Hennes färska diktsamling, Nattmusik för dagsländor, har precis kommit ut på det svenska förlaget Wahlström & Widstrand. Den handlar om olycklig kärlek och brustna hjärtan.
– Och den handlar om musik. Jag är misslyckad skådespelare, misslyckad clown, misslyckad general, misslyckad musiker. Det enda jag lyckats med är poesi. Men allt annat … Jag läste att det är just så du blir författare: om du misslyckats med allt annat så kommer du att blir en lysande författare.
Att hon skriver om obesvarad kärlek har att göra med att hon blev förälskad. I 33 år levde hon tillsammans med en kvinnlig kollega och författare.
– Men sen blev jag – helt ur det blå – förälskad i en annan kvinna. Jag trodde aldrig det skulle hända mig. Jag tänkte att det var gungstolen och konjak till kaffet och att påta i trädgården. Men det som hände, det var som en blixt. Det klickade inte från båda hållen, men det förändrade mitt liv fullständigt.
Oj vad jobbigt.
– Nej, oj vad underbart! Jag gör det när som helst igen! Med facit: det här är livet! Jag har börjat prata med kolleger som varit i samma ålder, runt femtio. Jag frågade: Hur var det för dig? Och alla pratade om den där andra blomningen, alla hade en historia … Folk öppnade sig.
Var det inte frustrerande att du inte fick henne, din stora kärlek?
– Men jag fick ju en enorm upplevelse som förändrade hela mitt liv. Nu är jag en bättre version av mig själv. Folk säger: Du ser ju helt annorlunda ut, vem har tänt ljuset i dig? Vad har hänt? Är du här på den här festen, du brukar ju sitta hemma och läsa böcker om mossor och lavar? Jag känner mig som när jag var femton–sexton.
Häromveckan kände hon att hon måste få träffa en brunbjörn, så hon åkte 150 kilometer till djurparken i Ähtäri.
– Jag gick till brunbjörnarna, och det var så förlösande. En otrolig upplevelse. Och efter brunbjörnarna gick jag till trädgården och arbetade, och då fattade jag: Jag vill bli pappa! Fast jag aldrig förr känt att jag vill ha egna barn. Jag har inte haft någon förståelse för varför folk skaffar barn, fast jag älskar barn. Men nu förstår jag!
Nu förstår hon varför människor vill gå i kloster. Och varför människor vill bli föräldrar.
– Jag lyckas överraska mig själv gång på gång! Jag kan ju se att jag är lite gränslös, att jag går in i roller och undersöker och gestaltar dem. Jag är min egen laboratorieråtta. I stället för att vara psykolog är jag patient. I stället för att vara präst är jag ökeneremit. Jag har försonats med att jag måste vara speciell för att göra något speciellt. Det är mitt kall att vara den här människan.
Epilog: Ett par veckor efter att den här intervjun gjordes kom det e-post från Eva-Stina Byggmästar: ”By the way, nu har det då hänt – mitt livs allra största under och mirakel. En ny helt otroligt fantastisk kvinna, och den här gången klickar det från båda hållen. Vad har jag gjort för gott för att få uppleva det här? Jag har aldrig varit så här religiös i hela mitt liv.”
