Varje dag avslutas med att Leif läser en andakt för Gita.

Kärleken bär allt, tror allt, hoppas allt

demens.

För fyra år sedan förändrades Gita och Leif Lindgrens liv när Gita fick diagnosen pannlobsdemens.

8.2.2019 kl. 13:12

Morgon i Dalsbruk. I det gula huset på Honolulugränd går Leif ”Lefa” Lindgren in i det som förr var en del av vardagsrummet men som nu upptas av en dubbelsäng. I den ligger hans fru Gita och sover.
– Godmorgon, dags att stiga upp! säger han och böjer sig över sängen.

Hon öppnar ögonen, de ler mot varandra. Varsamt får han upp henne i sittande ställning, sedan stiger hon upp. De står länge och kramas. Sedan går de på toaletten och byter blöja.
Morgongröt. Gita äter alltid sin med hallonsoppa och Leif sin med blåbärssoppa. Han rör om i hennes gröt och för skeden till hennes läppar. Hon gapar. Ibland tvekar hon. Då går det att få igång ätandet genom att växla om till en klunk saft.

– I fjol hade vi en period då Gita inte ville äta. Varje måltid kunde ta timmar. Jag höll på att bli galen, säger han.
Han pratar, hon ler. Jo! säger hon, med eftertryck. Och ibland något annat, något som har precis rätt tonfall och intensitet men som ingen av oss kan tyda.

Gita och Leif träffades på Frälsningsarméns Tempelkår i Helsingfors. Först var de med i scoutverksamheten, senare i horn- och strängmusikkåren. Gitas första minne av Leif var när de skulle gå in i scoutlokalen och Leif inte höll upp dörren för henne utan gick först och lät den slå igen precis framför henne. Vilken ohövlig pojke!

– Hon sparkade mig med sin träsko. Jag har fortfarande ett märke på benet, skrattar han.
De fortsatte träffas tillsammans med andra ungdomar: på gudstjänster, läger och samlingar.
En sommar hade Gita jobbat i Österrike och fått paratyfus. Hon låg på Aurora sjukhus, och Leif hade kort väg att besöka henne efter gymnastiklektionen. Så han gick dit en gång i veckan och pratade bort en stund.
Egentligen är han rätt trevlig, tänkte hon.

Efter en samling fick han ingivelsen att lägga armen om hennes axlar. Hon lät den ligga kvar.
Han var sjutton, hon skulle strax fylla nitton. Sedan dess har de varit tillsammans.

Hösten 2014 gick Gita på minnesundersökning. Både Leif och barnen hade under en längre tid tyckt att hon tidvis hade problem med närminnet.

Leif bokade tid och körde Gita till hälsocentralen utan att berätta för henne vad det handlade om – han visste att det skulle göra henne rasande. Han satt utanför och undrade vem som skulle komma ut först, sköterskan eller Gita – och på vilket humör. När Gita kom ut var hon glad – tyvärr var resultaten från undersökningen inte lika muntra.

Den första undersökningen ledde till en ny minnesundersökning, och sedan till magnetröntgen i Åbo.
Det var en bekymrad läkare som rapporterade om fynden.
– Han sa att han var förvånad. Man hade hittat hundratals brustna mikroblodkärl.
Gita fick diagnosen frontallobsdemens, eller pannlobsdemens. Det är en form av demens som leder till att nervcellerna i hjärnans främre delar förtvinar. Personligheten, och hur man fungerar i sociala sammanhang, påverkas. Man får svårt att uttrycka sig språkligt, omdömet sviktar.

Gita var sur och arg över diagnosen.
Senare den hösten var läget förtvivlat. Livet därhemma var en enda kamp, Gita var rastlös, arg och verbalt aggressiv. Leif gick till hälsocentralen och sa att nu orkar han inte mer, och Gita fick plats på en psykiatrisk avdelning i Halikko.
”Det här är inte rätt plats för henne”, sa de på mentalsjukhuset.
”Men det är rätt plats för oss just nu”, sa han.

När han körde henne dit berättade han inte vart de skulle. När han kom hem igen – ensam – bytte han lakan och frågade sig om hon någonsin skulle komma hem igen.
– Den kvällen grät jag som jag aldrig gråtit i hela mitt liv.

På programmet idag: att tömma diskmaskinens besticklåda. De ställer sig bredvid varandra vid kökslådan.
– Det där är en liten sked. Den ska dit. Och det där är en stor. Så där. Och en liten. Dit ska den!
Det skulle givetvis gå snabbare, säger han, att göra det själv. Men det är viktigt att Gita är aktiv, ens på något sätt.

Varje kväll läser de en text ur Erik Vikströms andaktsbok Min bön. När de kommer till slutet börjar de från början igen. Nu är de på femte varvet.
– Jag kallar det ”femte årgången”, ler Leif.

Hans tro, säger han, är inte tillräckligt stark för att han ska be att Gita ska bli frisk.
– Det ryms inte i mina tankebanor. Om jag ber för något ber jag att jag själv får vara frisk och ta hand om Gita.

Men kanske, tänker han, har Gud en plan också med det här.
– Vår kärlek har aldrig varit så stark som nu. Det är äkta kärlek, helt utan krav. Allt som vi gör är fullt av kärlek. När vi stiger upp och hon lutar sitt huvud mot mig känner jag att det är där hon vill vara. Vi har det mycket bättre än i många andra parförhållanden.

Läs hela artikeln i papperstidningen.

Sofia Torvalds



mening. I sin färska bok skriver Merete Mazzarella om det som är så stort att det nästan blir pinsamt. 2.2.2017 kl. 09:04

profilen. – Oberoende om vi vill inse det eller inte är ungdomarna den framtida kyrkan, säger Cecilia Alameri, teologistuderande, underlöjtnant i reserven och förespråkare för ungas delaktighet i kyrkans beslutsfattande. 2.2.2017 kl. 13:29

äktenskapet. I en enkät som Kirkko ja kaupunki och Helsingin Sanomat låtit göra framgår det att bland annat kyrkoherden i Vanda svenska församling kan tänka sig att upplåta församlingens kyrksal för vigsel av homosexuella par. 31.1.2017 kl. 15:36

vigselrätt. Ärkebiskop Kari Mäkinen har inte gett prästerna tillstånd att viga homosexuella par. Hans öppningstal på biskopsmötet har väckt diskussion. 30.1.2017 kl. 14:02

Helsingfors. Från och med vecka fem öppnar Hermansstads diakonihus i Helsingfors sina dörrar för hemlösa som behöver någonstans att sova över natten. Det betyder att de tillfälliga natthärbärgen som Helsingfors församlingar turats om att arrangera i stadens kyrkor upphör. 27.1.2017 kl. 14:57

vigselrätt. Biskoparna vill utreda följderna av om kyrkan ger upp vigselrätten. 26.1.2017 kl. 14:43

äktenskap. Det är viktigt att vi i kyrkan förstår vilken betydelse ändringen i äktenskapslagen har för regnbågsfolket och deras nära, sa ärkebiskop Kari Mäkinen då han öppnade biskopsmötet i Helsingfors igår. 26.1.2017 kl. 11:12

film . – Jag har inget nytt att säga mina barn, nu är det min tid att lyssna, säger skådespelaren Ville Virtanen. 26.1.2017 kl. 00:00

Kultur. Kyrkans kulturpris 2016 tillföll de två teaterregissörerna Arto Myllärinen och Jouni Laine. 24.1.2017 kl. 17:00

ungdomens kyrkodagar . För jämlikhet i församlingsarbetet, digitalisering och fler unga till kyrkomötet, röstade de som samlats på Lärkkulla under veckoslutet. Många frågor och beslut delade åsikterna bland ombuden. 23.1.2017 kl. 16:56

Östnyland. Kyrkpressen har ställt tre frågor till Clas Abrahamsson om den utredning som domkapitlet i Borgå stift gjort kring församlingsstrukturen i Östra Nyland. 23.1.2017 kl. 15:36

ung kyrka. Årets upplaga av Ungdomens kyrkodagar körde i gång på torsdag kväll i Karis. 20.1.2017 kl. 11:18

liberal. Han vill förändra kyrkan. – Jag hoppas att alla som vill att samkönade par ska få vigas i kyrkan väljer att stanna kvar i den. 23.1.2017 kl. 15:57

film. Agnus Dei väcker frågor om hur man bäst tjänar Gud och hur man kan fortsätta att tro när det värsta hänt. 20.1.2017 kl. 15:57

teve. Trygghet och tillit är förutsättningen för ärlighet och öppenhet. Det vet Maria Sundblom Lindberg, som intervjuat femton familjer om det som är svårast och viktigast i livet. 19.1.2017 kl. 10:34

jordanien. "Det känns fint och unikt att få assistera vid vigningen då kyrkorna i Mellanöstern får sin första präst som är kvinna." Det säger biskop Jari Jolkkonen. 18.1.2023 kl. 15:30

SPARMÅL. Johannes församling måste spara. Igår kväll hamnade de lokaler församlingen ska använda i framtiden på det nya församlingsrådets bord. – Nu är allt helt öppet, säger kyrkoherden. 17.1.2023 kl. 16:30

KARRIÄRBYTE. Han har jobbat i kyrkliga sammanhang i stort sett hela arbetslivet. Först som pastor och sedan som ekonom. Wolfgang Falk ser det som ett liv i kyrkans hägn, men i olika roller. 13.1.2023 kl. 09:33

Helsingfors. Hon vill att församlingen ska bli en öppen famn för nyfinländare. 25.1.2023 kl. 00:00

ANDETAG. Catherine Granlund är bloggen Andetags nya skribent på Kyrkpressens webbsida. – Jag kombinerar diakonijobb med skrivande och läsande, bloggandet är en andningskanal för mig. 11.1.2023 kl. 19:00