Personerna bakom prästkragarna – möt människorna som vill bli Borgå stifts nästa biskop

biskopsvalet 2019.

En biskop mitt i hjorden, en kyrka som bär mening, att börja med bön, att gå tillsammans. De är fyra kandidater med fyra livsberättelser och fyra perspektiv på vad det innebär att vara biskop.

30.1.2019 kl. 11:00

Kandidat nummer 2: Harry Sanfrid Backström

Han har jobbat med träförädling, fartyg och med ungdomar som farit illa. Han har en skilsmässa i bagaget, men är ändå den ”konservativa” kandidaten. Varje möte inleder han med bön.

Familj: Hustrun Leila, fyra barn och ett bonusbarn, två barnbarn.

Jobbar som: Kyrkoherde i Väståboland.

Fritidsintresse: Läsning, forskning, promenader, matlagning.

Motto: Herren, ske din vilja.

Harry Sanfrid Backströms livsväg har varit vindlande. Han är ingenjör, agronomie- och forstkandidat, politices magister med utvecklingspsykologi som huvudämne och teologie doktor. Han blev prästvigd år 2008 och är nu kyrkoherde i Väståbolands svenska församling.

Backström var yngst i en syskonskara på fyra, ett sladdbarn med tre äldre systrar. När systrarna lämnade hemmet fick han tidigt börja hjälpa till. När han var tio blev hans pappa sjuk. Som tioåring utförde han vårsådden tillsammans med sin mamma, körande en stor och bökig Ford Major. Redan som tolvåring fick han sommarjobb på sågen, och som femtonåring jobbade han heltid för att försörja sig själv och delvis också familjen.

När han var tio fick han en bibel av sin farmor.

– Läs den! sa hon. Och jag läste. Bibeln har följt mig hela livet, ibland med bättre och ibland med sämre framgång.

Under den 45 minuter långa bilfärden från hemmet i Sagu till arbetsrummet i Pargas pratar han med Gud, ställer frågor, får svar.

– Om jag har ett problem jag försöker lösa har det ofta klarnat när jag stigit ur bilen.

Ibland har Guds tilltal varit tydligt – till exempel då han började studera teologi.

– Det var som om Gud tog mig i axeln, ganska hårt.

Harry Sanfrid Backström är valets ”konservativa” kandidat. Han har inte upplevt att det varit ett problem för hans stödtrupper att han har en skilsmässa bakom sig.

– Jag har gjort många fel i mitt liv och också misslyckats och gjort bort mig. Men kyrkan är full av människor som fått förlåtelse.

Kandidat nummer 3: Lisa Enckell

Lisa Enckell vill fokusera på hur kyrkan ska bära mening för människor i dag. – Det gäller att hitta de gemensamma frågorna vi måste ta itu med. Vi har inte tid att hålla på och teologisera bort livet.

Familj: Två vuxna barn, man, tre bonusdöttrar med familjer.

Jobbar som: Radioredaktör på Yle.

Fritidsintresse: Promenader, pilates, villaliv och kultur i alla former.

Motto: Folkets biskop, folkets kyrka.

– De senaste åren har jag frågat: Skulle det finnas en plats för mig om jag vill jobba i kyrkan igen? Skulle Du ha användning för mig?

Lisa Enckell är född och uppvuxen i en tvåspråkig familj Tammerfors, där hon gick i svensk skola. I femton år har hon jobbat med att skriva och uttrycka sig på finska. Före det jobbade hon fem år med svenska andaktsprogram på radio. I olika sammanhang ligger det ena eller det andra språket närmast ytan.

– Jag kunde säga att min andliga biografi är lika brokig som min personliga historia. Jag känner mig hemma i kretsar där man får tänka och tro fritt, där man för dialog och där man inte ifrågasätter människors andlighet.

Lisa Enckell tog sin teologiexamen innan det var möjligt för en kvinna att bli präst.

– Tack och lov finns det både i Bibeln och i kyrkans historia exempel på modiga kvinnor som har vågat säga ja. Och jag hoppas att jag kan vara en sådan.

– Frågan om konservativ och liberal är inte adekvat. Kyrkans uppgift är att vara radikal, att gå till rötterna och våga handla, säger Lisa Enckell.

När hon jobbade med andaktsprogram undervisade hon studenter på Åbo Akademi. Där fanns hela skalan av teologiska synsätt representerade.

– Men när det blev fråga om hur vi ska verbalisera den kristna tron för dagens människor – vi hade en gemensam uppgift – så fick jag alla inspirerade. Det gäller att hitta de här gemensamma frågorna som vi måste ta itu med. Vi har inte tid att hålla på och teologisera bort livet.

Kandidat nummer 4: Bo-Göran Åstrand

Vill du gå fort, ska du gå ensam. Vill du komma fram ska du gå tillsammans. Tillsammans är ett ord som Bo-Göran Åstrand återkommer till ofta.

Familj: Gift med Karin. Fyra barn varav tre är utflugna. Två labradorer och en katt.

Jobbar som: Kyrkoherde i Jakobstads svenska församling sedan 2007.

Fritidsintresse: Promenader, villaliv och husrenovering.

Motto: Tillsammans kan vi mera.

Bo-Göran Åstrand växte upp på Kasackbacka i Purmo som äldsta barnet i en syskonskara på sju.

Under barndomen lärde han sig också att arbetet går lättare om man har roligt. Det gäller också i församlingsarbetet.

– Vi barn hade som uppgift att rensa potatislanden. Det var ett trist arbete. Med glimten i ögat började jag då obemärkt kasta potatis på mina syskon. Jag kastar inte potatis på folk längre, men de som känner mig vet att jag ofta har ett skämt nära till hands.

Från Kasackbacka är det tre kilometer till Evangeliföreningens bönehus i Åvist. Där fick Åstrand sitt första andliga hem.

– Jag är tacksam över min uppväxt och över det jag fick i bönehuset. Där lyssnade jag på många predikningar och bibelutläggningar. Jag fick en grund som bygger på Guds nåd, kärlek och omsorg. Den bär i livets alla lägen. Det budskapet har jag alltid med mig.

Sedan han prästvigdes har Åstrand gjort en resa när det gäller synen på prästämbete och äktenskapet. Det ledde till ett avstånd till den evangeliska väckelsen.

– Jag har inte tagit aktivt avstånd till den. Jag är glad över de människor på lokalplanet, både i Jakobstad och på andra håll i stiftet, som sätter mycket tid, kraft och energi på gemenskapen. Samtidigt inser jag att våra linjer är olika i ämbetsfrågan och i äktenskapssynen.

Åstrand säger sig ha upptäckt att kyrkans framtid avgörs i det arbete som görs ute på fältet i församlingarna. Det stora arbetslaget utgörs av anställda, förtroendevalda och frivilliga medarbetare tillsammans. Det samarbetet måste fungera.

Kandidat nummer 5: Sixten Ekstrand

Som barn tog Sixten Ekstrand ett stort ansvar när hans mamma dog. Det är en roll som följt honom i livet. Den viktigaste positionen en biskop kan ta är att stå mitt i hjorden, anser han.

Familj: Gift med Linnea, tre vuxna barn och fyra barnbarn.

Jobbar som: Direktor för Kyrkans central för det svenska arbetet.

Fritidsintresse: Skidåkning, båtliv, läsning.

Motto: Fånga dagen, anta dess utmaningar.

Sixten Ekstrand är äldst i en syskonskara med en ett år yngre bror och en sex år yngre syster. Han växte upp på en bondgård i Forsby i Pedersöre.

– Det betydde att man deltog i arbetet på gården. Vi lekte, vi idrottade och byggde kojor med grannpojkarna. Jag slukade också böcker.

Han har aldrig känt ett behov av att revoltera, och han blev snabbt en ansvarstagande tonåring.

– Det som har präglat mitt liv rätt mycket är att min mamma dog i cancer när jag var tolv år. Det gjorde att jag som äldst i en syskonskara på tre fick ta ett rätt stort ansvar tillsammans med mina syskon redan i unga år. Det gjorde kanske också att tonåren blev lite lugnare. Vi fick helt enkelt se till att livet fungerade hemma.

Att en biskop inte kan vara alla till lags är något Ekstrand säger hör till jobbets naturaförmåner.

– Det finns ingen ledare som alltid fattar riktiga beslut. Forskning har visat att om en ledare fattar över femtio procent bra beslut så är det en bra ledare.

– Kyrkan förblir relevant om vi gör vårt grundjobb bra, om vi står fast vid att vi är Guds rike här i världen. Kyrkan finns till för världens skull.

Till grunduppgifterna räknar han att förkunna evangelium, se de svaga och utstötta och inte minst ta barn och unga på allvar, se och bekräfta dem i församlingens verksamhet.

– Periferin är viktig för mig, diakonalt sett. Men också den själsliga periferin.

Han menar att det är viktigt att en biskop också kan gå ”med eftersläntrarna”, lyssna till dem och ta deras frågor, tro och tvivel på allvar.

Hela intervjuerna med alla biskopskandidater kan du läsa i Kyrkpressen nummer 2/2019.

Sofia Torvalds, Emelie Wikblad, Johan Sandberg, Ulrika Hansson



Samhälle. De offentliga motsättningarna mellan kyrkan och Utlänningsverket bilades åtminstone till tre delar vid ett gemensamt seminarium förra veckan. 27.9.2007 kl. 00:00

Människa. I tiderna fick Dan Krogars inte någonting ut av sitt skribaläger, men i dag jobbar han med att hjälpa ungdomar hitta en tro och ett meningsfullt liv. 27.9.2007 kl. 00:00

Världen. Kristna ledare i USA har bett Kyrkornas Världsråd skicka sitt fredsteam på besök till USA för att hjälpa amerikanerna att få bukt med de stora vapenvåldsproblemen i landet. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Den tecknade tv-serien om USA-familjen Simpson är högkultur, på samma sätt som de bästa barnböckerna. Samtidigt ger den uttryck för tuff kritik mot amerikanskt samhälls- och kyrkoliv. 26.9.2007 kl. 00:00

Insändare. Att kyrkan oroas av att så många unga fullvuxna träder ut ur kyrkan är inte överraskande. Med tanke på att allting tyder på att trenden inte bara kommer att fortsätta, utan att den till och med kan förstärkas, förstår man att paniken är nära. Kyrkan bligar skrämt västerut och kan knappast se någon orsak att anta, att inte samma fenomen, d.v.s. att medlemstappet överskrider 1% gränsen, också kan ske här.   Kritiken mot att kyrkostyrelsen nu tagit steget att föreslå att rösträttsåldern i församlingsvalen sänks från 18 till 16 år, är inte en kritik mot att någonting "häftigt" görs, utan en kritik mot den del av beslutet som kan klassificeras som publikfrieri.   Kyrkan vill alltså nu aktivera ungdomarna, binda dem vid kyrkans verksamhet och få dem att känna att kyrkan verkligen är intresserad av deras insats, att kyrkan litar på dem.  Att de inte bara är kommande skattebetalare!   Men någonting skorrar verkligen illa! Om man verkligen litar på ungdomarnas omdömesförmåga, så borde väl kyrkan låta dem själv avgöra om de överhuvudtaget vill vara medlemmar!!! Nu anser kyrkostyrelsen att ungdomarna är tillräckligt mogna att rösta, men inte tillräckligt mogna att bestämma om sitt medlemskap...   Enligt nuvarande stipulationer, kan den unge medlemmen inte skriva ut sig ur kyrkan, förrän hon/han fyllt 18 år, om inte föräldrarna ger sitt skriftliga medgivande och medlemmen fyllt 15 år. Vore det inte redan på tiden att revidera denna åldersgräns så, att medlemmen redan vid fyllda 15 år själv kunde bestämma om sin kyrkotillhörighet? Nu anses medlemmen vara tillräckligt mogen att själv bestämma om sin konfirmering, men… Vid fyllda 15 år är man redan juridiskt ansvarig för sina gärningar, men…   Nästa steg är självfallet att överväga, om det överhuvud är förenligt med de grundläggande mänskliga rättigheterna, att tvångsansluta barn till kyrkan. Att det är en urgammal sed, kan knappast anses som ett tungt argument. Titt och tätt hör man förundrade kommentarer typ – ja men är det inte fantastiskt att över 82% är kyrkans medlemmar – utan att man ids/vill/vågar/… beakta att ca 97% av kyrkans medlemmar är tvångsanslutna. Vad annat kan ligga bakom denna urbota kutym, än ren och skär organisatorisk intressebevakning?   Borde inte kyrkan vara en gemenskap bestående av troende? Att påstå att den nyfödde, som vid några veckors ålder ansluts till kyrkans medlemskap, på något sätt är troende, kräver nog mera tro än vetande.   Frågan är alltså: När kommer kyrkan att ge individen rätt att själv fritt bestämma om sin kyrkotillhörighet? Först när mänskan har full rätt att själv bestämma över sitt medlemskap, finns det orsak att tro att kyrkan litar på mänskan. 26.9.2007 kl. 12:10

Kyrka. Kyrkostyrelsens planer på att rösträttsåldern i församlingsval sänks till sexton år från nuvarande aderton år applåderas av professor Göran Djupsund. Även om han sätter frågetecken i marginalen. 26.9.2007 kl. 00:00

Världen. Översvämningar har i höst drabbat sjutton afrikanska länder. – Nog har vi också i Mali haft översvämningar, men inte lika farligt som på andra håll, säger Arla Ljungqvist, missionär för Finska Missionssällskapet i Mali. 26.9.2007 kl. 00:00

Kultur. Svenskfinland är tragiskt efter utvecklingen vad gäller synen på bloggen som medborgarjournalistik, säger Mathias Rosenlund, mannen bakom Konsonantmylla.com. 25.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Olga Schevchuk koordinerar till vardags ryska ortodoxa kyrkans diakoniprojekt i den Karelska republiken. Verksamheten initierades på 90-talet av Kyrkans utlandshjälp som firade sina 60 år i söndags. 25.9.2007 kl. 00:00

Kyrka. Moskvas och hela Rysslands patriark Alexej II har beviljat ärkebiskop Jukka Paarma den ett förtjänsttecken av den apostoliske storfursten Vladimirs riddarorden för hans insats i att bygga gemenskap mellan kyrkorna. 25.9.2007 kl. 00:00

Insändare. Chefredaktör Stig Kankkonen gav sig i kast med en svår teologisk fråga i senaste nummer av KP. Man kan se olika på frågan om vad som är prästernas skyldigheter å ena sidan och rättigheter å andra sidan. Jag skulle ha ändrat på orden i huvudfrågan och istället frågat: Har prästen rätt att ge den åt alla, eller är han skyldig att med hänvisning till personens liv och leverne och det som det säger om den personens religiösa övertygelse vägra att göra det? För det är nog säkert en glädje att som tjänare få räcka sakramenten. Däremot kan jag tänka mig att det är med en tyngd på skuldrorna som man tvingas behöva säga nej. Som Ordets tjänare har man fått i uppdrag av att förmedla det Ord människorna behöver höra enligt Gud, dvs både lag och evangelium. När det gäller sakramentsförvaltningen så skall det skötas enligt Bibelns föreskrifter. SK skrev: "Prästens roll är att kalla alla till nattvardsbordet..." En sådan tankegång leder lätt till att nattvardsfirandet får en ny karaktär. Jag har förstått att nattvarden är de troendes måltid. Detta kan illustreras med två exempel: En ytterlighet är en ”modern” gatumission där alla som går förbi inbjuds till nattvard. Den andra ”ytterligheten” är biblisk praxis som utövades i urkyrkan där alla odöpta, katekumener och personer som var underlagt kyrkotukt sändes ut innan nattvard firades. Vidare skrev SK: "Det är den enskilda nattvardsgästen själv som avgör om nattvarden blir till välsignelse eller om den blir en dom." Månne inte ett sådant synsätt leder till onödiga samvetskval för den kämpande kristne medan den självsäkre världsmedborgaren går frimodigt fram. Det är prästens skyldighet att predika synd för synd. Och även binda obotfärdiga i sin synd. Däremot är det hans rättighet (också en skyldighet) att för alla ångerfulla syndare predika nåd och förlåtelse och inbjuda dem till förlåtelsens måltid. De två sista styckena i artikeln är ganska långsökta slutsatser till de texter som SK hänvisar till. Att jämföra förhöret i gammal kyrklig anda med den allmänna syndabekännelse och avlösning är att ta ansvaret av nycklaämbetets bärare. Visst har nycklamakten missbrukats och förhören blivit till maktmedel men ändå säger apologin (art XI) bl.a.: "Uteslutning från sakramentsgemenskapen proklameras hos oss för de uppenbart lastbara och för dem som förakta sakramenten. Detta göra vi i enlighet med både evangelium och gamla kyrkliga stadganden." "Goda församlingsherdar veta väl, huru viktigt det är att förhöra de oerfarna, men fördenskull vilja vi icke uppmuntra den tortyr, som bikthandböckernas författare tillreda..." Förhöret hör till god kyrklig tradition eftersom det allvarliga bibelordet kvarstår: "Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig." (1 Kor 11:29) Roger Pettersson 24.9.2007 kl. 23:49

Sofia Torvalds. Avund, ack du mörkgröna monster! Jag var så nöjd med mitt. Jag satt och surfade på datorn, förstrött letande efter uppgifter om en viss stiftelse som jag fått ett tips om. 24.9.2007 kl. 00:00

Ledare. Ledare 29/2007 Rubriken syftar på den situation många av våra finländska åldringar lever i. 24.9.2007 kl. 00:00

Samhälle. 30 000 barn drabbas årligen av spruckna förhållanden. 24.9.2007 kl. 00:00

Världen. – Vi håller fast vid att äktenskapsbegreppet fortsättningsvis skall förbehållas det officiellt ingångna förpliktande samlivet mellan man och kvinna, står det i norska kyrkorådets uttalande som svar på regeringens förslag om ett liknande äktenskapsbegrepp för samkönade par. 24.9.2007 kl. 00:00

musik. Sibboförsamlingarna planerar att bygga en kyrka i Söderkulla. 8.4.2016 kl. 12:43

Byggnadsvård. Stan Saanila debuterar som manusskribent med en religiöst betonad skräckpjäs. Under hela föreställningen är publikens ögon förbundna. 7.4.2016 kl. 00:00

Livet på landet. Borgå stifts församlingar har hand om ett trettiotal gamla träkyrkor, och det är inte alla som har nya sprinklersystem. 4.4.2016 kl. 10:59

bibeln. Tack vare ett brandsäkert kassaskåp klarade sig en del av nattvardskärlen branden i Ylivieska kyrka oförstörda. 4.4.2016 kl. 10:51

Skottland. FILM. Först låses ytterdörren till det stora trähuset på den turkiska landsbygden. Telefoner och datorer plockas bort. Så småningom portförses trapphuset. Till sist svetsas galler för fönstren. Orsaken? Fem växande systrars kyskhet ska bevaras – till varje pris. 1.4.2016 kl. 15:32