Zia Meral kämpar för religionsfrihet, men känner också i skinnet vad det kostar att byta tro.

"Hel blir jag aldrig mer"

Annandag jul är martyrernas dag. Dagens lidande kristna både glöms och glorifieras ansvarslöst, menar Zia Meral, själv en av dem.
26.12.2012 kl. 14:38
”Lidande” är inte det första som slår en i hågen när den välklädda turken i yngre medelåldern släntrar in i caféet i kryptan i St Martin in the Fields.
Zia Meral bor numera i London, forskar i Cambridge och reser frekvent mellan västerländska huvudstäder.  Alltemellanåt plockar BBC in honom som politisk kommentator i frågor om Turkiet , EU eller religionsfrågor. Han ingår i en hjärntrust kallad RUSI, som samlar Mellanösternexperter. Han har följt med Egypten under flera år, långt innan det small.
Men under fasaden bor det fortfarande en 17-åring, som nyfiket undersökte den turkiska lokaltidningens propaganda om att den anglikanska församlingen lockade ungdomar med vin, 100 dollar varje söndag och utsikten att gifta sig med en ung brittiska.
Själv brukar han raljera kring det första mötet: Något nattvardsvin fick han inte, eftersom han inte var döpt och konfirmerad. När håven med pengarna gick runt förväntades han ge istället får att få. Och när det gällde giftasutsikterna var bänkarna fyllda med anglikanska tanter. Men han fick något annat, något som resulterade i utfrysning och ensamhet, i sömnlösa nätter hopkrupen i fosterställning i en sovsäck på golvet hos en vän.
Zia Meral är konvertit, kristen med muslimsk bakgrund – eller ur islams ögon betraktat – apostat, avfälling.
I dag jobbar han för att synliggöra konvertiternas situation på internationell nivå. Och för att bistå dem som råkar i kläm.
– Jag vill verkligen vara trogen den vision jag hade från början och vara en röst för dem som lider och hjälpa dem, säger han.
Han är inte längre fysiskt utsatt, även om han under sina många resor i Mellanöstern befinner sig i farliga situationer.

Vill inte glömma
– Har man en gång blivit utsatt för lidande eller sett dem man älskar lida är man brännmärkt för livet. Det märket lämnar en aldrig. Samtidigt ger de här erfarenheterna mig kraften att jobba vidare. Jag vill komma ihåg dem, i stället för att försöka glömma och bygga ett gott liv i New York eller nån annanstans. Det jag har sett och gått igenom hjälper mig att vara trogen.
Det hjälper honom också att öppna dörrar, till regeringar och medier.
Har du någon kontakt med din egen familj?
– Nu har vi goda relationer igen. Det tog tretton år att bygga upp dem. Men de senaste tre åren har det skett mycket helande. Det är fortfarande känsligt för dem att jag är allmänt känd i Turkiet som kristen, som kommentator på TV och författare. Men jag känner att jag har återknutit till mitt hemland och mina rötter.
För hans del har det alltså gått någorlunda. Det är inte fallet för de allra flesta konvertiter. I sin rapport No Place to Call Home (Ingenstans att kalla hemma)redovisar han för hur de i olika länder utsätts för varierande grad av repressalier, allt från dödshot och våld till utfrysning och tjat.
 
Att leva vidare som förrädare
Men han ger också bakgrunden till att det ser ut som det gör. Den är allt annat än enkel. Zia Meral beskriver den situation konvertiterna tvingas leva i.
–  En religion, särskilt en som islam, handlar inte bara om en personlig övertygelse eller en åsikt. Att lämna en religion för en annan är inte som att byta filosofisk rikting: ”förr existentialist, nu nihilist” eller ”förr höger, nu vänster”. Religionen har enorma följder för hur du ser på och lever ditt liv, vilka värderingar du har, hur du klär dig, vad du äter eller inte äter.
Men det handlar också om vilken del av världen man hör hemma i. Vilken kultur och gemenskap upplever man att man tillhör.
– Tillhörighet betyder allt i mänsklig gemenskap och psykologi. Också på det personliga planet får vi vår mening genom att tillhöra något.
När någon lämnar islam är följden, oberoende av vad den som bytt tro själv anser, att hans eller hennes gemenskap, familj, arv tar avstånd.
– Det gör de därför att de ser det som att du förnekar dem, även om det inte är så och inte behöver vara så. Den som lämnar islam ses som en förrädare av sitt eget folk och sin civilisation.
Men på andra sidan väntar inte heller någon naturlig gemenskap, ingenting att komma in i.
– Kristus är ingen social konstruktion, inte kristen tro heller. Men kristenheten är skapad av sin kontext. Hur den ter sig i England eller Finland beror på respektive kulturer, så när någon från Mellanöstern säger att han vill följa Kristus, så är det inte bara frågan om att följa Kristus i sitt hjärta –det sker ett automatiskt byte av kultur som konvertiten får kämpa för att passa in i.
Meral ger ett konkret exempel: När han kom till tro gav missionärerna honom, som vuxit upp i ett muslimskt land, svinkött att äta.
– Det byggs upp ett enormt inre tryck, med massor av frågor att ta ställning till: Vem är jag? Vad ska jag göra med mitt liv? Känslomässigt är ens rötter skadade. Utifrån finns trycket från din familj, dina vänner, dina arbetsgivare, din livskamrat.
 
Majoriteten ger upp

Det finns bara ett fåtal alternativ kvar att klara ekvationen. Enligt Zia Meral väljer många konvertiter att fullfölja brytningen med sin gamla kontext totalt, de gömmer sig i kristna enklaver och accepterar isoleringen, vare sig de bor kvar i sin egen kultur eller flyttar till ett annat land.
– Därmed förlorar de sin närvaro i sitt gamla samhälle. De verkar bevisa exakt vad de som de lämnat anklagar dem för.
Eller så blir de kvar i den ambivalenta kampen mellan den gamla tron och den nya, från dag till dag.
– Eller så ger de upp. Det är ett faktum att de flesta muslimska konvertiter, mellan 70 och 80 procent återvänder till islam inom ett par år. Det enda land som utgör ett undantag i det här fallet är Bangladesh som har en lägre drop-out, säger Meral.
Ibland sker återinträdet för syns skull, konvertiten behåller sin tro i hemlighet, ibland blir de mer övertygade muslimer än de varit förut.
Han kan förstå varför det är så svårt. Även om de inte är utsatta för dödshot känner alla konvertiter av en stor press, både socialt och personligt, var de än befinner sig i världen,
Du också?
– Det gjorde jag ... det gör jag. Jag känner mig inte hemma i västerländsk kristendom, men jag är uppenbart inte heller muslim.

Är det värt det?
Att vara utstött av hela sitt sammanhang ger en stora känslomässiga skador. Hur ska du klä dig? Vad ska du äta? Dricker du alkohol ... eller inte? Frågorna är många.
För trettio år sedan var fenomenet att lämna islam för kristendomen nästan okänt, det få fallen var väl kända.
– Från 1980-talet framåt har vi sett allt fler. I dag har Turkiet minst 4 000 konvertieter, berättar Zia Meral.
I Algeriet är ökningen störst. Enligt Meral kom den verkliga boomen efter att myndigheterna slängt ut alla missionärer och stängt kyrkorna.
– Konvertiterna där är minst 40 000, och utgör den största gemenskapen i sitt slag i hela Mellanöstern.
Ibland undrar kritiska röster, också bland kristna teologer, att om det här nu förorsakar så mycket lidande – varför alls missionera bland muslimerna? Varför stöka till det? Är det verkligen värt det?
 – Jag har ställt mig själv samma fråga ett par gånger. Under ett researchuppdrag i Iran träffade jag en ung man som varit en av 40 som arresterades efter en konferens. 38 av dem avsade sig sin tro inför polisen och fick lämna fängelset. Han och en annan gjorde det inte. Mannen drogs inför rätta flera gånger för att tvingas att avsäga sin tro. Han miste det jobb han behövde för att försörja sin mamma och sin syster. Han sa till mig ”Jag vill dö för min tro” och jag svarade honom ”Det är jättefint, men hur har du det egentligen?”. Då brast han i gråt. ”Vad ska jag göra? Vem ska ta hand om min familj? Skäms Kristus för mig om jag förnekar honom?” Bakom det hjältemod som pådyvlas de här människorna, med förväntningar på att de ska gå i döden för sin tro, finns det mänskliga realiteter, och inga svar att ge.
Varför gav inte du själv upp?
– Jag har varit nära, tre gånger. Vägen har aldrig varit enkel. Och det finns ingen garanti att jag klarar det i framtiden heller! Det gäller ju oss alla ... Jag har kommit till den punkt där jag frågat mig själv, vad är allt det här värt? Det är en legitim fråga, om och om igen. Särskilt när jag i mitt arbete ser så många människor som lider och får sina liv förstörda. Ett svar, kanske intellektuellt svagt sådant, är ”vad gör jag i stället?”. Ett annat bottnar i trons väsen och det vi tror på. Men hur det än är kommer man inte ur den här erfarenheten helskinnad. Den största myten, som den västerländska kyrkan älskar, är att tron växer under förföljelse. Det gör den inte. De flesta mister sin tro eller skadas på grund av den.
Han vill inte kategoriskt döma ut kyrkorna i väst, många aktörer jobbar också för de här frågorna. Men ibland verkar talet om förföljelse paketeras som något som konsumeras i väst för att stärka den egna tron.
– Min personliga tro handlar aldrig om att bekvämt luta mig tillbaka, den är mera kamp, ilska och frustration, motsättningar och spänningar än en stillsam söndagsmorgon, säger han.
Vilket bidrag kan konvertiterna ge den kristna kyrkan teologiskt – annat än att dö för den?
– När jag tänker på de här människorna så tänker jag på Getsemane trädgård, där man gråter tårar och ber Gud ta den här kalken ifrån en, men samtidigt har någon slags plikt att fullfölja ett löfte – också fastän man inte vill. Då vänder man sig till människorna runt en, ber dem vaka och be med en. Det här är egentligen den enda bild som hjälper mig att fortsätta! Också i nattvarden ser jag lidandet, jag tar del av Kristus lidande och tortyr. I den tar jag också del av det lidande som de andra utstår, de som delar hans kors. För mig är det ett starkt bidrag till den kristna teologin. Att tolka lidandet som närvaro. Att föra helandet in i en mörk och smärtfylld värld, som ropar ”Gud, varför har du övergivit mig!”. Kanske vi mitt i den övergivenheten, i vår dumhet, smärta och våra lögner kanske faktiskt ändå kan föra fram Kristus. Till Getsemane återvänder jag därför ofta.

Intervjun med Zia Meral har ingått i KP 42/2012
May Wikström



Helsingfors. Hon vill att församlingen ska bli en öppen famn för nyfinländare. 25.1.2023 kl. 00:00

ANDETAG. Catherine Granlund är bloggen Andetags nya skribent på Kyrkpressens webbsida. – Jag kombinerar diakonijobb med skrivande och läsande, bloggandet är en andningskanal för mig. 11.1.2023 kl. 19:00

profilen. Markus Finnholm ser annorlunda på ett nytt år än han gjort tidigare i sitt liv. Efter en del motgångar har han fått sitt första riktiga jobb. 9.1.2023 kl. 08:29

KYRKRENOVERING. De fasta bänkarna i norra och västra korsarmarna åker ut, ett litet kök byggs längst bak, en trappa till läktaren tas bort och enplansgolv läggs i hela kyrkan. Det är några synliga förändringar då Sankta Birgitta kyrka i Nykarleby renoveras. 9.1.2023 kl. 12:11

OVAN I KYRKAN. Du ska på konfirmation. Det blir dags för nattvard. Du har inte tagit emot nattvard sedan du själv blev konfirmerad och vet inte hur man gör. Här följer en praktisk nattvards-ABC. 11.1.2023 kl. 00:00

PSYKISK OHÄLSA. Vad gör man när det värsta händer? Jennie Jakobsson förlorde sin elvaåriga dotter i självmord. Hon och hennes bror Daniel Jakobsson berättar om att bygga ett liv där man försöker göra något gott av det som bara är sorg och maktlöshet. 10.1.2023 kl. 08:00

BORGÅ STIFT 100 ÅR. Biskop emeritus Gustav Björkstrand skriver om hur det gick till när de finlandssvenska lutheranerna för hundra år sedan fick ett eget biskopssäte och en egen domkyrka i Borgå. 9.1.2023 kl. 16:44

KYRKRENOVERING. De senaste åren har det skett en generationsväxling på museiverket som innebär att inställningen till vad som kan tillåtas då kyrkorna renoveras har förändrats. När Lundo medeltidakyrka renoverades i höst ersattes kyrkbänkarna av moderna lösa stolar. 9.1.2023 kl. 12:02

KRIGET I UKRAINA. Ryssland hoppades på att skapa ett religiöst inbördeskrig mellan ortodoxa i Ukraina – men misslyckades, säger religionsvetaren Tornike Metreveli i Lund. 5.1.2023 kl. 18:00

KYRKANS UTLANDSHJÄLP. Med 10 miljoner euro insamlat för Ukraina har Kyrkans Utlandshjälp slagit alla tidigare insamlings­rekord. Vid årsskiftet blir Afrikaerfarna Tomi Järvinen chef för hjälporganisationen. 5.1.2023 kl. 14:31

MÅNGKULTUR. Svenska social- och kommunalhögskolan får med Tuomas Martikainen en religionsvetare som ny rektor. Generationer av social­arbetare och journalister har utbildats vid skolan, men i dag arbetar man också med frågor om relationer mellan etniska folkgrupper. 30.12.2022 kl. 14:16

psalmer. Svenska kyrkan fick över 9 000 förslag på nya psalmer när den rikssvenska psalmboken ska förnyas och revideras. 4.1.2023 kl. 11:11

mission. Dennis Svenfelt, tidigare församlingspastor i Pedersöre, blir präst i den lutherska kyrkan i Lettland. I mitten av januari åker han till staden Liepaja för att jobba med en internationell församling där. 3.1.2023 kl. 13:45

BORGÅ STIFT. Borgå stifts jubileumsår inleddes på nyårsdagen. Temat för jubileumsåret är Tillsammanskraft – Mångfald och samarbete. 31.12.2022 kl. 15:12

korsholm. Han är ung, men inga­lunda oerfaren. Benjamin Häggblom ser sina unga år som både en styrka och orsak till eftertanke. 22.12.2022 kl. 14:54

betraktat. – Framme vid altaret i Pedersöre fullsatta kyrka fick jag klä av mig hela utrustningen: kåpan, mitran och till sist biskopskorset som det var allra svårast att slita sig ifrån, skriver Erik Vikström. 19.11.2024 kl. 19:00

advent. Allhelgona ligger bakom oss, affärerna är fyllda med julpynt. – Hur tar man emot ett nyfött barn? Inte är det ju med skrålande högtalarmusik, säger Katarina Gäddnäs. 18.11.2024 kl. 12:48

tro. Han såg Bibeln som endast en historisk bok och ville inte acceptera att Gud verkar idag. Men Magnus Finskas tvingades tänka om när Gud helade hans sjuka rygg. – Jag vill inte säga att jag är kristen. Om inte mitt liv avspeglar att jag är det så är det ju en lögn, säger han idag. 13.11.2024 kl. 13:54

KYRKOMÖTET. Den segslitna frågan om vem som ska betala för gravväsendet i Finland går vidare. i ett vasst brev till regeringen varnade kyrkomötet för dyrare gravar framöver för den som inte hör till kyrkan. 8.11.2024 kl. 16:41

KYRKOMÖTET. Det är olika dyrt för både anhöriga och församlingar att sköta en begravning. Kyrkomötet i Åbo debatterade det här länge på tisdagen. 5.11.2024 kl. 16:45