– Den tiden var den tråkigaste och jobbigaste i hela mitt liv. Jag hade kunnat explodera av iver att göra någonting.
Men det blev bättre. I gymnasiet åkte hon till England och bodde på internatskola i ett år.
– Jag hade ett sånt behov av att komma bort.
Då hon studerade statsvetenskap och masskommunikation var hon antagligen mer på jobb än på föreläsningar. Men småningom började den journalistiska ankdammen kännas trång. När hon jobbade på svenska Yles Morgonnytt ansökte hon om att få byta till Aamu-tv i stället. Under den processen fick hon nytta av att hon gjort frivillig värnplikt.
– I armén lärde jag mig ett och annat om självförtroende. Jag har alltid haft lite för mycket av den varan, men det finns en art som har ännu mer självförtroende än jag: 20-åriga pojkar.
Hon tycker att alla kvinnor kunde lära sig av dem, åtminstone om de ska på arbetsintervju eller föra lönesamtal. Kvinnor med gedigen utbildning och flera års arbetserfarenhet tvekar att gå ut och säga: det här kan jag.
När hon ville börja jobba på finska kallades hon på intervju och fick frågan: Är du, Elli, alldeles säker på att du faktiskt kan finska? Hon ville svara som en tjugoårig kille.
– Jag sa: Kyllä osaan! (Jo, det kan jag). Och han som frågade var nöjd med det. Det borde kvinnor lära sig: inga ursäkter, inga kanske. De ska inte vara rädda att skryta på sig själva.
Läs hela profilen i Kyrkpressen 39/2011.
