De flesta kikar likt mig själv mot vagnens mitt. Där står en ung man som i det stora hela verkar välvårdad, men saknar strumpor och kläder på överkroppen. Det skulle inte vara så konstigt om det var soligt och 25 plusgrader, men nu råkar det vara en mulen och ruggig dag.
Några hållplatser senare sätter den lättklädda mannen sig på det tomma sätet bredvid mig.
– Jag brukar vanligen inte gå omkring så här... säger han, väl medveten om sin udda uppenbarelse.
– Lyckligtvis är du i Helsingfors där folk är vana med det mesta, säger jag tröstande. Jag kan inte låta bli att tillägga: skedde det något oväntat?
– Så kan man också uttrycka det, svarar han.
I mitt huvud har jag redan konstruerat ett helt händelseförlopp som i korthet går ut på att mannen blivit utslängd av sin sambo, kanske efter ett gräl eller en otrohetshistoria.
Jag avslöjar inget om de vilda fantasierna för min bänkgranne. Däremot undrar jag om han har någonstans att ta vägen, vilket han besvarar med att han har kompisar några hållplatser bort.
Jag skulle ha lust att fråga om han har några pengar och om han ätit något, men så långt räcker min barmhärtighet inte. Resten av dagen känner jag mig som prästen som gick förbi samariern utan att hjälpa honom, eventuellt ackompanjerad av några tysta böner för den nödställda.
I vilken mån låter vi kristendomen påverka vårt praktiska handlande och i vilken mån är vi troende bara till orden?
Ordets hörare och görare
Marina Wiik. – Pappa, pappa varför har han inga kläder? undrar den lilla flickan och drar sin pappa i armen.
– Tja, han har väl varmt, säger pappan och rodnar. Faktum är att han verkar lika konfunderad som sin dotter – och de övriga passagerarna i metrovagnen. 15.7.2011 kl. 00:00
– Tja, han har väl varmt, säger pappan och rodnar. Faktum är att han verkar lika konfunderad som sin dotter – och de övriga passagerarna i metrovagnen. 15.7.2011 kl. 00:00
Marina Wiik
