De mångfaldiga medlemmarnas kyrka

Och ibland borde herdarna i kyrkan nästintill slå knut på sig själva för att räcka åt bägge hållen.

Det här framstod som en av de största utmaningarna för kyrkan vid det strategi-
seminarium som stiftets förtroendevalda hade ordnat i Borgå häromveckan.
Biskop Björn Vikström lyfte fram den klassiska dikotomin mellan den aktiva kärnan och dem som kretsar i utkanten, mellan folkkyrkoförsamlingen och den grupp som faktiskt fysiskt kommer samman.

Den här tudelningen finns, det kan ingen förneka. Den har funnits historiskt sett i pietismens svallvågor – och har kanske ytterst sina rötter i lärofadern Luthers betoning av människors rätt och skyldighet att tänka själva. Den tror vi på, fortfarande.
Men det är skäl att komma ihåg att riktiga livet alltid har glidande skalor, och överlappande lager. Och det är de här nyanserna som tyvärr allt för ofta går förlorade oavsett vilkendera gruppen man vill lyfta fram. Innerkant i ett läge kan ibland vara ytterkant och tvärtom.

Professor Eila Helander ville slå ett slag för de passiva medlemmarna som en enorm resurs för kyrkan – de vill ju fortfarande vara med, till varje pris. Varför då se dem som mindre värda?
Tanken att passiva medlemmar känner sig förskjutna av innegänget, underkända eller för blyga för att delta mera aktivt är inte heller ny, och den är grym och obehaglig i grunden, åtminstone om man ska ha Jesus från Nasaret som ledstjärna. Att dela in någon i mer eller mindre kristen är – ja – okristligt.

I samma veva konstaterades det att också de aktiva ibland får oförtjänt mycket kritik. Det är inte nödvändigtvis så att denna grupp har valt och trivs med positionen som någon slags kyrklig elit. Undersökningar visar att den nordiska folkkyrkomassan, med alla sina paradoxala drag, också har ett som handlar om att medlemmarna i periferin är nöjda med att vara med så där lite lagom mycket, samtidigt som de uppskattar att det finns en ställföreträdande grupp i inre kretsen som sköter grovjobbet.
I det ljuset blir elitstigmat på dem inne i klicken en börda de inte har valt. Och därför slår orättvisa anklagelser också extra hårt mot många som ofta axlar och bär mer än de kanske önskar. De buntas samman till en homogen grupp, som kan beskyllas för det mesta – allt från att vara hihuliter till reaktionärer.

Också värderingar går kors och tvärs, i små som stora frågor. På detaljnivå kan man till exempel konstatera att den allra största harmen över att det petats i gamla psalmtexter och melodier ofta finns bland dem som sjunger dem mest sällan, och som vill ha sin kyrka vackert där de ställt den.
Att fokusera för mycket på kyrkans kärnfysik kan därför vara ett felslut, som också leder fel i förlängningen. Den gudstjänstfirande gemenskapen, för det är fortfarande där kyrkan teologiskt vill lägga tyngdpunkten trots att gudstjänstbesökarna krymper, handlar inte i första hand om åsiktsgemenskap eller social gemenskap. Det är att ställa fel sorts krav på den. Däremot handlar det om en trosgemenskap – olika, men tillsammans inför Gud. En sådan har potential att rymma både skiftande åsikter och sociala behov.
Detta är folkkyrkans hopp.