Väckelsetider

Ledare. TD Hanna Salomäkis grundliga inventering av de inomkyrkliga väckelserörelserna dimper ner i ett läge när de som lotsar det finländska folkkyrkoskeppet har all anledning att fördjupa sig i analyserna.
2.12.2010 kl. 00:00

Illustration: Jan Lindström

Det finns grundläggande missuppfattningar om väckelserörelserna i vår kyrka. De har präglat och präglar det finländska samhället starkt. En av tio finländare är medlem i någon av dem, ytterligare en tiondel har starka band genom familj, släkt eller vänner. Historiskt sett finns det regioner, där väckelserörelserna är en viktig ingrediens till hur byar ser ut, vare sig släkter och byar varit för eller mot dem.

För att känna till väckelserörelserna krävs det en dos kyrkohistoria – och här skymtar ett av de grundläggande argumenten för religionstimmarna i skolan fram. Fakta är fakta, också med religiösa förtecken. Sådana kan man känna till bara genom att lära sig.
Nedprioriteringen av religionsalfabetiseringen har satt sina spår. Ibland verkar det nästan som om brist på allmänbildning om vad ens egna landsmän är för ena kan ursäktas om den råkar ha religiösa förtecken. En kyrkligt anställd berättade vid ett tillfälle om att förbipasserande kommenterat en yrkeskårs konferens (med ett hundratal präster i krage) som något fullt av ”frikyrkliga laestadianer”. Om vilken annan grupp hade det varit okej att säga så? Det är nonchalant mot såväl de finländare som är aktiva i någon frikyrka,  som laestadianerna och de lutherska präster som det råkade handla om den gången.
En baskunskap om de inomkyrkliga väckelserörelserna är till exempel att väckelserörelse och frikyrka inte är samma sak. Det kunde och kan ibland vara så. Men ett särdrag i den finländska folkkyrkligheten är att starka väckelsebrasor som flammat upp ofta lyckats hålla sig kvar i kyrkans eldstad. Begreppet ”inomkyrklig väckelserörelse” handlar därför i grunden om helt vanliga brunsås-lutheraner, med en gemensam kryddblandning som pikant tillägg.
De gamla väckelserörelserna i Finland har rötterna i den tyska 1600-talspietismen, som ville skuffa tillbaka lutherdomen i en enklare, klarare och personligt förankrad religiositet. De gamla väckelserna i vårt land är bedjarrörelsen, pietismen, den evangeliska rörelsen och laestadianismen. De nyare är barn av en nypietistisk våg under efterkrigstiden och samlas i begreppet ”den femte väckelsen”. Representanter för den är av en rad organisationer, till exempel Finska Bibelinstitutet och Finlands evangelisk-lutherska Folkmission.

Inslaget av protest och förnyelse har rörelserna gemensamt, men något ”lämna-kyrkan-fenomen” var det sällan frågan om, tvärtom var och är traditionen och hemvistet i kyrkan viktiga.
Det som blev klart för Salomäki under undersökningens gång var att väckelsefolket inte längre är riktigt säkra på om de är önskade i kyrkan eller inte.
Det är oroväckande. Det har alltid funnits spänningar mellan folkkyrkan och väckelserörelserna. Det hör till och är en del av den berikande verkan rörelserna har haft på kyrkan och tvärtom. Kyrkoherdar, biskopar och domkapitel har med myndighet och yttre ramar hållit undan den sekterism som alltid är en uppenbar fara för en grupp som samlar likasinnade. Väckelserörelserna har ur sina led levererat otaliga hängivna kyrkans tjänare, både i prästdräkt och med lön eller utan bådadera. Dessutom har de med sin närvaro utmanat och ibland gett folkkyrkan en väckande spark i baken genom att visa hur det går att engagera massor kring budskapet om Kristus i nya och fräscha former också utan tungt administrativt maskineri.

Men nu efterlyser väckelsens folk signaler – från ledande håll – på huruvida den evangelisk-lutherska kyrkan fortfarande kan se på dem som sina legitima barn. Eller om de är pinsamma element, som stillatigande kan utnämnas till nyanslösa moraltalibaner när de offentliga debatterna rasar.
De vet alltså inte riktigt om kryddan de har att bidra med i såsen eventuellt hamnat på listan över förbjudna ämnen. Om den ses som en viktig ingrediens vore det ett gyllene tillfälle att säga det nu.
Annars finns det en risk för att såsen i framtiden blir oändligt mycket gråare.

May Wikström

scientologi. I tjugo år var Robert Dam aktiv inom rörelsen. När han hamnade i onåd fick han se en sida av organisationen som han inte tidigare trott på. 8.11.2012 kl. 10:13

peter sandström. Peter Sandström är en man som sällan besöker främmande länder – i stället reser han till sitt barndomslandskap. Trädgårdsmästarens son skriver om växter men vill inte återvända till växthuset. 8.11.2012 kl. 10:04

Intresset för frågesajten Fråga prästen har ökat explosionsartat under hösten. Bara i oktober har sajten haft så mycket som 10 000 besök. Sammanlagt har prästerna fått svara på 84 frågor. 8.11.2012 kl. 10:28

En bra pappa får en kaka, en dikt och en kram i farsdagspresent. KP ställde tre pappafrågor och fick nio svar. 1. Vad är ditt bästa pappaminne? 2. Hurdan ska en bra pappa vara? 3. Hur ska du fira fars dag? 11.11.2012 kl. 09:00

Församlingsstrukturerna tippas bli det som väcker mest diskussion på kyrkomötet i Åbo. 5.11.2012 kl. 12:14