Det skedde med uppenbar vånda, och i slutskedet med en nästan utmattningens suck, inte minst på grund av den oändligt långa talarsvadan.I beslutet har majoriteten i kyrkomötet ställt sig bakom:
• det osvikliga människovärde som gör att ingen medvetet får kränka homosexuella
• kyrkans syn på äktenskapet som en förening mellan man och kvinna
• samvetsfrihet för kyrkliga anställda inför förbönsstunderna.
När den teologiska diskussionen i kyrkomötets kabinett och plenisal klubbats av är suckarna knappast över.
För vad betyder beslutet egentligen? På riktigt? I Hufvudstadsbladet 13.11 kunde ärkebiskop Kari Mäkinen inte ge klara besked om det ger homosexuella församlingsmedlemmar en subjektiv rätt till förbön.
Den teologiska brottningen har kantslipat de kyrkliga beslutsfattarna. I varandra har de lärt känna de ”kyrkans många ansikten” som nämndes i plenum.
Men det stora flertalet finländare, präster som lekmän, har stått utanför. Det finns de som är insatta, de som är engagerade – både för eller emot – och de som stillsamt sysslat med sitt i skydd av gamla modeller, och både undvikit och sluppit ta ställning. De har inte nödvändigtvis stått ansikte mot ansikte ännu.
Nu kommer onekligen vardagen emot. Och den väntar inte.
Sirpa och Susanne gläds eventuellt just nu (kanske?) lika mycket över den nya möjligheten som lokalprästen Juha (kanske?) våndas över deras telefonsamtal med förfrågan om förbön.
Kan Sirpa och Susanne få en förbönsstund i sin lokalförsamling, med släkt och vänner närvarande – fast bara om Juha vill?
Eller kan Sirpa och Susanne få en förbönsstund i sin lokalförsamling, med släkt och vänner – fastän Juha inte vill?
Och hur gör man när situationen är fullständigt låst och det bara finns Sirpa, Susanne och Juha att bolla med? Vem av dem förväntas komma med mössan i hand för att de är vad de är?
Ska domkapitlet träda in?
Efter all den uppmärksamhet som frågan fått, ska de alla tre faktiskt vänta på någon slags trafikregler från biskoparna till februari?
Kyrkomötesbeslutet är som en korsning där trafikljusens alla färger lyser på en och samma gång. Logiskt sett kan det bara betyda att det är upplagt för kollisioner.
Ur de homosexuellas synvinkel innebär löftet om de anställdas samvetsfrihet onekligen att bemötandet av dem varierar från församling till församling. De anställda igen är oroliga för att löftet om samvetsfrihet inte håller mot trycket utifrån.
Förbönsbeslutet kan ses som en minsta gemensamma nämnare för vad de olika fraktionerna kan enas om utan att kyrkan rämnar. I det avseendet stämmer säkert biskop Björn Vikströms tanke om att det behövs fler lösningsmodeller av det här slaget.
Men det kan hända att det inte räcker till utan mer drastiska förändringar. Kunde den evangelisk-lutherska kyrkan vara ett lösare förbund, med församlingar som öppet deklarerade sin schattering för medlemmarna? I praktiken är det ju ändå ofta redan åt det hållet, nu måste man bara vara insatt för att veta vilken teologisk ström som flyter starkast i hemförsamlingen.
Kyrkans många ansikten kunde kanske tillåtas se mer olika ut, ja rentav uppmuntras i en större valfrihet för de enskilda församlingarna att både forma praktik och teologi. Men det förutsätter också möjligheten för medlemmarna att fritt få välja församling. Det igen kräver att den evangelisk-lutherska kyrkan tänker om kring grunderna för församlingstillhörighet. Teologerna har ryggat tillbaka inför detta steg, som de tolkar som en rörelse mot kongregationalism. Men det är också möjligt att det är den enda vägen framåt. Varför hålla fast vid en teologisk enhets-
kultur i ett samfund som trots allt i kärnan bygger mycket på individens frihet att tolka Bibeln?
Den öppna möjlighetens väg är en vacker vision, men den kräver oerhört mycket av de individer som ska gå den. I praktiken är det inte svårt att redan nu – i vårt stift och i andra – förutse situationer där människor av kött och blod hamnar i kläm.
Fram till att biskopsmötet har preciserat de pastorala anvisningarna rör kyrkans medlemmar och anställda sig i ett ingenmansland där allt handlar om den goda viljan.
En och annan fri förbön för den är definitivt därför också på sin plats.
