Tomma skedar är realiteten för över en miljard människor. Vi har hört det förut, så länge jag minns har andra barn minsann saknat mat samtidigt som jag har mage att vägra äta lutfisk – otacksam och bortskämd som jag är. Mat och hungersnöd är fortfarande i viss mån en skuldtyngd diskussion, men måste man känna skuld för att orka bry sig? Skänker vi mera pengar till välgörenhet om samvetet tynger?
Jag vet inte hur kampanjmakarna på Utlandshjälpen tänkt det men skedarna får definitivt mig att reagera. Positivt. Jag känner mig delaktig när jag sneglar efter skedar på väg till tåget (hittar ingen). Nästa gång jag ser en insamlingsbössa hoppas jag på samma känsla av vi-anda, att jag inte automatiskt är skurken i dramat utan kanske lite god – mitt slöseri till trots.
Vill du hitta en sked kan du logga in på Lusikkaliikes (ung. skedrörelsen) sida via Facebook och kolla in de senaste tipsen. Förra veckan tipsade bland andra Terhi så här: På ett av Borgås poplärare utflyktsmål, som visserligen ibland sammankopplas med rasism, lämnade jag en sked. Nyckelord namnam.
