Att vara fadder är ett uppdrag och ett förtroende. Faddern är en vuxen vän och ett föredöme. Det viktigaste uppdraget är att be för barnet. Känns det stort? Visst, men …
– Det behöver inte vara så märkvärdigt! säger Helene Liljeström, präst och mamma.
– Fadderskapet har många dimensioner, den helt mänskliga är att barnet behöver nätverk, människor för vilka barnet är viktigt.
Faddern kan vara en person som lindrar barnets utsatthet och övergivenhet
Faddertips
• Kom ihåg dopdagen! Gör något skojigt tillsammans. För barnet är det roligt att få eget vuxenbesök därhemma. När barnet blir äldre kan ni gå på bio eller ut och bowla eller sitta en stund på café och äta bakelser och prata.
• Kom ihåg att be för ditt fadderbarn! Säg till föräldrarna att det är ok att skicka sms om extra bönehjälp behövs.
• Ställ upp som hjälpande hand och föredöme. Kanske du kan vara en vuxen som barnet kan ty sig till om det är jobbigt hemma eller i skolan?
• När ditt fadderbarn konfirmeras får du ställa upp igen. I dag har faddrarna en viktig uppgift då de får gå upp till altaret och välsigna sina gudbarn.
Fadderpresenter till dopet
Klassiker: silversked/-skedar, Bibel för barn, smycke, tavla, textilier med namnbroderi.
Nya idéer: ett träd att plantera på gården (förutsatt att familjen har planer på att bo kvar länge), ett fadderbarn utomlands vars månadsbidrag du står för, en upplevelse som du bjuder barnet på varje år.
Vem duger?
Under dopförrättningen får faddrarna frågan om de tillsammans med barnets föräldrar och församlingen vill ansvara för barnets kristna fostran.
– Visst kan många faddrar då känna sig korta i rocken, säger Helene Liljeström, kyrkoherde i Sibbo och kyrkomötesombud.Hon poängterar att det ju inte är meningen att faddrarna ska sköta barnets kristna fostran ensamma. Det heter ju uttryckligen ”tillsammans med församlingen”.
– Då jag överräcker fadderbrevet brukar jag säga att det är viktigt att barnet har vuxna vänner och att det viktigaste är att be för barnet.
Kyrkan förutsätter att dopbarnet får minst två faddrar och att de är skriftskolgångna och konfirmerade – och de ska fortfarande höra till kyrkan.
– Om den saken kan det ibland blir diskussion: att varför duger inte den person som föräldrarna valt ut, trots att hon eller han inte hör till kyrkan. Då får jag förklara varför kyrkan förväntar sig att faddern ska vara medlem av kyrkan, säger Liljeström.
Hennes känsla av att fadderskapet är viktigt ännu i dag förstärks av att folk blir upprörda och sårade om någon inte fyller kraven och ”duger” som fadder.
Den viktiga församlingsfaddern
Det heter alltså att församlingen tillsammans med faddrar och föräldrar ansvarar för barnets kristna fostran. I Jakobstad, och många andra församlingar främst i Österbotten, tas den uppgiften på allvar. Redan på sextiotalet inledde Jakobstads svenska församling en församlingsfadderverksamhet. För några år sedan reformerades systemet med strålande resultat. Om det förr var cirka 20 procent av familjerna som valde att ha en församlingsfadder är siffran nu uppe i cirka 60 procent.
Tidigare var det prästens uppgift att i samband med dopet fråga föräldrarna om de vill ha en församlingsfadder. Numera är det församlingens familjearbetsledare Birgitta Kjellberg-Karvonen som ringer upp, men först en tid efter dopet.
– Jag ringer upp föräldrarna och berättar om församlingsfadderverksamheten. Det har visat sig att det här samtalet också är ett sätt att fånga upp dem som mår verkligen dåligt. När man börjar prata kryper bekymren fram småningom.
Om man tackar ja till en församlingsfadder tackar man ja till ett besök vid tiden för dopdagen varje år tills barnet fyllt sex år.
Församlingsfaddern har också med sig gåvor vid besöken: bibliska böcker, pyssel, bönböcker och mycket annat.
– Men det är nog inte gåvorna folk i första hand bryr sig om. Som en mamma sa till mig: ”Man kan inte ha för många som bryr sig om barnet”.
Då Kjellberg-Karvonen skickade ut ett frågeformulär för att få reda på hur föräldrarna uppfattade församlingsfadderskapet visade det sig att de viktigaste samtalsämnena var barnuppfostran och livsfrågor. Förbönen för barnen och familjen uppskattades också.
– Vissa faddrar får sms då deras fadderbarn är sjukt.
Traditionen bakom
I urkyrkan var faddrarna dopvittnen. I finlandssvensk tradition var faddrarnas uppgift att vara i mors och fars ställe om något skulle hända föräldrarna.
Fadderskapet var en stark tradition redan i den tidiga kyrkan. Därför har det inte funnits något behov av att utforma särskilda regler för faddrarna. Kyrkan behöver faddrarna för tre ändamål: som vittnen, hjälpare och medvandrare.
I den tidiga kyrkan skulle faddrarna bekräfta den moraliska lämpligheten hos den som ville bli döpt. I den lutherska traditionen var en av fadderns viktigaste uppgifter att fungera som vittne, någon som kunde bekräfta att dopet verkligen skett. Hjälparens uppgift var att föra dopkandidatens talan då den som skulle döpas själv var oförmögen att svara på de frågor som prästen ställde.
Enligt Luther hjälper faddrarna och kyrkans tro barnet att nå en egen rättfärdiggörande tro där barnet överlåter sig självt till Kristus. Inom den lutherska kyrkan började fadderskapet ses som ett andligt föräldraskap där faddern bär ansvar för barnets andliga fostran.
I Svenskfinland var traditionen ända till slutet av 1800-talet sådan att barnet skulle döpas så snabbt som möjligt efter förlossningen.
– Det var faddrarnas uppgift att föra barnet till prästgården, berättar Carola Ekrem vid Folkkultursarkivet.
På 1800-talet rådde ingen fadderbrist: faddrarna var vanligtvis sex till åtta stycken. Överklassbarn kunde ha upp till 25 faddrar. Det gällde att välja folk som kunde säkra goda dopgåvor, eller präster och andra viktiga personer. Regeln var också att man valde ett gift par och sedan en ung pojke eller flicka som ännu inte själv bildat familj.
– Faddrarnas viktigaste funktion var att finnas i mors och fars ställe om något skulle hända föräldrarna.
Dopskrock
Det sades att barnet skulle komma att likna sina faddrar. Det var också viktigt att iaktta vad faddrarna tog sig till på dopdagen.
– Om faddern körde hårt till prästgården tänkte man att barnet skulle bli en bra körkarl.
Om faddern stod med fötterna på varsin sida om en springa i golvet fruktade man att barnet skulle bli sängvätare. Om faddrarna kom ihåg att bära barnet högt i dopet skulle barnet bli en högt aktad person.
– Och därhemma skulle det skramlas i lådor och kärl: då blev barnet rörligt och företagsamt.
Fick en ung flicka en gosse som sitt första gudbarn fick hon bra ”bisitycke”, hette det. Och omvänt: fick en ung pojke en flicka som första gudbarn fick han fruntimmerslycka.
