Emellanåt får man höra det: hur synd det är att jag inte är uppfostrad med björkris utan uppvuxen med asfaltsrosor på knäna.
Ett liknande fenomen tycks drabba den som tvingas vara gammal i stan. Att som äldre ”bli kvar i stan” på sommaren när massorna drar iväg till stugan verkar också vara förenat med ”staackaars dig-beteendet”.
Men
vad är det som gör att just barn och äldre nödvändigtvis måste vistas
utanför Ring trean för att kunna leva ett fullvärdigt liv?
Jag deltog i en city-pilgrimsvandring förra veckan och fick uppleva
sommarstaden med alla sinnen (se sid 20 i veckans tidning). På Fredriksgatan strömmar
karaokemusiken ut från Annas bar. Det doftar kinamat, sen nepalesiskt,
därefter pizza. Mina sandaler gör sin egen sommarmelodi när vi styr
genom Kampen: flip, flop, flipeti-flop – en stressad stavgångare
trasslar in sig i ledet och bryter rytmen.
Tölös skuggiga grönska sveper in vårt följe när vi smyger upp längs
Fältskärsgatan, tiotals meter rosenrabatt doftar starkt – jag tror det
blir åska. Tungorna hänger nästan i marken på två berner sennenhundar
som flämtar högljutt i backen – husse visslar obekymrat. Asfalten är
ännu varm.
Klichéartad som den är så sover staden aldrig. Gudomlig på sitt eget råa sätt vakar den med oss stadsbarn. När skolan, klubben och Marthakretsen håller sommarpaus blommar sommartorg, utställningar, caféliv och musik i julikvällen. Också församlingen håller dörren öppen och bjuder på kravlös sommargemenskap i svala kyrkor (se händelsekalendern nere till höger på sidan). Jag tror Gud gillar stadsbarn!
