När pilgrimen hade kommit ombord på banditskeppet som skulle föra honom till Det heliga landet föll han till ro och ängslades inte längre för någonting.
Så börjar Pär Lagerkvists bok Pilgrim på havet.
En utmärkt början, onekligen. Man blir tvärt nyfiken: Vad då, banditskeppet? Och varför blev pilgrimen så lugn när han kom ombord?
Var han själv en bandit? Och pilgrim?
Konsten att fånga uppmärksamheten när man börjar en bok (eller en artikel eller ett tal) är inte alla förunnad. Lagerkvist med sin intensiva och komprimerade skrivstil var en mästare på det, konstaterar jag som återupptäckt den kända svenska författaren.
Som man kan ana handlar Pilgrim på havet inte bara om en äventyrlig sjöresa över Medelhavet i sällskap med ett rövarpatrask någongång under medeltiden. Inte heller har den mycket gemensamt med dagens pilgrimer som traskar på natursköna stigar och mediterar mellan anhalterna. Nej, här berättas det om – banditer.
– Han är en förskräcklig syndare, men en god människa, säger en bandit om en annan, en präst som fallit i synd och fått sparken.
Det lät nästan som teologi.
Kom pilgrimen nånsin fram till Det heliga landet? Det får läsaren inte veta, men dras med onda aningar.
Å andra sidan kanske landet inte ens finns, funderar pilgrimen. Vi kanske bara befinner oss på resa dit?
Sedan slår han ifrån sig. Havet kan ju inte vara allt! Det måste finnas ett land bortom de ödsliga vidderna, ett land som vi är på väg till.
Och här möts Lagerkvists och andra pilgrimers längtan och mål. Livsresan och den inre resan går mot ett mål.
Vårt problem är inte att vi befinner oss på ett banditskepp. Nej, det är målet som gäller. Säger Lagerkvist.
