Då Kristiina Ekroth, född Miikkola, i början på 1950-talet växte upp i Idensalmi blev den ortodoxa kyrkan helt naturligt hennes andliga hem. Men hon var döpt i den evangelisk-lutherska kyrkan där hennes mor var medlem.
– Min far, som var ortodox präst, gick med på att jag döptes enligt mammas tro. Det gick också den dåvarande ortodoxa ärkebiskopen Herman med på, berättar Ekroth.
Grundorsaken till att det blev så här var de negativa och smärtsamma erfarenheter Kristiina Ekroths farfar hade haft av att vara ortodox i Finland.
– Min farfar sökte den ortodoxa kyrkoherdetjänsten i Taipale församling men fick den inte. Orsaken var att han var ryss.
Förmodligen fick farfadern också annars uppleva problem och svårigheter med att vara ortodox i Finland på sin tid. För att bespara sina barnbarn sådana svårigheter skrev han ett brev i vilket han gav sitt godkännande till att Kristiina döptes enligt sin mammas tro.
Som ung övervägde hon att konvertera till sina fäders kyrka. Men eftersom hon då ännu var omyndig var det modern som bestämde och hon sade nej. Motiveringen var att det var så här som farfar hade velat ha det.
– Min mamma var mycket medveten om det rysshat som fanns på den tiden. Därmed visste hon också om de problem som det hade medfört för mig om jag hade konverterat.
Men att Kristiina Ekroth var döpt till lutheran räckte inte för att skydda henne från omgivningens fördomar.
– Faktum är att jag har lidit en hel del av min bakgrund. Det var inte bara en eller två gånger som jag som flicka fick höra att där går ryssprästens unge.
Hennes djupa ortodoxa rötter och den ständigt närvarande ortodoxa andliga verkligheten gör i kombination med medlemskapet i den evangelisk-lutherska kyrkan att Kristiina Ekroth känner sig som en medborgare i två riken. Det har hon gjort i hela sitt liv. Bland annat av de nämnda skälen gestaltade sig hennes liv så att hennes huvudsakliga arbetsgemenskap blev evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Efter att hon blivit student stod det helt klart för henne att hon skulle studera teologi.
– Om jag hade varit pojke hade jag med största säkerhet blivit ortodox präst eller präst i Finland.
– Men nu var jag flicka, eller en ung kvinna, och då var möjligheterna begränsade. Jag beslöt alltså att studera teologi och bli kvinnlig präst – i Sverige.
Läs mera i Kp 16/2008.
