Avund, ack du mörkgröna monster! Jag var så nöjd med mitt. Jag satt och surfade på datorn, förstrött letande efter uppgifter om en viss stiftelse som jag fått ett tips om.
Pang, så hamnade jag på en sida med Nokias största aktieinnehavare. Wow, sa jag som ingenting vet om pengar. Har stiftelser och föreningar och personer på allvar så här mycket fyrk? Vad kan 415 miljoner ge i avkastning månne?
Snabbt hade jag en rad med förundrade kolleger bakom min rygg. Vi ojade och vojade oss tillsammans. Tänka sig! Är det där faktiskt XX, känner vi inte henne? Rätt beslut vid rätt tid, sidu, nickade en av oss. Man har lite extra pengar och tänker att nu vill man nog stöda gummistövelproduktionen, och så går det som det går.
Och här sitter jag nu och förundrar mig över att de enda små slantar jag någonsin investerat i någonting bara har sjunkit i värde i stället för att stiga. En del av oss är Joakim von Anka, andra är Kalle. En del badar i guldpengar, andra har en bil som går sönder.
För att motverka bitterhet är det i situationer som denna vettigast att ta till några enkla övningar. Le.
Gör det framför spegeln. Jag har en bok som säger att man bli glad av att se glad ut, och det tror jag hårt på.
Krama sedan barnen, hunden eller grannens katt och säg för dig själv: tänk att jag har de här barnen, den här hunden eller katten att krama.
Reservera tid för bön. Om du tror att Gud finns och fixar saker och ting här på jorden finns det antagligen en mening med att du inte äger några miljoner i Nokiaaktier. Han har antagligen kommit till att du inte skulle kunna handskas med så mycket fyrk. Du är troligen mycket lyckligare som medelinkomsttagare.
Och se, på morgonen vaknar du och kör till jobbet, och bilen är inte sönder och barnen grälar inte och för omväxlingens skull regnar det inte heller och du tänker: å vad livet ändå är fint.
