Efter fyra års studier vid Helsingfors universitet ser jag fram emot att i början av oktober få hämta ut mina magisterspapper.
Att bli magister på fyra år kräver tre grundläggande saker: en inriktning som möjliggör studier i egen takt, självdisciplin och koll på studiehandboken. Det sistnämnda är en hel vetenskap och ingenting för nybörjare. Varje höst med den nyaste trycksvärtedoftande lila luntan med så vassa sidor att man skär sig våndades jag, men läste.
Den som inte läste fick skylla sig själv. Missade du tentanmälningen är det synd om dig. Förstod du inte att du måste anmäla dig till graduseminariet månader på förhand får du studera ett år längre än du tänkt. Insåg du inte att utexaminering i oktober innebär att gradun skall lämnas in i augusti är du förlorad.
Mitt största huvudbry i slutskedet var inte gradun, iso G. Nej, värre var att få tag på den lärare som glömt att registrera en halv studievecka för de uppgifter jag redan gjort och sedan gått upp i rök. Efter pensionen slutar universitetslärare att existera.
Många är vi som slitit vårt hår på grund av universitetens övergång till det europeiska Bolognasystemet. Studieveckor blir studiepoäng medan snälla studenter blir bittra monster. Det som skulle göra allting så lätt gjorde allting så svårt och vår enda tröst är att uppdateringen lär ska fungera bra för dem som hade turen att inte inskrivas i det gamla systemet.
Det där med att läsa, skriva och tenta gick av bara farten. Jag vill påstå att gymnasiet var värre. Provveckor, studentexamenshysteri och så skulle det ju väljas färg och form på klänningen.
Värst var högstadiet. Kurrande mage, bråk i korridorerna och pojkar som kallade alla som fick 9 i hissaprovet för horor.
Nej, nu är det färdigstuderat. För den här gången.
