Det har hänt igen. Vårt vinterhus har förvandlats till ett sommarhus. Frisk luft fläktar in genom de öppna fönstren. På morgnarna är det dagg i gräset. Morötterna har grott och gladiolerna sträcker på sig i solen. Jag är lycklig över den här årliga förändringen. Jag skulle inte klara ännu ett hus med kök, kylskåp och tambur att hålla reda på.
Från vårt sommarhus är det fem kilometer till båten. Men det klarar vi. Sommarens första fisketur gav generös fångst. Vi fick matfisk, kattfisk och fågelfisk.
Till middag den dagen åt vi kokt braxen med massor av gräslök och smör i doppekoppen.
– Efter fiskmåltider skall man vila, visste min livkamrat.
Och vilade gjorde vi. Vi sov tolv timmar den natten. Följande dag fanns det krafter i övermått. Arbetet löpte.
Sova, vakna. Arbeta, vila. Växa, åldras. Födas, dö.
Just nu smakar livet gott. Det är bra att vara gammal nog för att inte tvingas försöka passa in i alla mönster. Utan kanske till och med skapa några egna. Numera tvättar vi fönster med en vänfamilj. En jobbig sak i två familjer har blivit en rolig dag med gemenskap i arbetet och vid matbordet. På det området finns utvecklingsmöjligheter. Det är minst lika roligt att ta itu med smutsen tillsammans som att bara sitta och umgås. Och så går arbetet undan då man koncentrerar sig på en sak. Vi tvättade fönster i två hus på fyra och en halv timme.
– Det känns lättare att städa hos andra, sammanfattade min väninna som lärt mig nya grepp vad gäller fönstertvätt.
Så vad finns det då mer att önska om persiljan växer och fönstren är tvättade?
Jag läser från Predikarens tredje kapitel orden om hur allt i livet har sin tid. ”Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda – det är en gåva från Gud.”
Tack för sommar i huset!
