Förändring som egenvärde

I gårdagens Min Morgon tog modersmålslärare Pamela Granskog ställning mot en förändring av studentexamen i modersmål. Det är bara fem år sedan senaste förändring och tydligen tre år till nästa.

Som realämneslärare och mamma till en av de första som skall skriva det nya provet är det lätt att hålla med Pamela. Processen att utforma, pröva, öva och handleda eleverna att skriva ett nytt prov tar tid. Och, varför förändra innan man utvärderat det nuvarande systemet? Kanske dagens prov uppfyller de mål man med den nya förändringen vill uppnå?

Den här processen är inte unik. Det finns många exempel på hur sakkunniga förbigåtts i förändringsprocessen, hur man sätter igång förändringar där åtgärd och och nytta är oproportionerliga, hur tidtabellen görs så snäv att kvalitet är en omöjlighet...

Ibland handlar det om att förändring ses som ett egenvärde. Att förändring anses bra i sig själv - oberoende av om följderna är goda eller dåliga. Förändring ses som synonymt med utveckling.

Personligen tror jag inte på förändring som egenvärde. Medveten om att vara ytterst otrendig vill jag påstå att "förändringsfientlighet" i vissa fall kunde kallas professionalitet. Och att utveckling kunde innebära att stanna upp för att reflektera, fördjupa sig och upptäcka sammanhang i stället för att genomgå ännu en i raden av förändringar...