Marjo Danielsson vid orgeln.
Marjo Danielsson vid orgeln.

Hon tog katten Hugo med när hon blev kantor i Spanien

Åbo.

Marjo Danielsson åkte som turistkantor till Spanien tillsammans med sin döva katt Hugo. Båda storstrivdes, och nu ska de iväg igen.

15.9.2022 kl. 13:52

För ett drygt år sedan ville Marjo Danielsson, kantor i Åbo svenska församling, testa något nytt. Hon sökte jobb som turistkantor i Costa Blanca, Torrevieja i Spanien.

– Jag hade aldrig varit i Spanien och aldrig intresserat mig för Spanien, men dit ville jag. Jag upplevde det som ett slags ledning.

Hon fick jobbet och åkte iväg i oktober ifjol, tillsammans med sin döva katt Hugo. Hon skulle jobba i sex månader, 60procent som turistkantor för de finländare som är bosatta i området. Hon hade inte tänkt stanna längre än en period – men ändrade sig. Nu bär det snart av igen på en annan sexmånadersperiod.

– Där finns även under coronatiden en liten men aktiv församling med många frivilliga. Jag spelade psalmer mest på finska, men också på svenska och engelska.

Prästen och kantorn får lön, alla andra är frivilliga. Församlingen är en förening, och de små församlingsutrymmena har medlemmarna skaffat själva. För gudstjänster får de låna eller hyra en lokal katolsk kyrka.

Vad var det som gjorde att du ville tillbaka?

– Jag har bott i Jerusalem i tio år, så jag är kanske lite av av flyttfågel. När jag lärt känna människorna och staden kändes det lätt att återvända.

En tangent ville inte vara med

Den katolska kyrkans orgel var halvfärdig, för det hade inte funnits pengar att bygga den klar. Men den finska församlingen hade samlat in pengar för en digitalorgel och donerat den till den katolska församlingen.

– På den spelade jag. Men digitalorglar borde också vårdas… Den har en tangent som fungerar dåligt och den är ganska central – man måste hoppa över den ibland. Och det var kyrkans vaktmästare som bestämde om jag fick komma in och öva eller inte. Ibland fick jag, ibland inte!

Och längre än 55 minuter fick mässan inte ta, för då ville vaktmästaren gärna hem. Marjo Danielsson lärde sig att utbyta blickar med prästen, och spela ett kort postludium eller inget postludium alls.

– Och kyrkokören sjöng vid varje mässa! Jag trodde det skulle vara så, men senare förstod jag att de inte alls brukat sjunga så ofta, skrattar hon.

– Jag lärde mig att i förväg ha dem att fylla i listor för att kolla vem som kunde vara på plats.

Hennes katt Hugo – en cornish rex – var med om hennes Spanienäventyr.

– Han är en väldigt speciell katt, och liksom de flesta döva personer ganska högljudd. Men han är väldigt fäst vid mig och jag vid honom så jag kunde inte lämna honom i Finland.

Han bodde för det mesta i hennes Spanien-lägenhet, utom den 17 januari när det var välsignelse av djur utanför den lokala katolska kyrkan.

– Han anpassade sig snabbt, han tycker om sol, liksom jag! Kanske på grund av sin dövhet är han väldigt bra på att läsa av sinnesstämningar. Om jag är ledsen bli han orolig, och om jag får gäster vet han det innan de kommer.

Veterinären bekräftade att Hugo läser av alla känslor som hon har.

– Jag kan inte ens föreställa mig tiden i Spanien utan honom!

Sofia Torvalds