Min farmor var både väldigt människovänlig och djurvänlig. När det gällde människovänligheten verkade hon utgå ifrån att varje person hon mötte i grunden var trevlig och hade goda avsikter. Hon pratade vänligt med alla hon träffade och slätade gärna över brister i andras beteende. ”Då vi är så olika”, sa hon ofta förklarande.
När det gäller djurvänligheten finns många berättelser. Farmor växte upp på en bondgård. Hon berättade ofta om hästarna Lea och Putte, som under bjällerklang förde dem till julottan. Och som på ett exakt klockslag själva lyfte undan bommen från hagen och gick hem till stallet, ifall husfolket glömde bort att hämta dem.
Sedan finns ju den underbara berättelsen om farmor och kon Bella. Bella kom till farmor från hennes föräldrahem, efter att farmors båda föräldrar gått bort. Farmor hade redan bildat egen familj då och bodde i en liten stuga på landet. För Bella var flytten till det nya stället inte lätt, och farmor var den enda trygga punkten i den nya miljön.
Farmor lät Bella gå omkring fritt i trädgården och tittade väl med jämna mellanrum ut genom köksfönstret för att se hur det gick för kon där ute. Många gånger under dagens lopp sökte Bella kontakt med farmor i köket. Hon gick då fram till köksfönstret och buffade försiktigt med sin blöta mule på det. Då visste farmor att kon behövde sällskap. Hon tog sin stickning under armen och gick ut och satte sig i trädgården. Sedan åt Bella förnöjsamt av det saftiga gräset medan farmor stillsamt klirrade med stickorna.
När jag var barn var farmor min förebild. Hon var inte som de andra vuxna. Förutom att farmor var väldigt människovänlig var hon också synnerligen barnvänlig. Det tog sig uttryck i att hon nästan aldrig var stressad. Hon var inte heller ute efter att uppfostra barn. Hon var ute efter att vara tillsammans. När vi spelade Petter-spelet brukade farmor dra Petter-kortet med flit från mina kort. Det ledde till att hon alltid förlorade och jag alltid vann. Och jag älskade det varje gång. Ingen annan gjorde så.
Farmor levde i en nära relation till Jesus. Jag är alldeles säker på att det var i den relationen som den stora vänligheten till både människor och djur hade sitt ursprung. Och farmor hade själv fått möta vänlighet och acceptans. Därför var hon så bra på att ge det vidare.
Sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Vi älskar, för att Han först älskade oss. (1 Johannesbrevet 4:17, 19)
