Munsala kyrka är Ulf Sundsténs hemmaplan. Här började han tjäna kyrkan som treåring. Här går han också i pension.

Han har tjänat kyrkan sedan han var tre år gammal

Pensionär.

Han är fjärde generationens församlingstjänare i Munsala. Nu går Ulf Sundstén i pension från jobbet som kaplan i kapellförsamlingen.

17.6.2020 kl. 01:00

Farfarsfar var kyrkvärd och skogsvakt åt församlingen. Farfar var kyrkvärd, hans pappa kyrkvaktmästare och mamma värdinna för församlingshemmet.

– Församlingen har präglat min uppväxt. Till råga på allt har jag en dotter som studerar teologi, säger Ulf Sundstén.

Barndomshemmet var granne med prästgården och på den tiden fanns inget kontor för gravkontoret. Det var hemma i familjen Sundsténs vardagsrum.

– Dit kom alla anhöriga som vill boka gravplats. Det tillämpades inga kontorstider utan de kom när det passade dem. Det var något hela familjen levde med.

– Jag inledde min kyrkliga karriär som treåring genom att hjälpa till att torka damm av kyrkbänkarna. När jag blev några år äldre hjälpte jag till att kärra in ved till kaminerna. I norra korsarmen fanns ett vedlider och några gånger om året sågade man ved med cirkelsåg där inne i kyrkan. Vid varje större kyrklig helg var alla vi barn engagerade som kollektuppbärare.

När kyrkan renoverades mellan åren 1961 och 63 kröp Ulf Sundstén under kyrkgolvet och plockade gamla svenska och ryska mynt, kollektpengar som fallit ner genom golvspringorna. Under skolåren jobbade han varje sommar med att klippa församlingens gräsmattor.

Sundstén har verkat som präst i två repriser i Munsala. Mellan åren 1998 och 2006 var han kyrkoherde i församlingen som då var självständig. När han återkom 2015 som kaplan hade församlingen blivit kapellförsamling i Nykarleby två år tidigare. Under de nio åren däremellan jobbade han för cancerföreningen och som kyrkoherde på Kimitoön och i Vörå.

– När jag återkom som kaplan hade jag tänkt det som en nedtrappning inför pensionen. Jag hade varit med om att förverkliga två församlingssammanslagningar på Kimitoön och i Vörå. Det är inga lätta processer och det var omöjligt att komma under 60 arbetstimmar per vecka. Arbetstimmarna pendlade mellan 60 och 90 per vecka.

Återkomsten blev inte fullt den nedtrappning han hoppats på.

– Jag hoppades att det mesta av sammanslagningen i Nykarleby skulle vara avklarad. Men den är fortfarande inte riktigt klar. Jag hade inte heller räknat med att jag som tidigare kyrkoherde och ortsbo skulle ha så många förrättningar och gudstjänster. Tidvis har 40 procent av alla förrättningar i församlingen fallit på mig.

Men, säger han, hans kärlek till Munsalaborna är blind.

– Jag har sett det som en stor gåva att jag fått vara Munsalabornas präst.

Under det första året som pensionär tänker han inte ta några förrättningar om det inte krisar till sig ordentligt i Nykarleby församling.

– Jag tror det blir bäst så. Risken finns att jag får lika många förrättningar som pensionär som jag har nu. Och tar man en jordfästning så kan man i rättvisans namn inte neka en annan.

Jämfört med tiden då han var kyrkoherde har hans personliga arbetsmängd inte minskat som kaplan.

– Byråkratin har minskat men inte antalet möten. I en kapellförsamling är det en fördel om kaplanen är med på kyrkorådets och -fullmäktiges möten. Är man med på alla och dessutom på kapellrådets möten har man fler möten än man hade som kyrkoherde i Munsala.

Därför tycker han i princip det är bra att kapellförsamlingarna läggs ner.

– Som kyrkoherde tyckte jag det var slöseri med resurserna att tre kyrkoherdar gjorde ett jobb som en kunde göra och jag initierade en diskussion om detta. Men det är svårt att jämföra då tiderna och de ekonomiska förutsättningar är annorlunda idag.

Han säger att han har tre kärlekar vid sidan om sin hustru: krisdrabbade, cancersjuka och funktionshindrade.

När Estonia förliste 1994 var han kyrkoherde på Korpo och eftersom han varit med om att grunda landets första grupp för psykosocial och andlig förstahjälp i Jakobstad 1990 blev han en koordinator för hjälpen.

– Olycksdagen handlade det om att samla team som kunde ta hand om överlevande och familjerna till omkomna. Veckorna därpå tog vi hand om räddningspersonalen, framför allt ytbärgarna. De flesta räddade och omkomna togs till Utö, som då hörde till min församling. Jag var där och jobbade med både bybor och arméns personal de följande veckorna. På lördag kväll efter olyckan hade vi en minnesgudstjänst i fyrkyrkan på Utö tillsammans med biskop Erik Vikström.

Hur har Estonia präglat ditt liv?
– Jag har levt med den hela livet. Personligen så präglades jag av vanmakten i att inte räcka till. Omfattningen och mängden drabbade och deras familjer var så stor. Än idag har jag kontakt med många som var med på båten eller som räddningspersonal och som också kämpar med samma känsla av otillräcklighet.

Efter prästvigningen började Sundstén jobba för en omsorgspräst för funktionshindrade. Än idag är han förtroendevald inom Kårkulla samkommun.

– Jag blev tillfrågad om jag ville bli omsorgspräst, men då hade jag nyss börjat som sjukhuspräst i Jakobstad. Där mötte jag en av mina kärlekar, de cancersjuka. Under många år verkade jag som samtalsterapeut på Folkpensionsanstaltens rehabiliteringskurser för patienter och anhöriga. Att få vandra tillsamman med dem har jag sett som en otroligt stor gåva. De flesta tillfrisknade ju, men tyvärr vandrade vi också i dödsskuggans dal.

Nu ska han vila upp som pensionär. Några större projekt tar han inte itu med ännu.

– Nu njuter jag bara av att få vara med familj och barnbarn.

Sedan den 29 maj är han på semester och den 1 september blir han pensionär. På grund av coronapandemin har hans avskedspredikan skjutits upp och är nu planerad till den 20 september i Munsala kyrka.

– Jag är tacksam över att få gå i pension. Jag har haft ett lång innehållsrikt arbetsliv och jag har sett det som en glädje att få verka i hela Svenskfinland.

Johan Sandberg

kvevlax. Varje vecka delar församlingen ut matkassar till tiotals familjer och mindre hushåll. Här spelar de lokala butikerna en ovärderlig roll. 26.5.2021 kl. 13:30

Kolumn. Kanske det som gäller för att göra en slitstark gräsmatta också gäller för människor. 26.5.2021 kl. 13:24

kvevlax. – I glädje och sorg och genom alla livets skiftningar har församlingen varit väldigt viktig för mig, säger Gunilla Asplund. 26.5.2021 kl. 13:18

sibbo. – Man blir ofta isolerad i sin roll som närståendevårdare. Det är ett tungt arbete som behöver få stöd och uppmärksamhet, säger Astrid Packalén. 26.5.2021 kl. 13:13

Kolumn. "Då somliga barn kan turnera landet runt i husbil medan andra stannar hemma, då några får njuta av hängmatta och barndomens ansvarsfrihet medan en i klassen vet att alkoholen kommer att göra att mamma och pappa grälar ännu mer än vanligt." 26.5.2021 kl. 13:05

BORGÅ. När ungdomsverksamheten flyttat ut från sin våning i församlingshemmet blir Domprost­gården nytt centrum för barn och unga. 26.5.2021 kl. 12:59

KORSNÄS. Gemensamt Ansvar engagerade Korsnässkolorna. Elevernas konstverk kan beskådas på församlingens webbsida. 20.5.2021 kl. 16:15

NÄRPES. Hon var diakonissa i Närpes i fyrtio år – på dagen! Några lugna pensionärsdagar blir det inte för den som har hjälpverksamhet som sitt stora intresse. 20.5.2021 kl. 14:46

psalmbok. Åbo svenska församling firar hundraårsfest och alla medlemmar får en psalmbok i gåva. –Det blir en gåva från oss själva till oss själva, säger kyrkoherde Mia Bäck. 11.5.2021 kl. 16:16

Kolumn. Religionsundervisningen i vårt land är dyr. Det är bäst att lyfta katten på bordet genast och inte låtsas om något annat, skriver Malin Eriksson. 11.5.2021 kl. 16:11

Nagu. Nagubon Josefin Sundström bor i Malmö. Där studerar hon för att bli organist. – Jag längtar efter havet och skogen. I Nagu kan du gå var som helst och komma till en skog – det saknar jag. 11.5.2021 kl. 16:07

korsholm. De sjunger psalmer på musiklektionerna – och ibland på skolgården. Helsingby skola i Korsholm har varit med i Psalmedaljeskoj från starten. 11.5.2021 kl. 11:30

korsholm. Daglubbsledarna Henna Lundström och Sanna Saarela har haft besök i dagklubben av familjen Yli-Kätkä. 11.5.2021 kl. 11:30

Kolumn. Oasen i mitt liv är trädgården. Här får jag vila, arbeta och lösa problem, samtidigt som händer och kropp är i rörelse. 11.5.2021 kl. 11:30

BORGÅ. – Jag tror att Gud ger oss hela världen och jag kan välja var det är bättre för mig och min familj, säger Pelagia Amaxopoulou. 11.5.2021 kl. 11:30