Träd kan vi krama även när vi måste hålla avstånd till människor, säger Majen Norrholm. Foto är taget i Ekenäs, när hennes seminarieklass träffades 50 år efter examen.

Hon har varit i söndagsskolan hela livet

Närpes.

”Jag har inte haft någon väldig omvändelse, tron har vuxit till vartefter.” Majen Norrholm brukar säga att hon har varit i söndagsskolan i hela sitt liv.

20.5.2020 kl. 09:19

Hon föddes i Jeppo år 1946. Församlingen och bönehuset var viktiga när Majen Norrholm växte upp. Hennes pappa, Johannes Sandberg, var en av lärarna i söndagsskolan, som hölls i kyrkan eller i något hem. Senare, som lärarstuderande, började hon själv hålla söndagsskola.

Majen fick tidigt lära sig ta hand om sig själv. Som tolvåring började hon samskolan i Jakobstad och bodde som inneboende i veckorna.

– Det var att ta Haldins buss hem på lördagen, och på söndag kväll tillbaka.

Efter ett år i gymnasiet sökte hon till lärarseminariet i Ekenäs och började där 1964. Den kristliga seminaristföreningen blev en viktig gemenskap, där hon träffade människor från andra församlingar och kyrkor.

– Vi fick se att vi ber på olika sätt och har olika sorters församlingar.

När hon blev färdig lärare år 1968 rådde det brist på jobb. Nästan hälften av årskursen for över till Sverige. Majen var glad när hon blev erbjuden ett vikariat i Övermark. Sydösterbotten var inte så bekant för henne – men här skulle hon bli kvar.

Hon brukade delta i ungdomskvällarna vid folkhögskolan i Vasa.

– Jag åkte ofta med en som hette Johan Norrholm. Men det var inte alls någon romans då. Vi blev bekanta sommaren 1968 när han med sin mamma deltog i missionsläger i Jeppo.

Sommaren 1969 när Majen just fått fast tjänst i Töjby var hon ledare på ett juniorläger på Fridskär. En kväll stod hon i tur att vara nattvakt, och råkade få en viss Johan som partner. Tillsammans gick de runt bland tälten och husen i den mörka augustinatten.

– Jag är lite mörkrädd, så det slutade med att Johan höll mig i handen. Och när solen gick upp vid fyratiden och juniorerna sov lugnt – då stod vi på stranden och var nyförälskade.

"Och när solen gick upp vid fyratiden och juniorerna sov lugnt – då stod vi på stranden och var nyförälskade."

Vid advent var de förlovade och följande sommar gifte de sig. De bodde i skolan medan de renoverade en lägenhet på vinden i Johans hemgård i Norrnäs. Efter att sonen Mats föddes 1971 flyttade de in.

– Man kan ju inte ha det bättre än en farmor som bor i nedervåningen.

År 1975 föddes deras andra barn, dottern Lena. Efter tre år i Töjby fick Majen tjänst i Norrnäs skola, som låg tvåhundra meter från hemmet. Vägen till skolan ledde henne varje dag förbi bönehuset.

Kärleken till bönehuset gick i arv

Familjen Norrholm hade ansvarat för bönehuset i Norrnäs i flera generationer. Nu var det farmor Astrid som hade huvudansvaret för bönehuset och höll söndagsskolan.

– Någon lärarutbildning hade hon inte. Hon hade bara börjat ta hand om den, av kärlek till barnen och till Jesus.

Kärleken till bönehuset gick i arv. Johan övertog ordförandeskapet efter sin mor. Majen höll söndagsskola och junior och det fanns alltid ett par frivilliga ledare som delade ansvaret. Talkoandan i byn var och är god. I dag är Majen ordförande för bönehusets styrelse, men betonar att bönehuset har många understödjare.

Hon trodde att hennes elever kanske skulle tröttna på att se henne både i skolan och på kvällarna. Men på hösten började de alltid fråga: Ska vi inte börja junior nu?

– Då var jag ju där igen. Så länge ni vill ha mig så kommer jag!

Hon fick kraft och glädje av att vara tillsammans med barnen. Idag har Majen Norrholm många ”barn och barnbarn”: juniorerna, skoleleverna, församlingsfadderbarnen. Något av det finaste hon vet är att se barn och föräldrar fylla bönehuset vid en terminsavslutning, telefonkamerorna som höjs: ”Titta, nu sjunger de!”

"Jag är glad att det kommer nya människor som vill ta ansvar."

När hon var 71 tyckte hon ändå att det var dags att pensionera sig från barnarbetet.

Utöver söndagsskola och junior har uppdragen i församlingsrådet och kyrkorådet tagit sin tid under åren.

– Det är intressant att tänka på hur man tagit olika stora beslut.

I senaste kyrkoval valdes många nya in i Närpes.

– Jag är glad att det kommer nya människor som vill ta ansvar. Jag önskar att Jesus ska få vara medelpunkten i allt.

Hennes eget engagemang i församlingen fortsätter, men i andra former: i bönegruppen, som textläsare i gudstjänsten, som volontär på åldringshem och när hon samlar till symöten i bönehuset och i hemmen. Körsången är en rikedom.

– Du kanske far till en körövning och tänker: Nä, ska jag orka med det här nu? Men när du får sjunga sånger med budskap och nöter in dem – då far du hem med en sång sjungande i huvudet. Det är otroligt vad sången kan bära.

I församlingsfadderverksamheten i Närpes har Majen Norrholm varit sedan starten. På 45 år har hon fått vara en länk till församlingen för många barn och familjer.

– Man är en kontakt till en familj som inte har så mycket möjligheter att komma till kyrkan och delta i verksamhet, med små barn och så.

Församlingsfaddern kommer hem till familjen på dopdagen och bär med sig en liten hälsning från församlingen. Hon har följt med familjerna tills barnet är fyra år och då fått bjuda in till söndagsskolan, kyrkans barntimme och dagklubben. Hon vill sända ett tack till alla föräldrar som gett henne förtroendet att stöda dem i barnens kristna fostran.

"Det finns olika åkertegar i Guds rike: somliga ska ha bärbuskar och andra ska ha hönsfarm."

Majen Norrholm har sina rötter i den evangeliska rörelsen och deltar ofta i Slef:s verksamhet, men konstaterar att gränserna mellan väckelserörelserna inte längre är så tydliga som de en gång varit. De senaste sju åren har hon tyckt om att vara med på Kyrkans Ungdoms seniorresor.

– Det är otroligt bra gemenskap. Vi har samma tro och samma grund.

Hon konstaterar att alla inte är ämnade för samma uppgifter.

– Det finns olika åkertegar i Guds rike: somliga ska ha bärbuskar och andra ska ha hönsfarm.

När Parkinson flyttade in

– Johan fick Parkinson kring år 2000.

Majen Norrholm minns att en läkare sa: när du talar med någon som har Parkinson ska du inte bli förvånad om han svarar på en fråga du ställde fem minuter tidigare.

Hon gick i pension vid 60 och Johan blev sjukpensionär samma år, när hans onda nacke hindrade honom från att hantera traktor och maskiner.

– Vi höll på med jordgubbsodling och bärbuskar och arrenderade ut jordbruket. I fem år hade vi ett riktigt bra liv på det sättet.

Det var under en resa till Estland när hon fyllde 65, som hon insåg att Parkinson var mera än hon trott.

– Han visste inte var vi befann oss. Han blev helt förvirrad när vi flyttade oss.

Hon minns det Johan sa, en gång när de talade om bön och förbön: Gud har helat mig så många gånger, nu har jag fått det här, kanske det är meningen att jag ska ha den här sjukdomen.Efter tio år med medicinering led han av hallucinationer och sömnlöshet och fick plats på ett demensboende.

– Det var bra, det var ett bra ställe.

Men hon var inte ensam. Hon talar om det här som tiden när Jesus kom in i deras hem på ett alldeles speciellt sätt.

– Och är fortfarande kvar här.

Om hon känner sig otrygg är det en vetskap hon bär med sig: Jesus har visat sig för mig där i min bönevrå.

Hon gick på anhörigträffar, kom med i en sorgegrupp och fick kontakt med andra i samma situation. I sommar skulle de ha firat 50-års bröllopsdag om Johan ännu levt. Majen tänker att det är värdefullt att vi kan mötas och dela sorgen, precis som vi delar glädje och fest.

Emelie Wikblad

Kolumn. Kristina Örn skriver om gåvor vi kan ge och gåvor vi får ta emot. 22.4.2020 kl. 15:12

Kristinestad. Praktisk handräckning eller ett lyssnande öra – diakonin har omsorg om människor på olika sätt. När framtiden är osäker tar man en dag i taget och ser var behoven är störst just nu. 22.4.2020 kl. 15:05

Borgå. Många föräldrar sliter just nu med distansjobb och barnen hemma. – Visst har man dåligt samvete, men i mycket försöker jag just nu gå där ribban är lägst, säger Saara Henkola. 22.4.2020 kl. 12:30

hopp. "Våren 2020 har sett mer annorlunda ut än vad vi någonsin kunde föreställa oss." 22.4.2020 kl. 12:23

sibbo. Ungdomsteamet pratar och skojar vanligtvis med sina ungdomar ansikte mot ansikte, men nu är det virtuella träffar som gäller. 22.4.2020 kl. 12:14

Konfirmander. Lägren kan inte ske på distans, säger biskop Bo-Göran Åstrand. 17.4.2020 kl. 12:37

Borgå. Gunvor Flykt är en sann eldsjäl inom kyrkan. Hon kommer att sakna kyrkan i påsk, men säger: Tappa inte modet! 8.4.2020 kl. 11:20

sibbo. Min femåriga dotter sade åt mig häromdagen: ”Det är okej mamma, åtminstone så försöker du”. 8.4.2020 kl. 11:03

vanda. – Det finns liv och det finns hopp, säger Anu Paavola i Vanda svenska församling. I år blir det en virtuell påskandakt för barn. 8.4.2020 kl. 10:30

undantagstillstånd. Det vi kallar ett undantagstillstånd är ett normaltillstånd för många kristna idag. Vi bör vara tacksamma för den frihet vi normalt har, säger Mia Anderssén-Löf. 8.4.2020 kl. 01:00

påsktradition. Påsken är en glad helg för barnen Johannes och Emma Forsblom. Då får de äta påskägg och vara vid påskbrasan. 7.4.2020 kl. 15:16

hemleverans. När fotbollsträningarna lades ner började Pargas IF:s frivilliga köra ut varor till äldre som behöver hjälp med att handla mat. 7.4.2020 kl. 15:16

Åbo. Vi kommer att lära oss nya saker, tror tf. kyrkoherde Clas Abramansson om vårt eget liv och församlingslivet i undantagstider. 7.4.2020 kl. 15:03

Närpes. Påsken är vanligen en intensiv tid för församlingsmästaren, med nio dagar i tjänst. För Per-Erik Björklund, kyrkvaktmästare i femte generationen, är skärtorsdagens mässa den viktigaste traditionen. 7.4.2020 kl. 09:19

korsnäs. Kantorn började köra buss och jobbar nu som barn- och ungdomsarbetsledare. Jan-Ola Granholm trivs med ett jobb där han inte behöver sitta inomhus när solen skiner. 7.4.2020 kl. 09:11

Mest läst