Kan man vara uppfylld av Anden utan att själv veta om det?

Frågeställaren tar upp två viktiga och centrala saker: Vad sker egentligen i dopet? Och när är man uppfylld av Anden? I Nya testamentet verkar det som att de här två sakerna, dopet och Anden, går hand i hand. I dopet fogas man in i en kristen gemenskap och blir en medlem av det stora kollektivet Guds folk. Anden får man som en gåva och den gör så att man kan tro på Gud och vara en lärjunge till Jesus Kristus. Hur nära dopet och Anden/tron hänger samman blir tydligt till exempel i Markusevangeliet där det ordagrant översatt sägs att den troende och döpte ska bli frälst (Mark. 16:16). Den som var troende skulle vara döpt. Och den som var döpt skulle tro.
De här är också de flesta kristna överens om. Men ordningsföljden ser man olika på. På frikyrkligt håll menar man att Anden först ska verka tro i en människa och sedan kommer dopet som en bekräftelsehandling på att det har skett. Inom de katolska, ortodoxa, lutherska och anglikanska kyrkorna är dopet startpunkten på det kristna livet. Här utgår man snarare ifrån att det är Gud som handlar i dopet och inte den som döps. I dopet blir barnet medlem i Kristi kyrka, pånyttföds och får den helige Andes gåva.

Vid dopet läses dop- och missionsbefallningen där Jesus uppmanar lärjungarna att gå ut och göra alla folk till lärjungar genom att döpa dem och lära dem, vilket man menar att inbegriper även barnen. Därför läser man också det så kallade barnens evangelium där Jesus säger att man inte ska hindra barnen från att komma till honom eftersom Guds rike tillhör dem. Så dopet i sig självt är en gåva som ett litet barn får ta emot. Men dopet förutsätter att man får undervisning så att man kan växa till sig i den kristna tron. Också här går dop och tro hand i hand.
I Nya testamentet visar sig Andens verkningar på olika sätt. Någon kanske i första hand tänker på att vissa döpta och troende kunde tala i tungor. Men registret är betydligt bredare än så. Den som är uppfylld av Anden får med tiden uppleva Andens frukter: kärlek, glädje, frid, tålamod och ödmjukhet. Erfarenheten ger vid handen att frukterna ser olika ut hos olika människor. En del är längre hunna och andra har kommit bara en liten bit på vägen.
Men en yttring av den helige Ande som är gemensam för troende människor är ett beroendeförhållande mellan Gud och människa så att hjärtat kan få ro först då det har funnit vila i Gud. Den helige Ande drar oss till Gud och vill låta förtröstan, tillit och tro växa fram. Och det är väl det som allt sist och slutligen handlar om.

Bo-Göran Åstrand
Kyrkoherde, svarar på läsarfrågor om tro och kyrka.