Hur skulle det kännas att få höra att ens förtsfödda son har en medfödd ovanlig form av cancer? Hur skulle det kännas att efter veckor av behandling och hoppfulla tecken få höra att cancern är obotlig och han kommer att dö? Hur skulle det kännas då han dör i ens armar på juldagen?

Andy och Jennifer Gill från Fife i östra Skottland vet hur det känns. För just detta hände med deras son Oliver ifjol. Under hela hans sjukdomstid skrev föräldrarna en blogg som informerade nära och kära (och många andra) om situationen. Okända mänskor från hela världen hörde av sig och berättade att de tänker på och ber för familjen. Oliver, som när han dog inte ens var ett halvt år gammal, hade 2 400 vänner på Facebook.

Nu har bloggen samt en del efteråt skrivna tankar utgetts som bok: Love Oliver. The Story of a Short but Inspirational Little Life. Det är ingen djupsinnig bok om lidandets problem, men en tidvid hjärtskärande beskrivning av en ung familjs kamp i en utsatt situation. In i det sista var det tusentals mänskor som bad för Oliver och föräldrarna trodde på ett mirakel. Det kom inte, men som de är måna om att påpeka skedde ett flertal mindre under, inte minst att Oliver klarade behandlingen så bra och bevarade sitt goda humör.

En annan intressant detalj är att familjen Gill under hela denna period dagligen fick mat från sin församling, vars medlemmar ställde upp för att underlätta vardagen för den drabbade familjen. Folk är faktiskt ofta generösa, hjälpsamma och solidariska när det riktigt gäller.

Efter att Oliver dött ville föräldrarna vända tragedin till något positivt. På typiskt brittiskt vis gundade de därför en välgörenhetsorganisation som heter LoveOliver. Den samlar in pengar som dels går till cancerforskning, dels för att hjälpa familjer med barn som har cancer. Den sista dagen jag var i Stornoway - det var förra veckan - ordnade studenter vid Lews Castle College basar till förmån för LoveOliver.

Här i tiden får vi inte svar på alla våra frågor. Men det onda som sker kan vi försöka vända till något gott.