Teckenspråk

Såsom jag skrev i mitt första inlägg är jag dövpräst. Eftersom arbetsbilden är så mångsidig väljer jag att inte skriva om den. Jag skriver i stället kort om teckenspråkets historia.

Det går inte att säga när teckenspråken har uppkommit. De är språk som uppkommit efter ett särskilt behov inom ett visst geografiskt område. Av samma orsak finns det inte heller något internationellt teckenspråk.

Det som är lättare att datera är när dövskolorna grundades. Abbé de l'Épée ansågs vara den första som undervisade döva. Han var fransman och levde på 1700-talet. I Tyskland levde en man vid namn Heinicke, som hade en lite annan syn på pedagogiken. Då l'Epée förespråkade teckenspråket ansåg Heinicke att man skulle tala med döva. Men inte mer om det. Det är en lång och smärtsam historia.

Teckenspråket kom till Finland under 1840-talet och utvecklades vidare i dövskolorna, av vilka den första grundades år 1846 av Carl Oscar Malm. Ur moderspråket har sedan finskt och finlandssvenskt teckenspråk utvecklats vidare till självständiga språk.

Många hörande tycker att teckenspråk är ett vackert språk. Visst är det vackert. Med händer, mimik och kroppsspråk kan man berätta vilka historier som helst. Det är också ett härligt språk att lära sig. Men, med glimten i ögat, det är ett farligt språk. Har man lärt sig lite blir man beroende och vill man lära sig mer! Men det är ett positivt beroende. Jag rekommenderar det varmt!