Lucka 4. Saliga de som inte pratar strunt

Jag sitter på bussen och läser. Chauffören lyssnar på radio. Plötsligt hör jag en bekant radioröst. ”Jag har besökt 78 länder, men siktar på 100”. Rösten brukar jag förknippa med oförglömliga sportreferat där alla från Kalle Anka, Solkungen och Shakespeare nångång figurerat. ”Olen Karkkilasta kotoisin”. Jovisst är det Kaj Kunnas.

Men det är inte så mycket sport som det är samtal om livet (jo, jag vet, sport är också liv och för många till och med större än livet). Frågor och svar, upplevelser och historier flyter förbi som hållplatserna på invid vägen. Om de frusna passagerarna bryr sig om att lyssna kan de snart känna sig varmare inuti. ”Vi människor är så lika varandra”, berättar Kaj, ”det mesta förenar oss, kanske 95-98 procent faktiskt.” Och så berättar han om mötet med människor han träffat.

Och så frågan som alla ställer (eller borde ställa sig): ”När det nu är så mycket som förenar oss, varför är det svårt att hålla fred, varför uppstår det så lätt konflikter.” Det ges som i Fänrik Stål inget svar, men att ställa oss den frågan morgontidigt utmanande gör att mötet och umgänget med varandra blir naturligare.

Så när jag stigit ur bussen och är på väg mot utgången och damen framför mig plötsligt stannar upp en lång stund för att ta fram sin mössa ur väskan och blockerar vägen för oss andra så säger jag bara förlåt och försöker åstadkomma ett leende medan damen bakom mig ilsket muttrar något så självklart som att det också finns andra människor här bakom som vill ut.

Mindre tomt prat i radion, tack, ert radioprat har betydelse, hälsar jag förhoppningsfullt
till alla som sköter snacket i morgonkanalerna.

När det är varmt inombords är det lättare att bege sig ut i kylan.