Jag tycker inte det är så konstigt att mammor får förklara hur det känns att lämna barnet medan pappor inte behöver göra det. Som gravid lever man ju 9 månader i symbios med barnet. Pappan kan visserligen längta efter sitt ofödda barn lika mycket som mamman, men rent fysiskt är han ju mer avlägsen. Efter förlossningen går sen mamman igenom en hormonstorm, som för många uttrycker sig så att det är väldigt svårt att befinna sig på en annan plats än där barnet är. Jag lever i den uppfattningen att pappor inte reagerar riktigt på samma sätt. (De pappor jag känner tycker mest att det bara är skönt att slippa den skrikande ungen ibland.) Och om man dessutom ammar, är man fortsättningsvis fysiskt bunden till barnet på ett helt annat sätt än pappan. Charlotte Perrellis man hade knappast problem med bröst som blev fyllda med mjölk då han jobbade =).