Bloggarkiv

Samfällighet betalar sina motionerande anställda

Kyrka. I Åbo och S:t Karins samfällighet får de anställde nio cent per kilometer som de cyklar under arbetsdagen. 18.7.2008 kl. 00:00

Borta och hemma

. Att vara på en längre resa gör ofta att man väl hemkommen ser på sin vardag med nya ögon. 17.7.2008 kl. 00:00

Den finlandssvenska tidningen

Ledare. Med en upplaga på ca 50 000 ex har Hbl inte på länge i verkligheten varit en finlandssvensk rikstidning. 17.7.2008 kl. 00:00

Filmgranskningsbyrån påminner om åldersgränser

Kyrka. Den statliga filmgranskningsbyrån har sänt en skrivelse till församlingarna i vilken byrån hoppas att åldersgränserna iakttas. 16.7.2008 kl. 00:00

Från söndagsskolpojke till kyrkoledare

Människa. – Det fanns en anglikansk kyrka på min hemort. Jag gick med i söndagsskolan och tyckte om allt jag hörde och såg. Jag ville så gärna bli döpt och min söndagsskollärare sa: ”Lär dig katekesen och bibelverserna vi läser.” 17.7.2008 kl. 00:00

Steffansson direktör vid FMS

Människa. Kyrkoherden i Pernå, Rolf Steffansson, har valts till direktör för utrikesavdelningen vid Finska Missionssällskapet. 15.7.2008 kl. 00:00

Speciella vigslar populära

Kyrka. Vindkraftsvigslar, drive in-vigslar och vigsel på brandstationen är några av sommarens bröllopsfenomen. 15.7.2008 kl. 00:00

(g) som i Gud

Världen. Gudsperspektiv i politiken belystes under politisk vecka på Gotland. 14.7.2008 kl. 00:00

Bön för alla

Kyrka. Bön över samfunds- och språkgränser förväntas locka uppemot 10 000 kristna till Åbohallen i oktober. 13.7.2008 kl. 00:00

Pilgrimsleder byggs ut

Kultur. – Den stora pilgrimsleden i Norden går från Vadstena i Sverige till Nidarosdomen i Trondheim. Den heter Romboleden och är ett slags aorta för pilgrimslederna i Norden, säger prästen Hans Erik Lindström på pilgrimscentrum i Vadstena. 12.7.2008 kl. 00:00

Inspiration för en öppnare gudsbild

Teologi. ”Håll inte fast mig”, säger Jesus till Maria Magdalena efter uppståndelsen. För mig har orden fått betyda öppenhet och rymd, att inte förminska Gud. Men också att våga stå på egna ben, ifrågasätta förtryckande sidor av kristen tro. Feministisk teologi inspirerar i det arbetet. 11.7.2008 kl. 00:00

Krissamarbete i Tammerfors

Samhälle. Tammerfors stad och stadens evangelisk-lutherska församlingar har slutit ett samarbetsavtal rörande krishjälp i storkatastrofer. 11.7.2008 kl. 00:00

Skulden, kvinnan och jag

Insändare. Det var Åbo, det var vinter, man studerade. Marken var frusen, täckt av ett kallgnistrande frosttäcke. Man var ensam. Det tärde på mig, alla chanser verkade blockerade. Omvärlden tycktes likgitlig. Studierna i stiltje, ovisshet, mentalt trött. Och så - helgen. De ensammas helvete. Allt stänger. Inspirationen försvinner. Gamla tankar i gamla spår. Så jag fick nog; gav efter, alkohol. Några timmar senare, aningen mer alkohol i kroppen, ute på dansgolvet. Otroligt. De fanns överallt. Kvinnorna. Ljushåriga, mörka, studerande, blonderade, lättklädda. Lockelsen slet i mig; det hade varit mycket längesen jag vågat mig ut. Rädsla. För våld. För vad som skulle tänkas hända om jag gick över gränsen. För att förlora någonting, för att dö. Mitt förhållningssätt till kvinnan har alltid varit präglat av skuld; som ung var jag mycket rädd för Guds straffdom och vad som skulle ske om jag vågade närma mig någon utan... ja, utan vad? Tillåtelse? Välsignelse? Emellertid; nu hade allt sådant dövats bort, men desto större blev däremot smärtan från kvällen ifråga.Och något odefinierbart som skrämde mig därinne i discot. Än i denna dag kan jag inte säga vad det var. Men därinne blev jag till slut skrämd från vettet; jag var på väg in i ett landskap där allt var tillåtet och där jag inte längre kunde identifiera mig med mig själv eller min kristna kallelse. Jag var ute i ingenmansland. Jag såg det underbara som det borde ha varit - och jag blev besviken. Bakfull, darrig och gråtande gick jag hem vid femtiden på morgonen, ur stånd att förstå vad som skrämt mig så mycket därinne. Besvikelse, antar jag, likaväl som rusighet, liksom något tabu jag brutit. Jag ville bara därifrån. Ännu nästa dag var jag rädd, utan anledning, och sorgsen över mitt förfall: kanske över vad jag tänkt göra. Vad jag velat göra. Vad jag rentav oreserverat ansett mig ha rätt att göra, bara för att jag upplevt mig vara i överläge gentemot kvinnorna, som jag annars krupit för... dyrkat i det tysta, vänt all min ångest mot... tiggt om förståelse, fjäskat för att få den, nyttjat olika verbala taktiker för att be om den. Jag hade betett mig illa, även om jag inte just gjort något; men mentalt hade jag klivit över en odefinierad gräns. Och inför Gud; endast med Jesu hjälp kunde jag till slut restaurera min upplevelse och ta den med i bagaget. Slutligen trodde jag mig förstå: i Jesu ögon var de lika mycket värda som jag, troende eller ej - och jag lika mycket värd som de. 11.7.2008 kl. 00:00