Den självuppoffrande hustrun

Pedersöre kyrka 7 augusti 2004. En ung kvinna lovar en nästan lika ung man att älska honom i nöd och lust. Hon gifter sig med den finaste av människor och hon är stolt och glad över att få höra ihop med just honom.

Hon är övertygad om att han är kallad till stora ting, denna fina, goda man. I Guds rike finns det både användning för och behov av män som han. Och den unga kvinnan tänker att hennes primära uppgift från och med denna varma sommarlördag är att göra hans liv så lätt som möjligt så att han i sin tur kan göra så mycket gott som möjligt. Diska, städa, sköta barn, laga mat... Vad som helst för att hjälpa honom att leva enligt sin kallelse. Hon är helt och full beredd att lägga sig själv åt sidan om det är det som krävs.

Ingen - i synnerhet inte mannen vid hennes sida - hade bett henne om det som hon ämnade ge. Likväl ämnade hon. Oj, så hon ämnade.

Idag, åtta och nästan ett halvt år senare, tänker kvinnan att hennes man fortfarande är den finaste av alla och att hans kallelse är stor. Och att hon som fru och bästa vän ibland behöver göra saker för honom för att han ska kunna göra det som han ska göra.

Men. Idag tänker hon att hon också har en kallelse. En egen, personlig kallelse som inte bara går ut på att röja undan vardagshinder för hans. Att det finns en uppgift också för henne i Riket som inte bara går ut på att underlätta hans.

Vad hände med den unga kvinnan som ville bli den

självuppoffrande hustrun, hon som var övertygad om att hennes mans kallelse var överlägsen hennes och som var nöjd med det? Vilken resa har hon gjort? Vart är hon på väg och var står hon idag? Det ska den här bloggen berätta mera om under januarimånads tid.

En sak vet jag idag - jag hoppas att du vill läsa. Ställ gärna frågor och kommentera. Och protestera! Jag håller nog.