Användandet av olika krediter och avbetalningssystem skapar numera svårigheter för allt yngre människor. Det är enkelt att med några telefonklick inhandla varor man aldrig kommer att ha råd med, eller att wolta hem mat och lägga notan på framtiden.

Vi vet att den vanligaste orsaken till att människor söker sig till diakonin är ekonomiska problem. Vi vet också att problemen ofta är toppen av det isberg som döljer ett massiv av till exempel relationsproblematik, missbruk, arbetslöshet, sjukdom och psykisk ohälsa under ytan.

Vissa av oss har full koll på vår ekonomiska situation och en ambition att förändra den om den försämrats. Andra värjer för den smärtsamma insikten om att loppet är kört och fortsätter att köpa för pengar som inte finns. En drivkraft är de skamkänslor som uppstått när man intalats att varken man själv eller barnen duger utan airfryer och telefon à la mode. Räkningen för det människovärde man försökt konsumera sig fram till kommer ju hursomhelst först om en månad.

Situationen för den diakoniarbetare som ska ta ställning till hur omfattande ekonomiskt stöd en överskuldsatt klient kan få är etiskt sett utmanande. En liten hjälpinsats kan ge en skjuts framåt i rätt riktning, men kan också innebära mer stjälp än hjälp eftersom sannolikheten för att klienten sedan fortsätter ungefär som förut är stor. Samtidigt är det klart att man inom diakonin fortsättningsvis hjälper i enlighet med hjälpbehovet.

En person ska inte behöva förtjäna att bli hjälpt, till exempel genom att vara dygdig och insiktsfull, eftersom Guds nåd utsträcker sig till och omfattar alla på lika villkor. Vår sårbarhet är gemensam, liksom vår längtan efter tillhörighet, vila och tröst.

Men hur långt ska församlingarnas resurser räcka när behovet av avancerad ekonomisk rådgivning växer sig större samtidigt som klienterna upplever det som allt svårare att navigera i det havererade välfärdssamhällets virrvarr av nedskurna tjänster och bidrag? Hur ska vi komma åt den destruktiva människosyn som dominerar just nu och som får den som mår dåligt att må ännu sämre?

Diakonin är och förblir ett uttryck för Guds omsorg. Men det gäller att se över målsättningar och arbetssätt, och att utveckla samarbetet både inom och över organisationsgränserna för att omsorgen med diakonin som förmedlare ska kunna nå ända fram.

Under min resa i Italien några dagar hann vi se mer än Peterskyrkan – som påminde oss om avlatsbreven och smärtan (som jag skrev om i min förra text). Vi klev också in i Colosseum och vandrade genom gladiatorspelens epok, lidande för både mänskor och djur. Och jag tänkte på hur min man och jag skulle ha förts till arenan som kristna i tider av förföljelse under Neros tid. Ropen från läktarna, rädslan för den fysiska smärtan, slakten. Och säkert tankar som: Tänk om Jesus ändå inte finns?

Så är jag tillbaka hos teologen och motståndsmannen Bonhoeffer, som just nu är aktuell genom biofilmen som hade premiär i fredags. För honom var efterföljelsen smärta, att ge upp sig själv för det han trodde på, att slutligen dö på grund av sitt motstånd mot det onda. För honom innebar kristendomen att vi skyddar de svaga och gör motstånd mot ondskan och en korrumperad maktelit.

Martin Luther King sa: ”Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad”. Att tiga är inte alltid guld.

Det behövs mod att följa Guds hjärta. Det behövs mod att följa Vägen, Sanningen och Livet när det drar ihop sig. Det är inte bara de första kristna som dog martyrdöden, inte endast på 300-talet förföljelsen blomstrade, det sker i dag i många länder. Just nu halshuggs kristna i Syrien som inte avsäger sig sin tro. Följ mig, säger Jesus. Ta ditt kors och följ mig. Det låter omodernt i vårt välstånd, pinsamt? Men den vida vägen har alltid varit lätt att vandra, den trånga leder till en evighet med Jesus.

Vi läser om förföljelse och mord på kristna bland annat via Open Doors information. Nordkorea, Somalia, Jemen, Iran, Sudan, Libyen, Eritrea, Nigeria och Pakistan toppar listan på femtio länder som utövar olika sorts stark förföljelse av kristna. Men vilken är den kristnes lidande i väst idag? Lider vi för vår tro? Måste man lida?

Att ta sitt kors är inte att omintetgöra Jesu död på korset för oss och att man gör det, betyder olika saker för var och en av oss. Det kan betyda att minska andras lidande. Det är Gud själv som ger kraften till efterföljelse för varje kristen som vill och söker Guds hjärta. Vi behöver ge vårt medgivande och låta oss fyllas av något större, något som ger oss förmåga att säga ja när det ska vara ja och nej när det ska vara nej. Och mitt i lidandet kan också en förunderlig källa till glädje spåras. Idag kan vi börja. Jesus har lovat gå med oss alla dagar.

Idag 28.3 firas den nationella respektera din katt dagen. En dag i året som man vill uppmärksamma hur viktigt det är att ge extra kärlek till och respektera sin katt. Det finns flera olika dagar under året då vi firar och uppmärksammar olika husdjur. Exempelvis firas årligen hundarnas dag 24.4. och den finska hästens dag 6.9.

Jag läste runt på nätet om hur en katts önskningar och behov behöver erkännas, för att katten ska känna sig respekterad. Och att kattägare behöver lyssna till och observera sin katt, förstå kroppsspråket och olika läten. På så vis kan kattägaren lära sig förstå hurdan mat och hurdana mysstunder katten gillar.

Lavoaren är vår Ninnis favoritsovplats.

I mitt arbete med diakoni möter jag flera personer som inte känner sig respekterade av andra eller inte respekterar sig själv. Mitt arbete är lite som hos kattägaren. För att kunna respektera den jag möter behöver lyssna, observera och förstå. Lyssna till personens egen berättelse, observera nyanser och delar samt förstå helheten. Och detta borde vara en självklarhet för alla i samhället som arbetar med att hjälpa människor på olika sätt. Men jag ser mycket som inte fungerar inom vårt välfärdsområde.

Självklart behöver personer som hamnat i knipa ta eget ansvar, även om orsaken till knipan inte var deras eget fel. Men ofta känns det att personer som inte har det ekonomiskt bra, saknar språkligt kunnande eller inte har tillgång till teknik lämnas vind för våg. ”Det är bara att ringa…” – men hur ringer du utan telefon? ”Logga in och fyll i på nätet.” – men hur loggar du in om du inte har dator eller smarttelefon? Hur bekräftar du din identitet utan bankkoder? ”Ta tåget till xx-ort, så hjälper vi dig.” – men om du inte har råd till tågbiljett? Funderar om socialväsendet då verkligen har lyssnat, observerat och förstått personens verklighet, om lösningarna de ger inte går att förverkliga.

Mest respektlöst upplever jag det är att ständigt arbeta med språkfrågan. Finland har officiellt varit ett tvåspråkigt land i över 100år, det står i grundlagen. Det är emot lagen att lagstadgade tjänster inom social- och hälsovården inte erbjuder sina tjänster på svenska. Det räcker inte att kollegan i rummet bredvid kan svenska. Det räcker inte att prata långsamt på finska. Det räcker inte att säga att blanketten är på finska, men du kan fylla i på svenska. Det räcker inte att brevbotten är skrivna på svenska och tjänstemannen skriver sin egen del på finska. Ändå arbetar jag och min kollega veckovis med dessa språkfrågor, år ut och år in. Brister i språkkunskaper inom social- och hälsovården är inte de enskilda anställdas fel. Detta är ledningens fel. Ledningen ska se till att de anställer tillräckligt med kompetent personal så att de kan följa lagen.

Så som tillägg till att respektera din katt idag (ifall du har en), så tycker jag du ska ta och respektera dig själv. Unna dig själv lite extra kärlek, förståelse och mysstunder idag. Lyssna till ditt inre, observera saker i ditt liv och lär dig att förstå dig själv. Gör detta varje dag från och med idag, sträva efter lösningar som förbättrar din vardag. Och kräv att även andra respekterar dig och dina behov.

För en tid sedan klättrade jag och min son upp för trapporna i Peterskyrkans kupol i Rom. Vi vandrade förbi de små mosaikbitarna i de fantastiska konstverken och vi beundrade takmålningarna och marmorskulpturerna. Vi stod uppe på det högsta stället och tittade ut över Vatikanstaten och utöver Rom och tänkte på makten, tänkte på avlatsbreven, på de fattigaste av de fattiga som gett sina sista kopparslantar för att betala sina föräldrars eller mor- och farföräldrars förkortade tid i skärselden. De utmärglade ansiktena, de trasiga kläderna, Påvens utsända som hade order om att pressa fram ännu mer pengar så att Peterskyrkan kunde byggas.

Efter några dagar i Rom märker jag att min blick alltid söker Peterskyrkans kupol. Mitt hjärta har fängslats av byggnaden fast jag analyserat dess uppkomsthistoria många gånger om i huvudet. Hur är denna motstridighet möjlig? Att jag kan sakna den byggnaden fast den orsakat så mycket ont?

Det finns olika sorters smärta. Olika motiv till lidande. Ur en renande smärta kan något bättre födas i en människa. Teologen, motståndsmannen och författaren Bonhoeffer talar om den billiga och den dyra nåden. Den dyra nåden kräver någonting av oss. Den kräver att vi följer Jesus i fotspåren också när den leder oss ut ur bekvämlighet, trygghet och inflytande.

Så finns det smärta som inte är renande, men som pressas fram ur offren för att makten ska få sin vilja igenom.

Jesus säger: Mig har givits all makt i himmelen och på jorden. Den är störst som är den andres tjänare. Och Han tvättar sin förrädares fötter. Paulus skriver: Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.

Guds ord är evigt och vi gör gott om vi lutar oss mot det fast det kan ta oss ut i motvind och smärta. Fastetiden kan vara en tid då vi fördjupar oss i Bibeln och kanske blir det så att när fastan är slut vill vi inte sluta läsa Guds ord alls. Det blir en ohejdad vana.

Som diakoniarbetare möts vi ständigt av livets kontraster. Ibland möter vi kontrasterna under en och samma dag. En arbetsdag kan börja med att vi kokar gröt och kaffe eller brer en hel del smörgåsar och serverar åt en grupp personer som kommer och äter gratis mat i församlingens lokaler. För en del är det här både första och sista måltiden de äter på hela dagen.

En dag när jag stod bakom kaffetermosen och hälsade på de fyra personer som stått bakom dörren och väntat på att få komma in, just då betraktade jag dem lite mer än vanligt. Jag påmindes om att de här personerna, med spår av många års missbruk och ett hårt liv, har en gång varit oskyldiga små barn. De har också haft livet framför sig. De har, förhoppningsvis, varit älskade av en eller flera vuxna som har tvättat och kammat deras hår och gett dem hela, rena kläder. Jag önskar att någon skulle behandla dem med samma omsorg även idag.

Av någon anledning såg jag just i den stunden hur värdefulla och älskade de här personerna är. Jag blev ännu en gång påmind om att deras värde inte ligger i vad de tillfört sitt eget liv, samhället eller ens församlingen. Gud ser på oss alla med kärlek oavsett hur människor uppfattar oss. Gud vet vem vi är och i Hans ögon står vi alla på samma linje. Där bakom kaffetermosen förstod jag att just idag kan vi visa dem omsorg genom att bjuda på mat och kaffe även om jag vet att de skulle behöva så mycket mera.

Under samma arbetsdag kan det hända att vi diakoniarbetare deltar i ett större möte där vi blir bjudna på fin mat och dryck. Vi får sitta bekvämt bland väldoftande och välklädda personer och lyssna på mycket välformulerade ord och vägledning. Det finns så många fina och smarta tankar, planer och vägkost för hur församlingarna kan få nya medlemmar och hur fler kan delta i verksamheten.

Men så här är det med kontraster. I våra församlingar kan det vara både högt och lågt. Det kan dofta partfym och svett, det delas ut brödpåsar och nattvard, vi skrattar och vi gråter tillsammans och möts i livets fester och sorger. Det ska finnas rum för allt det här. Det ska finnas rum för oss alla.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på de här personerna som jag mötte samma morgon. Jag märker hur jag hellre skulle sitta med dem och diskutera. Jag vill fråga: "Vad vill du att församlingen ska göra för dig?" De här personerna kommer till församlingen idag, och många fler kommer att söka hjälp och stöd från diakonin i framtiden. Mängden personer och familjer som lever i trångmål ökar ständigt och det här kommer att synas allt mer både inom diakonin och i samhället överlag.

Ibland söker vi med ljus och lykta när det vi egentligen borde ta tag i finns mitt framför näsan på oss. Kunde vi istället för att endast söka de som ännu inte hittat till församlingen, se på dem som själv tar kontakt och faktiskt kommer och deltar i diakonins verksamhet idag? Kunde vi satsa mera på de här personerna och familjerna? Vi läser om nedskärningar och matköer som kämpar med att efterfrågan på maten ökar medan matdonationerna minskar.

Kunde vi till exempel lägga mera resurser på matutdelningar och diakonal verksamhet? Redan nu kan vi inom diakonin se ett fenomen där många som fått hjälp vill sedan engagera sig i församlingen som frivilliga. Kanske hänger det ihop, om du har fått hjälp har du lägre tröskel att hjälpa andra och har störrre förståelse för de som behöver hjälp. En naturlig utveckling.

Vem är det vi talar om när vi vill ha nya medlemmar till kyrkan? Är det arbetsföra och framgångsrika eller finns det lika mycket efterfrågan på församlingsmedlemmar som kanske behöver stöd från församlingen och samhället överlag? Jag tror och hoppas att det finns rum i församlingen för oss alla om vi vågar vara en diakonal kyrka, på riktigt.

Jesus säger "Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig" - Matteusevangeliet 25:40