Första gången jag handlade mat efter min ankomst i hemstaden fick jag en smärre kulturchock. Man måste ju väga sina varor här! Jag plockade gladeligen på mig batat, gurka och paprika och stegade mot kassorna. Väl framme vid kassakön kom jag på mig med att ha glömt prissätta mina varor. Snopet gick jag tillbaka och vägde allt.

Är det inte dags att ändra det här systemet? Jag tror på riktigt att det skulle vara mycket smidigare att allt vägs i kassan. Kanske tar det någon sekund längre i kassan men situationen i frukt- och grönsaksdisken skulle vara betydligt mer smärtfri.

Man ska kolla nummern på varorna, ofta köa till en våg och klistra på lappar som är helt onödiga (och gör att påsen inte kan gå i plastsorteringen? Rätta mig gärna om jag har fel). Ofta lossnar lapparna innan man är framme vid kassan, särskilt om man försöker klistra fast dem på en hårig och jordig batat (och man vill spara på plastpåsarna).

Dags att införa det system som typ alla andra länder har, Finland.

Det var allt för mig.

Det finns en evig rytm av död och pånyttfödelse i allting. Det ger My tröst att att vila i den tanken som också hör ihop med hennes relation till Jesus #måndagmedmy

Har i dag lärt mig att det finns olika versioner av prideflaggan. Bl.a en version som liknar Ukrainas flagga men har en ljusröd rand.

Den kanske för mig större nyheten var att den traditionella regnbågsflaggan har fått olika uppgraderade versioner, som inkluderar flera minoriteter. Nyheten var alltså att den traditionella regnbågsflaggan inte inkluderar alla minoriter, om jag förstått detta rätt.

Som vit, medelålders CIS heteroman är jag fullt medveten om att det finns mångt och mycket inom jämställdheten som jag inte är insatt i eller blivit exponerad till. Tursamt nog har jag människor i mitt liv som håller mig uppdaterad.

Nedan är en bild på en mera inklusiv flagga. Jag måste medge att jag inte exakt vet vad alla vinklar symboliserar men utgår från att de är viktiga symboler för någon grupp och då skall de naturligtvis få vara med.

Inklusion och respekt för andra är oerhört viktiga teman. Tyvärr måste vi ha separata temaveckor- och månader för att belysa dem. Förhoppningsvis kan vi gå vidare som samhälle och ha dem inkluderade i vardagen.

Må väl.

För snart en månad sedan blev en länge planerad investering av i vårt hushåll. Vi fick solpaneler installerade på taket. Det har varit på ”att-göra”-listan länge, men tillståndsprocessen var förvånansvärt omständlig, från en lekmans synvinkel. Så det tog sin tid att fylla i alla blanketter. Själva processen att beställa solpanelerna och få dem monterade fungerade bra. Det är en skön känsla att följa med hur mycket el som produceras i varje stund och förstås finns det en app där kan man följa med produktionen över tid.

Jag är medveten om begränsningarna och utmaningarna med solenergi. På vinterhalvåret får man inte just ut någon el på våra breddgrader. Själva solpanelerna tillverkas ofta i Kina, ett land jag helst skulle vilja undvika att understöda. Det är en rätt dyr investering, men skall betala tillbaka sig inom 10-30 år. Med tanke på osäkerheten i andra investeringsformer är det inte så dumt med en beräknad avkastning på 3-9 % enligt vår solpanelleverantör. Än så länge finns det inget bra (tillräckligt lönsamt) sätt att spara el för att använda själv senare. Överloppsel säljer man till elbolaget, vilket är mindre lönsamt än att använda den själv, men det ger lite tillfredsställelse att tänka att någon annan finländare på köpet får köpa grön el och så hjälps vi åt att minska beroendet av fossila bränslen. Solpaneler är ju naturligtvis ingen heltäckande lösning på energibehovet hos finländare men det kan vara en fungerade elkälla även hos oss.

Jag skall fortsätta hålla ett öga på appen. Än så länge har jag ingen realtidsapp över el-användningen i huset. En sådan skulle vara ännu intressantare.

Jag hör en kvinna brista ut i gråt där jag sitter i trädgården. Medan den åsktunga junihettan dallrar omkring mig och pionerna bugar av sin överdådigt vackra tyngd hör jag genom ett öppet fönster nånstans i grannkvarterets höghus någon liksom explodera i gråt.

Det låter så där som på film när en mamma får bud om att hennes barn har dött, ingen nätt liten snyftattack. Jag sitter i kastanjeskuggan och svalkar fötterna i två-åringens plaskbassäng och har det ganska bra, där på andra sidan är det någon som inte alls har det bra.

Jag känner mig som en oinbjuden gäst i den här stunden. Det låter så bart och naket, inte nånting man skulle dela med främmande människor. Det låter så dramatiskt, är det faktiskt på riktigt och inte på Netflix? Jag blir störd på att jag känner mig nyfiken, men kan inte helt släppa tanken, vad är det som har hänt? Jag intalar mig att nyfikenheten är kryddad med omtanke och empati, allt annat skulle ju vara ouppfostrat.

Först medan jag funderar på om jag faktiskt ska gå in för att inte vara den där oinbjudna gästen slås jag av tanken på att det kan vara ett gräl jag hör delar av. Tänk om det är familjevåldets fula ljud som här når utanför hemmets ”trygga” väggar? Jag halvligger inte längre, jag sitter rakt upp med sinnena på helspänn. Borde jag göra nånting? Vad?

Jag tycker mig höra en annan röst inne hos gråten, den andra låter lugn och snäll. Jag pustar ut efter den tidigare alarmtanken.

Mina tankar dröjer kvar hos den gråtande kvinnan långt efter att jag lagt mig tillbaka i solstolen. Från att först ha undrat vad som kan ha orsakat den vilda gråten har tankarna brett ut sig till hur livet och vardagen kan svänga på en sekund. Vem vet vad som händer mig eller mina kära imorgon?

Någon dag kanske jag svarar smådistraherat när ett bekant nummer blinkar på telefonskärmen, omedveten om att just det samtalet kommer med livsomvälvande bud. Den tanken får mig att känna tacksamhet över så mycket i mitt nu, jag glömmer t.o.m. nästan att det är galet ostädat här hemma eller att jag inte fick gjort riktigt allt på min ”före semestern”-lista.