I många år har människor (inte minst mina syskon) förundrat sig över att min första impuls när det gäller att få svar på ganska lätta frågor är att fråga någon jag känner snarare än att googla. Man skulle säkert få svaret snabbt då man googlar, och jag har aldrig egentligen haft någon annan förklaring att jag helt enkelt inte vill. Jag har själv funderat på detta på senaste tiden. Varför vill jag hellre fråga någon jag känner?

Trots att jag gärna skulle vilja påstå annat så är jag en produkt av min tid. Jag är van med att kolla upp saker på nätet, som vilka konserter som är på kommande eller vilken tid en debatt sänds på TV. Jag vet hur en gammal radio fungerar. Alla kanaler har frekvenser, och man ställer in radion till kanalens specifika frekvens och så hör man det som sänds. Då insåg jag plötsligt att jag inte visste hur man fick reda på vilken kanal som var på vilken frekvens innan man kunde söka upp svaret på nätet. Så jag frågade mommo, trots att det kändes som en rätt dum och irrelevant fråga.

Jag fick ett rätt enkelt svar, ganska fort, och det uppmuntrande orden: “det finns inga dumma frågor”. I den stunden insåg jag att en del av glädjen av att fråga ligger i den kontakt man får med andra människor, speciellt med människor som är annorlunda än jag själv. Mina morföräldrar har vuxit upp i en helt annan verklighet än jag, och en kort stund får jag ta del av den.

De senaste trettio åren har skapat en helt ny värld. I tusentals år har man frågat de som är äldre, för att det var så man lärde sig. Idag bara söker vi upp svaren på nätet. Tänk på en maträtt som din mamma, eller någon annan du lärt dig mycket av, brukar laga. Kan du det receptet? Vet du vad knepet är?

Jag vill lära mig av människor. Jag vill känna att jag är en del av kunskapens kedja. Det finns många som inte hinner tala med sina mor- eller farföräldrar, så det kan löna sig att ta chansen. Jag som är studerande har också tusen resurser att ta till, och inte minst av dessa är den otroligt kunniga staben vid Helsingfors Universitet. Dessa människor som har spenderat flera år på att samla kunskap. Jag kan gå och fråga vilken som helst av dem om hjälp.

Internet är en otroligt värdefull resurs, som absolut ska utnyttjas. Men fundera ibland ifall ni kan fråga någon istället. Ställ den “dumma” frågan, och tänk på alla de människor som i flera generationer har ställt liknande frågor. Vi är alla en del av en större helhet, ingen är ensam. Ibland lönar det sig att ta en stund och uppskatta det. Tala med varandra, och ställ dumma frågor.

Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång, sjunger vi i psalm 274 i psalmboken (översatt av Britt G Hallqvist 1970).

En morgon när jag vaknade var alla mina problem borta och det var helt som det skulle vara. Med ens kände jag mig ändå borttappad. Jag tyckte att jag svävade i luften utan hållpunkter. Hela mitt liv var ju uppbyggt på problem; mina egna och andras och vad skulle jag nu göra?

Kroppen drev omkring i rymden. Den sökte efter någonting att utgå ifrån. Då hörde jag röster, medan jag svävade där med utsträckta armar och ben – det lät som sång. Luftströmmen lotsade mig närmare ljudet. Jag hörde klockor, bjällror, stråkinstrument, klarinetter och oräkneliga sorters fågelsång och – kvitter. Där stod Han, Honom jag längtat att få se på riktigt hela mitt liv, och dirigerade orkestern. Han var så glad och omgiven av alla fåglar som existerar och existerat och jag tänkte att jag nu är i den himmelska kören, det här som Guds folk talat om. Allt ska lovprisa Herren, allt skapat är befriat!

Paulus skriver i brevet till Filipperna: Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.

Det finns nåd för nya världar, mycket större än den här, nya skapelser och tider, nåd för allt som blir och är. (Psalm 274)

Presidentvalet är ju högaktuellt och presidentkandidaterna har intervjuats om mycket, även om värnplikten ska gälla kvinnor. Jag passar på och delar mina tankar om saken.

När jag var ung och vår amerikanska gäst blev chockad över att inte kvinnor kunde göra värnplikten, ryckte jag på axlarna, det hade jag aldrig funderat på. År 1995 blev det möjligt för kvinnor att frivilligt göra militärtjänstgöring. När det för några år sedan i sociala medier diskuterades att göra värnplikten könsneutral var min respons: Inte innan jämställdheten är mycket bättre uppnådd i Finland! Ifall kvinnor förlorar ytterligare ett år på arbetsmarknaden minskar kvinnans euro ännu mer. Visst kunde jag förstå kompisars åsikter om att kvinnor i arme´n lär sig värdefulla ledaregenskaper och knyter kontakter de har nytta av i arbetslivet. Och jo, jag tror nog att de kvinnor som gjort frivillig militärtjänstgöring har nytta av det i arbetslivet och får en del skinn på näsan som gör det lättare att t ex löneförhandla.

Visst är det lite gammalmodigt att alla män måste göra antingen civiltjänst- eller militärtjänstgöring medan kvinnor inte behöver göra det, men jag hävdar att väldigt många kvinnor redan gör sin plikt för fosterlandet genom att jobba inom yrken där de tar hand om människor t ex inom vården och socialvården och får alldeles för lite betalt för det, under en hel arbetskarriär. Hur vi ska göra så att insatsen skulle vara rättvis vet jag inte. Jag förstår att det knappast går att slippa en militär- eller civiltjänstgöring genom att lova en ska jobba inom ett för samhället viktigt yrke. Hur skulle en sådan yrkeslista se ut?

Vi såg ju redan under covid-pandemin hur orättvist det var då yrken inom kulturbranschen inte värdesattes och vi vet att ett land i krig behöver industri, företag, möjlighet till ett normalt vardagsliv för att klara sig. Ännu mer dystopiskt skulle det vara ifall kvinnor som lovade föda barn och uppfostra dem, inte skulle beröras av en könsneutral försvarstjänst. Samtidigt vet vi att det är kvinnorna som föder barnen, oftare är hemma med småbarnen, fortsättningsvis ofta har huvudansvaret för barnen och har sämre lön än män. En ensamstående trebarnsmamma som jobbar som närvårdare har minsann under sitt liv redan dragit sitt strå till den gemensamma stacken utan någon militär- eller civiltjänstinsats som 19-åring. Men vad som händer i framtiden vet inga 19-åringar och att ha 30-åringar i någon civiltjänstform skulle också vara svårt.

Nu har SFP och Samlingspartiet beslut på att de vill jobba för den modell som Sverige har, där både pojkar och flickor omfattas av värnplikten, men där man har valt att endast utbilda en bråkdel av årskullarna. Under den här regeringsperioden är det tänkt att både killar och tjejer ska kallas till uppbåden för att öka andelen frivilliga kvinnor som gör militärtjänst och det är rimligt tycker jag.

Anna Sourander, journalist på ÖT, var den första jag såg sett offentligt ta upp problematiken då hon i sin ledare 10.1.24 skrev om hur värnplikt för kvinnor kan motverka jämställdhet och skapa ytterligare utmaningar för nativiteten. Det här är en sak som på riktigt måste diskuteras. Att bara jobba för kvinnlig värnplikt utan att ändra på resten av paketet blir inte bra.

Försvarsmakten som är känd för att vara konservativ tycker inte det finns orsak i nuläget att ändra på lagen. Men som Anna Souraner påpekar i ledaren kan det bli brist på kompetenta män i och med mindre årskullar och armén skulle ha nytta av att fler kvinnor gör militärtjänstgöring. Ett villkor är att försvarsmakten skärper sig. Andelen kvinnor som blir sexuellt trakasserade är oacceptabelt hög. Förstås är trakasserier av alla de slag mot alla kön oacceptabel. Det finns inget försvar heller för pimsning och liknande trakasserier. Ungdomarna är där för att lära sig försvara sitt hemland och dess nordiska demokratiska principer. Nog är det då en skam om beväringarna trakasseras under processen. Det är inte de kvinnor som eventuellt efter en lagändring blir beväringar som ska se till att trakasserier försvinner, även om jag tror att en större mängd kvinnor i arme´n skulle bli den våg som hjälper till att nöta bort manschauvinismen där.

Det som hör ihop med kvinnlig militärtjänst är att det öppet diskuteras planer för hur göra ifall det, Gud förbjude, skulle bli krig. Självklart försvarar kvinnliga reservister Finland på samma sätt som manliga, men det skall vara klart i förväg att barnen i en familj har rätt till en hemmavarande förälder. Det funderar jag vidare på i en senare blogg.

I lördags hade jag glädjen att vara med i Ekenäs Missionskyrka på ett seminarium om att höra Guds röst. Det var ett team från Petrus församling i Helsingfors som ansvarade för undervisningen och förbönstjänsten. Kyrksalen på kvällen var smockfull.

Jag landade på något sätt i det förflutna; hur det var för drygt trettio år sedan när jag kom till tro. Då fick jag undervisning om nådegåvorna, profetians gåva fungerade starkt i församlingen. Nu har det varit ganska tyst de senaste tjugo åren. Var är Gud har jag undrat. Var går han fram? När går han fram? Efter profeten Jesaja (och ett litet gäng samtida profeter med honom) ca 700 f.Kr. blev det tyst i sjuhundra år tills profeten Johannes föddes och banade väg för Jesus. Ska vi vänta många hundra år? har jag hunnit tänka. Är min församling mogen för Guds kraft?

Nu satt jag inklämd, bakåtlutad i en mjuk soffa på kvällsmötet och tittade utöver salen: en efter en gick till förbön. Klungor satt samman och småpratade, andra satt i kafferummet. Gud rörde vid folk. Ganska trött i min soffa tänkte jag att jag ska fråga om jag får be för en kär bekant som satt framför mig. Jag hade ingenting att ge i min trötthet, men ville be för henne och la händerna på henne, välsignade och bad att den helige Ande rör och tar vid. Jag stod en stund och bad och kände ingenting. Efteråt sa hon att det varit så skönt. Hon hade blivit starkt berörd av den helige Ande.

Och så är det. Guds kraft, inte min. Jag behövde bara ställa mig till förfogande och så skötte Guds Ande resten.

På en liten lapp hade jag skrivit som svar på vad jag längtar efter: att få se Gud handla. Komma bort från status que. Ben Fernström i teamet sa att tro egentligen är tillit, att vi litar på Gud. Att lita på är att lära sig förvänta, vänta och handla. Att förstå att Gud hör bön och vill oss väl och att Gud ÄR den starkaste makten i himmelen och på jorden, att lita på Honom och bekämpa det onda. Ingen fatalism här.

Jag har också längtat efter att se en ungdomsväckelse för jag tycker att dagens ungdomar är alltför utsatta och slängda in i en förvirringens tidsålder. De behöver få veta att det finns en älskande Gud och vissa ramar en människa mår bra av att leva innanför. Vi går sönder utan gränser. Vi mår illa utan vision. Vi är rädda utan tillit.

Och på kvällen kom min väninnas dotter till tro. Vi hade förenats i bön för henne.

Vi får tro att Gud hör våra böner och att han vill att vi ber och genom bönen förändrar världen.

Luften kändes ljummen mot huden när jag vandrade där ute i minus fem grader. Underbart att vara lättare klädd och att inte frysa! Skulle en sydlänning förstå det här? Ljummen luft i minus fem grader. Och det är sant just nu. Men minus fem grader i början av hösten är så kallt att jag nästan paralyseras. Kläderna knastrar, håret är elektriskt, huden skriker att nej! Inga minusgrader.

Många gånger är det inte ordet eller händelsen som får mig upprymd eller som får mig ur gängorna. Det är startpunkten inom mig själv. Vad hör min trötta kropp? Vad planerar mitt pigga sinne? Klart att mycket faller inom vardagens lunk utan höjder eller dalar, men i brytningspunkterna mellan de stora temperaturskillnaderna kan omdömet svikta ordentligt. Objektivt ser det besynnerligt ut, men subjektivt är det ändå så det är och upplevs.

Nu finns en tröst för mig de mörka stunderna, de trötta, sorgsna perioderna: Jesus Kristus är densamme igår, idag och i morgon. Han står med utslagna armar och väntar på oss kantstötta människor som är leda på nyhetsrapporteringar, sorgebud, sjukdomar, försämrade levnadsvillkor, klagolåtar och orättvisor. Han står och strålar och inte bara pekar på ljuset utan är själva ljuset. I Hans närvaro, läsande Hans ord, bedjande, vilande, tackande kan jag på riktigt leva i ett hopp. Jesus säger att han är uppståndelsen och livet, att han är världens ljus, att han är vägen. Han är.

I livets alla förhållanden får jag söka mig till ljuset. Och det hjälper också med stearinljusen på borden. Stjärnan i fönstret eller adventsljusstakarna tar vi sällan bort förrän i slutet av februari då vi tycker att ljuset tagit kommandot. Ljuset Jesus hängs inte tillfälligt i fönstret eller bränns ut i ljusstaken på ett bord.

Guds ljus. Det kallar, det lyser i tunnelns slut, det genomskådar och det för till stilla vatten. I ljuset både syns och försvinner tingen i rätta proportioner. Tänk att få tillhöra Jesus och veta att när jag faller tar han emot, att mörkret inte bara är mörkt för ljuset har besegrat mörkret. Och när jag reser mig är han också där. Och han är där för dig.

Han räcker för hela världen.