Imorgon, eller ja, idag, så ska kyrkomötet (igen) diskutera och rösta ifall man kan acceptera samkönade äktenskap. Det här är någonting som jag funderar mycket på och som jag så gärna vill tala om med mina föräldrar. Mina föräldrar är de människor som lärt mig att älska och respektera min medmänniska, att komma ihåg att det finns människor som är annorlunda än jag själv och som är lika mycket värda. Jag vet att de skulle förstå min frustration och min oro över kyrkomötets val. Men jag är på utbyte och har inte möjlighet att tala med dem just nu, alltså vill jag uttrycka min vädjan här och nu, till kyrkomötets ledamöter. Snälla, öppna kyrkans dörrar.

Jag vill göra det väldigt tydligt, jag hoppas att kyrkomötet röstar för att godkänna den parallella äktenskapssynen som biskoparna har godkänt. Jag hoppas att den kyrkan som jag håller så kär, som predikar om förlåtelse och gemenskap, äntligen kan säga att den välkomnar samkönade par. Jag har väldigt starka känslor om detta. Det finns så många människor som åijar sig och våijar sig över alla som skriver ut sig ur kyrkan. Lösningen på det är inte att stänga kyrkans dörrar i ansiktet på de som vill gifta sig i kyrkan och vara en del av gemenskapen! Jesus umgicks med de människor som samhället ansåg vara mest ovälkomna, mest syndiga och bortom all räddning, att tro att han inte skulle välkomna ett par människor som älskar varandra känns otroligt främmande för mig. Han predikade om kärlek och förlåtelse, han välkomnade alla.

Jag väljer att tro, och mitt band med Herren kommer inte att försvinna med röstningen imorgon, men som en ung troende som regelbundet känner ett behov att försvara mitt val på grund av uppfattningarna om kyrkan som bakåtsträvande och konservativ, så hoppas jag att kyrkomötet kan inse hur viktigt denna fråga är för kyrkans framtid. Hur viktigt det är att verkligen säga att vår heliga, allmänneliga kyrka är öppen för alla! Tron kanske inte lider av vad än resultatet blir, men kyrkan kan verkligen lida. Jag älskar min tro och min kyrka, men varje gång dessa förslag slås ner av kyrkomötet så förlorar jag lite av min tillit, inte till tron, men nog till kyrkan.

Ingenting gott kommer från att rösta emot det här förslaget. Som biskopen nämnde i en intervju för Svenska Yle kommer diskussionerna bara att fortsätta, och jag tror att han har rätt. Men det kommer inte bara vara diskussionerna inom kyrkomötet som fortsätter, utan också diskussionerna mellan de som kanske vill vara en del av kyrkan men inte känner sig välkomna, de unga som inte vågar säga att de är eller vill vara troende på grund av ställningstaganden mot samkönat äktenskap. Budet om att alla inte är välkomna kommer att sprida sig…

Jag hoppas, och ber, att kyrkomötet röstar för förslaget. Jag hoppas att i en oändlig ström av högerkonservativ politik, extremistiska rörelser och ekonomiska svårigheter som får allting att kännas hopplöst att det kan komma en ljusglimt, ett hopp om att det ännu kan ske förändringar som gör vår värld bättre.

Snälla, håll kyrkans dörrar öppna. Låt alla vara välkomna.

Skulle jag inte vara präst, så skulle jag nog arbeta med barn. Kanske på dagis. Jag älskar det genuina och omedelbara hos små människor. Och när de blir större söker jag fortfarande komma i samtal med det barnet, som jag tror att finns i varje människa.

Ibland är det lätt. Ibland är strukturen i en människa tydlig och bekväm för henne själv, medvetandegjord. Men ibland är överbyggnaden så arkitektoniskt genomtänkt att det är svårt att se vilka balkar som är bärande.

När himlakören är på hörbart avstånd - när evigheten kommer nära - är det lättare att höra människans eget ljud. När smärta eller glädje, förtjusning eller förfäran, nyfikenhet eller längtan överrumplar en, då framträder det genuina, omedelbara och sårbara. Om det tillåts, och har tillåtits.

Det är ett privilegium i mitt arbete som präst, att jag får komma människor nära.

Under veckoslutet var jag och min familj på en församlingsutfärd som barn- och familjearbetet ordande. Jag såg hur församlingens barnarbetsledare arbetade. De hjälpte någon med bältet i bussen, ledde en sångstund, småpratade, snöt en näsa och höll andakt. ”Jag kan vara med barnen, så får du duscha i lugn och ro.”

Kyrka, när den är som mest sig själv. När den ser till den lilla människan, som kan vara av vilken generation och vilket format som helst, och frågar: Vad vill du att jag ska göra för dig? Vad behöver du?

Jesus ställde den frågan till människor som tydde sig till honom, även om han antagligen visste svaret. Det tycker jag är spännande. Om Jesus ställde den frågan, med all den insikt han som Gud av Gud hade, så behöver vi säkert också göra det.

Vi kan tro oss förstå och veta vad det är vi ser i människor vi möter, men det finns alltid så mycket mer att veta, också om de människor som står oss allra närmast. Varje människa är sitt eget universum, sitt eget outforskade världshav.

Och jag vet inte om Jesus ställde frågan som ett exempel för oss, eller därför att det överlag gör oss gott att få formulera oss. Kanske behöver vi få berätta vad vi behöver för att bli tydligare både för oss själva och för andra.

Min vän Mari Puska, kyrkoherde i Mariehamn, sa en gång: ”Hur kan vi någonsin vända ryggen mot Kristus om vi vänder oss mot människan och frågar: Vad kan jag göra för dig?”

Nu är jag i Åbo och Kyrkomötet, kyrkans högsta beslutande organ, har börjat sin vårsession. Den här veckan frågar jag och 108 andra av kyrkan: ”Vad vill du att vi ska göra för dig?” Vad kan vi göra för Kristi kropp? Vad för Guds rike framåt i vår tid och vår kontext?

Vi är beslutsfattare, förtroendevalda. Alla församlingar har sådana. Alla församlingar har församlingsanställda. Människor som församlingen kallat att som arbete eller mot arvode fråga: "Vad vill du att jag ska göra för dig?"

Jag hoppas att vi som beslutsfattare, förtroendevalda och anställda ställer oss inom hörhåll, så att vi hör vad Kristi kropp, den lilla människan, berättar om sig själv och sina behov. Den kommunikationen och kontaktytan behöver kyrkan för att fungera. Det kräver mod både att fråga och att lyssna, och alla kan göra bådadera, men för kyrkans förtroendevalda och anställda är det en del av uppdraget.

Om du vill berätta, så vill jag lyssna.

Det här är tiden på året då fåglarna tar över och fyller lyssnaren med outsäglig glädje från tidig morgon, när knappt någon vettig mänska vaknat – till sena kvällspromenader då det är svårt att lämna vitsippshav mellan trädstammar och melodier som uttrycks så innerligt så innerligt och gå in mellan fyra väggar. Att vistas vid havet, det är om möjligt än mer andäktigt: alla rop från avlägsna kobbar, skrän av måsfåglar, tutande, trumpetande av svanar och inget av det är ännu motorbåtar som snart ska fylla havs- och luftytor och tysta ner det liv som just nu fröjdas och har herravälde över skärgård och sjö.

Kanske har fågelintresset med åldern att göra? Kanhända även känsligheten för avsågade avgasrör, motorsågar, vattenskotrar, höga basdunk från passerande bilar? Kontrasterna blir så stora då jag ser Guds skapelse och det mänskan får till stånd på denna jord. Och säkert påverkas jag av massmedia och min egen fantasi. Jag ser bilder i mitt huvud av fiskar som flyr förskräckta när skotrarna drar över skärgården, de vet inte vart de ska ta vägen, fiskarna. Jag sörjer när en vindil drar med sin stora hand över Sverigebåtsborden på utedäck och kastar alla pappmuggar och plastflaskor i havet. Jag spänner mig för skuggflottan som drar förbi vårt sommarställe och minns insändare jag skrev på 70-talet till Hbl som 14-åring om oljeolyckor och sköra granitklippor på Onas och andra skärgårdsöar.

Hur vårdar man en jord? Hur lyssnar man in Guds vilja i livsvalen om man redan glömt Gud eller lagt honom åt sidan som en förgången tid? Har de stora ljuden av ekonomi och välfärd trängt undan den lågmälda stämman av ansvar och varsamhet, av ömhet och gemenskap? Gud är ju ändå här i sin oändlighet och ser sin skapelse oberoende av om vi vill det eller inte. Hans röst hörs i vårens lyckliga fågelutrop och kvitter, i trädens sus, i havets storm, i regnet mot fönsterrutan. Hans ord och röst ljuder genom bibelns sidor och det står att hans ord inte ska förgås om än världen gör det. Hans ord är evigt och det är vi som ska läsa det och förvalta det och ge det vidare till alla som inte vet eller känner till.

Med Jesus, den gode herden, hjälparen och medvandraren som förebild kan diakoniarbetaren vara en medvandrare för dig som kämpar med något som gör livet svårt. En medvandrare som finns vid din sida en liten stund eller kanske under en längre tid om din situation förutsätter det. Diakonin erbjuder här en unik möjlighet att stödja återhämtning och främja hälsa i en tid när samhällets tjänster känns alltmer svårtillgängliga.

I en utsatt situation känner man sig ofta väldigt ensam. Känsla av ensamhet gör att utsattheten blir ännu svårare att uthärda. Det händer nu och då att någon ringer och säger: ”Jag har ingen annan att tala med... jag behöver någon att bolla mina tankar med” eller ”jag vet inte vad jag ska ta mig till... jag vet inte vem annan jag sku kunna ringa till”.

När det krisar till sig i våra liv, behöver vi hjälp med att få ordning på alla de vilda och spretiga tankarna som rör sig i våra huvuden och de stora överväldigande känslorna som gör det omöjligt för oss att tänka klart. Genom att prata och fundera högt tillsammans med någon i förtroende blir det lättare att få ordning på känslorna och tankarna och se nya möjligheter.

Diakonin erbjuder personlig handledning och hjälp inom en rimlig tid för dig som befinner dig i en utsatt situation, t.ex. i form av samtalsstöd. Samtalsstödet är gratis och finns till för dig för den tid som du behöver det. Ibland löser sig den jobbiga situationen snabbt, ibland är man tvungen att vända på varenda sten om och om igen för att hitta en väg vidare.

”När alla andra stängde dörren och sa att de inte kunde hjälpa, gav du inte upp och lämnade mig utan du fanns kvar”.

Diakoniarbetaren kan vara medvandraren som med öppenhet och ödmjukhet lyssnar och försöker förstå din situation. Som vågar finnas där tillsammans med dig i det svåra, som hjälper dig att uthärda, som vandrar vid din sida och förmedlar hopp. Tillsammans kan vi hitta nya vägar framåt.

Det diakonala medvandrarskapet kan också öppna dörrar till en gemenskap. Det är hela församlingens uppdrag att utföra diakoni, att tjäna varandra och Gud, att förverkliga kärleken till nästan. I församlingen finns ofta ett brett utbud av verksamhet där medvandrarskapet kan få nya dimensioner. Det kan handla om kamratstöds- eller gemenskapsgrupper, temagrupper, studiecirklar, en gudstjänstgemenskap eller ett frivilliguppdrag. De här olika verksamhetsformerna finns också till för dig. Välkommen med!