Frågar jag en klass tonåringar om de vill lära sig sjunga psalmer i skolan, antar jag att ingen röstar för det. Vad angår sådant dem, undrar de. Därför ska man inte ställa frågan. De har delvis rätt: för tillfället talar inte kanske orden till dem så att de märker det, men senare i livet gör orden i psalmerna underverk.

”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”. ”Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara”, ”Hela vägen går han med mig”, ”Jag lyfter ögat mot himmelen” – psalmord som för oss genom minnen, djupt in i inre rum. Verserna lyfter, inger hopp, talar om löften och dimensioner som bär oss nu och som bär oss in i en evighet. Vi som sjungit dem, vi som hört, stått där uppradade på morgonsamlingarna i skolan, suckat, tänkt på annat, men ändå snappat upp.

Som diakon har jag hållit många äldre i handen i livets slutskede och sjungit Lina Sandells psalmer och fått erfara hur lugn och tro landar i en människas kropp. Också dementa kommer upp till vårt medvetandes yta från sina dimmiga rum och tar tag i ord de sjungit för decennier sedan. Där inne i kroppen har psalmorden levt sitt stilla liv – de ord som lärts in i skolan på morgonsamlingar eller under musiklektionerna – de stiger nu upp till ytan, slår ut sina sångblad som en blomma sina kronblad: en människa som inte talar sjunger de gamla inlärda andliga sångerna och ler.

Det här kan vi inte kräva att de unga ska förstå. Därför behöver vuxna lära ut det ändå. Och i bästa fall – i den oroliga värld de unga växer upp i – kan de redan nu snappa upp ord som säger att de är älskade och värdefulla, att det finns en väg till himmelen, att det går en bro från tro till ro (psalm 581), att Guds löften inte sviker – fast de ser vuxna svika. Våra ungdomar är värda att få luta sig mot evighetens löften som ska bära dem också i nuet, de är värda att få höra att de inte behöver gå ensamma för det finns en som går med till vägs ände, de är värda att få höra det goda budskapet om Jesus Kristus – som Jesus ville att skulle berättas till alla människor på jorden.

Jag är så glad att få tacka dig, och gärna vill jag det göra. Jag vet det visst att du ser på mig och mina böner vill höra. Jag är en planta uti din gård, för evigheten uppdriven, jag var knappt till när i fadersvård åt dig jag redan blev given. (Psalm 492, Runeberg.)

Vi talar om saknaden, vi lyssnar, vi tröstar och deltar i sorgen. Så många och fina möten vi får vara med om samtidigt som vi vet att det bottnar i sorg.

Sorg är känslorna vi upplever när vi saknar någon som varit betydelsefull för oss. Alla relationer kan ta slut och när de gör det, uppstår ett tomrum, en saknad, kanske en förargelse, en ilska eller en lättnad. Vi kan vara ledsamma, sorgsna, nedstämda när vi sörjer och saknar. Om sorgen föregås av smärta och sjukdom kan det också finnas en viss lättnad bland känslorna. Alla känslor är tillåtna och viktiga.

Då vi har en relation till en annan människa delar vi tankar, känner känslor och spenderar tid, mera tid eller mindre tid, med varandra. En del relationer är långa och vi blir nästan som en del av varandra. Andra relationer är kortare men känslorna kan vara starka och relationen tät. Det vi upplever och minns är värt att helgas, värt att stanna upp vid.

Vår relation tar inte slut för att den som dött är borta, vi förblir alltid någons barn, någons älskade eller vän. Så länge vi minns någon finns han eller hon kvar, Livet övervinner döden, det som vi delat finns alltid kvar!

Vi närmar oss allhelgona. Då kommer döden närmare, eller riktigt nära för några av oss.

På lördagen är det parentation i kyrkor och kapell utöver vårt land. Namn räknas upp, ett efter ett och vi tänder ett ljus för vart och ett. Alla dessa människor har dött under året som gick från allhelgona till allhelgona.

När de tända ljusen brinner sitter vi kanske på vår bänk och tänker tillbaka på alla dem som stått oss nära under livets gång och som redan är döda. Somligas liv var korta. Andras långa. Någons död berörde oss mer än andras. Det finns död vi kanske ännu har svårt att acceptera. Sorgen är på hälft. Vi har frågor. Vi har kanske utropstecken. Vi har inte talat med någon om hur ont det gör eller vi har talat och talat och ännu lättar det inte.

Allhelgona är en tid då vi kollektivt möter döden. Vi är många som minns. Vi är många som lägger ner våra ljus på gravarna, rättar till ljung och granris, låter blicken vila på det ingraverade namnet. Vi har älskat. Därför sörjer och saknar vi.

Men det finns också annan sorg än den som döden orsakar: Livssorgen som författaren och journalisten Christa Mickelsson i sin nyaste bok ”Lilla förlustboken” för fram på olika sätt. Kanske väller de här obearbetade sorgerna stundvis över oss – och nu när de andra talar om sorg och det skrivs mer om sorg runt helgen – påminns vi om skilsmässan som ännu har djupa spår i vår själ, den tunga sjukdomen, ensamheten i att inte hittat en partner att dela livet med, arbetslösheten, drömmen som aldrig uppfylldes, väntesorgen – för en dag tar vården av min älskade slut.

Det är tid att sörja. Vi behöver också sådan tid. Och så skrattar vi igen. Det ena avlöser inte det andra som på en rak sträcka. Sorg och glädje går snarare parallellt eller leker kurragömma med varandra. Vi behöver bejaka bådadera.

Paulus talar om den tröst skrifterna kan ge. Jesaja skriver: ”Du arma som har blivit så hemsökt av stormar, utan att få någon tröst” – Gud ser oss. Jesaja fortsätter i ett senare kapitel: Jag vill giva honom och hans sörjande tröst. Kung David skriver i psaltarpsalm 23: I dödsskuggans dal är du med mig. Vi är ändå inte ensamma. Guds älskande ögon ser djupt in i vår smärta, och förmågan att sörja är människan given så att hon kan leva vidare och älska.

“Tack att du ser mig i ögonen
och möter mig som en hel människa.”

Dessa ord hör jag rätt så ofta på mitt arbete. I och för sig känns det bra att en som kommit för att träffa mig känner sig sedd och hörd, men samtidigt vrider det i mitt hjärta. Det är inte rättvist att så många medmänniskor har blivit bemött på ett omänskligt sätt.

Vi diakoniarbetare ser på vårt arbete att Finland, som borde vara ett välfärdssamhälle, fortfarande diskriminerar olika människogrupper och tar inte hand om dem som behöver mest stöd. Om man flera gånger blir utan hjälp, växer tröskeln att försöka på nytt för högt. Om man därtill bemöter diskriminering eller osakligt beteende, ger man lätt helt och hållet upp. Och tyvärr finns det diskriminering av olika slag även inom vår evangelisk-lutherska kyrka. Det borde ju inte vara så.

Alla människor är lika värda och bör bemötas lika jämlikt. När jag diskuterar med mina kollegor om människors behov och diakonins tyngdpunkter, brukar jag föreställa mig att Jesus sitter där med oss och tar del i våra funderingar. Jesus ställer oss frågor som:

“Vem syns inte på bilden när vi beskriver olika behov som förekommer inom diakonin?”

“Vem sitter vid bordet som symboliserar vår församling och dess medlemmar och deltagare, och vem fattas därifrån?”

"Vem är dom som lider
och inte får försoning
på grund av att dom är marginaliserade
eller diskriminerade?”

En av mina favoritverser i Bibeln berättar att vi alla är delar av Kristi kropp. Om en del lider, lider Kristus och vi alla.

Jesus frågar: "Vem är dom som lider och inte får försoning på grund av att dom är marginaliserade eller diskriminerade?”

Att bli sedd och bemött som sig själv, är en av de viktigaste kraftgivande sakerna i människoliv. Vi diakoniarbetare och alla vi kristna är kallade för att bemöta våra medmänniskor så som Jesus bemöter alla. Utan bedömning och krav. Med kärlek och respekt.

Vad svarar jag till dessa personer som tackar mig för det bemötande jag beskrivit där i början?
Jo, med Jesus vid min sida, svarar jag med varmt leende:

“Tack för att du vågade ta kontakt. Du är viktig och älskad såsom du är.”