Hen ringer på diakonins dörr, har kommit med taxi direkt från boendet. I smutsiga, slitna kläder. Yllesockor, inga skor. ”Här är jag nu”, säger hen sakta och tittar rastlös ner i golvet. Vi sätter oss och jag får höra en mörk och komplicerad berättelse. Församlingen kan erbjuda presentkort för skor och andra saker som behövs i det nya hemmet. Boendets socialhandledare har sett till att det finns möbler och annat viktigt. Jag ger ett par stora kassar med matsvinn vi fått från de lokala butikerna och säger att diakonin får man alltid kontakta. Hen tackar och går. Det blir tomt i mitt diakonikansli.

Diakonin får man alltid kontakta.

Men det blev ingen ny kontakt de kommande dagarna. Det gick veckor, månader och år. Så plötsligt ser jag hen i högmässan. Med ett stort leende på läpparna säger hen ”Här är jag nu, tack vare det du sa.” Vad var det jag hade sagt? Jag såg säkert fundersam ut, för hen tillade ”Du sa att jag skulle släppa taget om det som höll mig kvar i mörkret. Att jag skulle sluta fly och säga stopp till det som styr mitt liv. Tack, dina ord räddade mig för jag började tänka om.” Vi växlar några ord om hur livet ser ut över kyrkkaffet, sedan skiljs vi åt.

Dina ord räddade mig.

Jag minns inte diskussionen eller orden. Men jag tror heller inte orden i den stunden kom från mig. Orden kom från Gud. Han satte mig där, i mötet med den nödställde. Han lät min tunga forma ord, som skulle nå djupet. Han sådde ett frö att gro, en tanke fylld med hopp, nåd och handlingskraft. Herrens frö gav personen betydligt mycket mer än diakonins presentkort och matsvinn någonsin kunnat ge – en möjlighet att hitta sig själv och sin inre styrka, att få en nystart. Vilken stark och varm känsla det kan växa fram ur ett litet frö!

Diakonin har genom tiderna arbetat så att ett samhällsproblem lyfts fram, de nödställdas situation belysts och verksamheten har startat. Helsingfors Diakonissanstalt och dess grundare Aurora Karamzin var med och startade soppköken i Helsingfors i slutet av 1860 talet för att råda bot på hungersnöd och spridningen av farsoter. Idag köar människor ännu för mat men av andra orsaker än hungersnöd. De har svårt att få pengarna att räcka till allt de skulle behöva och önska ha. Det är svårt att prioritera rätt då man inte får hjälp att ta tag i sina grundläggande problem. Många har ett inre tomrum, en önskan att vara behövd och omtyckt för den man är. Att bli accepterad i en grupp. Det gäller såväl unga som äldre. Att många bor ensamma gör det inte lättare, om man är nära släktingar och vänner har man en uppgift. Nu står vi inför en situation då människors sociala välfärd inte längre garanteras av samhällsfunktioner. Vad skall vi då börja arbeta med? I församlingarna kan vi inte ersätta de nedskurna bidragen, det handlar om stora summor pengar. Diakonins styrka är i bemötandet och gemenskapen, att våga stanna bredvid den hjälpbehövande när det gör ont. Vi behöver åtminstone skramla i kastrullerna igen, berätta högt för våra beslutsfattare att gränsen för nedskärningar nu definitivt är nådd. I många församlingar bjuds det på mat och gemenskap och det är ett sätt att både mätta magen och behovet av tillhörighet. Jag ser med spänning fram emot vad nytt som kommer ur den här svåra situationen, diakonin brukar vara kreativ.

Frågar man mig vilken min favoritblomma är kan jag svara syren. Så funderar jag en stund och så säger jag: kanske vresrosen eller linnean, och blåklinten tycker jag också om, den djupmörka pionen, hyacinten, vitsipporna – så här fortsätter det. Och det samma gäller bibelord.

I morse läste jag ur Jesaja en av mina favoritbibelverser: Han väcker var morgon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungasätt. Alltså ett underbart ställe. Tänk dig Gud som med sin Ande väcker dig, ömt, varsamt och kallar dig ut i dagen. Kallar dig att gå hans vägar – för han behöver dig. Han behöver dig för han vet att någon annan också behöver dig idag, behöver din vilja att gå, att följa. Gud behöver mänskan så mycket att han överlämnade spridningen av budskapet om hans kärlek till mänskorna efter att Jesus uppstått och den helige Ande fallit över lärjungarna. Han vill samarbeta med oss. Han vill umgås.

I samma kapitel (50) står det: Herren Herren har givit mig en tunga med lärdom, så att jag förstår att med mina ord hjälpa den trötte. Så att jag med mina ord kan hjälpa den trötte. Det finns många trötta idag både mentalt och fysiskt.

Vi får närma oss Gud så närmar han sig oss. När vi läser Guds ord förstår vi mer, det öppnar sig och handlar mindre om våra åsikter och mer om vad bibeln lär. Det börjar handla om att längta, att söka sig nära Guds eget hjärta.

I Ordspråksboken står det: Framför allt som ska bevaras må du bevara ditt hjärta, ty från det utgår livet.

Kanske fastetiden handlar om just detta: att söka sig närmare Gud, att läsa hans ord, lyssna när han kallar och hålla hjärtat nära Guds hjärta. Det handlar inte så mycket om mig själv utan om Jesus, om vem han är och hur han kan påverka mitt och ditt liv.

Han väcker våra öron, han rör vid våra hjärtan, han säger: Följ mig.

Att famna om varandra har sin tid, och att vara fjärran från varandra har sin tid. Slita sönder har sin tid liksom att sy ihop. Tystnaden har sin tid och talande sin. Kärleken har sin tid och hatet också, strid och frid. (I boken ”Mer än tre önskningar” av Jörg Zink)

Jag sitter ensam hemma vid mitt köksbord. Ett lågt, surrande ljud avbryter mina tankar. Är det kylskåpet som låter? Ljudet känns irriterande högt. Det knäpper till i väggen. Är det så här, det låter när det är helt tyst? Det knyter till i magen. Tystnaden känns skrämmande. Tanken att sätta på radion eller Tv:n smyger fram i mina tankar. Något får mig ändå att låta bli. Jag vill vila i tystnaden och se hur den känns. Jag är nyfiken på hurdana tankar och känslor som dyker upp. Som småbarnsmamma upplever jag sällan tysta stunder. För det mesta är det liv i huset. Många viljor och mycket oljud. Nu vill jag njuta av den tysta stunden.

Tankarna går till mötet jag hade några dagar tidigare. En man som kom emot mig med tunga steg. Han såg ut att bära ett stort lass på ryggen. Hans blick var tom. Även om jag var flera meter ifrån honom, såg jag att han var ledsen. En av mina grannar hade berättat att hans fru ligger på sjukhuset. Hon har fått en aggressiv cancer och svävar nu mellan liv och död. När vi möts frågar jag hur det är med honom. Ögonen är fyllda av förtvivlan. Han svarar att det är svårt. Tomheten och ensamheten är påtaglig. Jag minns att han ännu för några månader sedan, gick sida vi sida med sin fru. De var aktiva människor. Ett par som tyckte om att gå på olika evenemang och på konserter. Nu är allting annorlunda. Mannen går ensam hem till en tom lägenhet.

Efter att jag börjat jobba som diakonissa i församlingen, har sorg och sorgbearbetning blivit som en del av vardagen. Jag har insett att sorgen har många ansikten, många sätt att uttrycka sig på. Sorg är inte enbart död, det är också ett avslut. En vänskap som tagit slut, en skilsmässa, ett vuxet barn som tagit avstånd. Gemensamt för dem alla är tomheten. Något eller någon som försvunnit från personens liv. Människan undrar med vem, eller med vad tomrummet skall fyllas? Jag frågar mig, ifall sorgen faktiskt måste ersättas med något annat? Sorgen, tomrummet och tystnaden kan ha något viktigt att berätta för oss. Var modig, låt sorgen komma in. Den kommer med tiden att bli lättare att bära och hantera. Allt har sin tid.



Åbo domkyrka är sedan några veckor stängd ända fram till första advent 2028. Fast jag inte kan gå till min hemkyrka söker sig mina tankar ändå ofta dit, eller kanske just därför.

Jag längtar redan efter att fira högmässa igen just där. Jag längtar redan efter att mitt i veckan gå upp för alla trapporna och in under de höga valven för en stunds paus. Bänkarna är inte bekväma, men de är hemvana sedan jag var barn och ovanför dem höjer sig valv efter valv av historia och andlig längtan.

När jag sitter där känns det som om kyrkobyggnaden runt omkring mig ramar in mig i nuet. Den skapar också en djupare tidskontext; sedan de här kyrkväggarna med möda byggdes under hundratals år har här suttit generation efter generation med glädjeämnen och sorger, ivrigt troende tillsammans med mindre tvärsäkra. Allvarliga långfredagsgudstjänster, kvittrande sommarmässor och hjärtslitande jordfästningspsalmer har ljudit under valven följda av jublande bröllopsmusik. Den katolska tidens rökelse och helgonaltaren har bytts ut mot vitare väggar och nya tider, nya människor.

Allt det där får mig att lyfta blicken från mig själv, det ger perspektiv. Där mellan domkyrkans pelare och väggar känner jag mig både liten och stor. Jag förnimmer både mig själv och tidigare generationer i den fuktiga doften av stearin och gammalt murbruk.

Kyrkorummet blir som en famn för den jag är just nu, oberoende av hur duktig eller bristfällig jag är. Lite så där som kyrkan och församlingen i bästa fall kan vara, en famn för oss alla precis sådana som vi är.

Också när kyrkdörrar tillfälligt är stängda står den famnen alltid öppen.