Eftersom det är Helsingfors bokmässa inkommande helg (som jag tyvärr inte kan delta i) så tänkte jag dela med mig av en bok jag nyligen lyssnat klart på och tre böcker jag ser fram emot att lyssna på/läsa.

Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk, Björn Natthiko Lindeblad

Den här boken har så många tipsat om så jag kände mig tvungen att lyssna på den. Jag ångrar inte en sekund av mitt liv med Björns röst i mina öron. Jag lärde mig massor om hur man slutar bry sig om vad andra tycker om en, om vikten av att ha en bra relation till sig själv och om det magiska mantrat “jag kan ha fel”.

Följande böcker finns på min att lyssna-lista:

1. Kriget mot kroppen, Erik Hemmingsson & Stina Wollter
2. Hormonstark: ta kontroll över dina hormoner och bli ditt bästa jag, Martina Johansson
3. Depphjärnan: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?, Anders Hansen

Jag älskade Stina Wollters bok Kring denna kropp så därför vill jag väldigt gärna läsa hennes och Erik Hemmingssons splitternya bok på samma tema; kroppen. Hormonstark har jag tänkt läsa länge men aldrig riktigt kommit mig för. Jag vill gärna se om det är möjligt att med hjälp av exempelvis kosten kunna påverka hormonerna och måendet. Lite tveksam är jag men ser fram emot att läsa. Och jag älskar allt med Anders Hansen – boken Hjärnstark förändrade mitt liv så jag ser fram emot att få lyssna på Depphjärnan också.

Tydligen läser jag bara böcker om kroppen, hjärnan och måendet. Bra så, tänker jag.

Många temadagar är alldeles självklara och självlysande medan andra är mer eller mindre kryptiska och tolkningsbara. Till den sistnämnda kategorin hör dagens temadag: Internationella moldagen, även kallad Mole Day.

Moldagen firas i första hand av kemister och det sker dessutom idag ganska exakt mellan kl 06.02 och 18:02 vilket har att göra med något som kallas Avogadros tal (som är ca 6,02*10^23 och alltså är en sk fysikalisk konstant ”som anger antalet atomer eller molekyler i en mol av en substans”), allt detta enligt Wikipedia. Amadeo Avogadro (1776–1856) postulerade, fortfarande enligt Wikipedia, att ”alla gaser vid samma temperatur, tryck och volym innehåller samma antal molekyler.” Avodadros konstant handlar alltså om antalet molekyler i en mol, och det är det som kemisterna världen över idag uppmärksammar.

Skulle inte korvspad vara grumligt skulle jag säga att det här med kemi är alldeles klart och tydligt och framförallt fullkomligt begripligt. Kemi är nämligen min grej, känslokemi i allmänhet och rädslan för ett kärnvapenkrig i synnerhet. Alla dessa kryptiska siffer- och teckenkombinationer aktiverar nämligen min skrynkliga hjärna men troligen på ett helt annat sätt än vad som sker under kemistens skallben. Och apropå hotet om kärnvapenkrig – en aktuell figuration: E=mc². E betyder alltså energi, m står för massa och c² är ljushastigheten i kvadrat. Man behöver inte vara ett ljushuvud för att förstå att ljusets hastighet i kvadrat helt säkert snuddar vid risken för fortkörning och mer eller mindre total katastrof. Och sånt leder rimligtvis till bot och ett mol-oket känsloläge, en dag i mol(l).

Ja, det är krystat och krångligt och svårbegripligt det här med kemi. Eller så inte. Vad jag plötsligt kom att tänka på är nämligen att denna kemiska cocktail som kallas känslor självklart även är inblandad i alla positiva upplevelser som hjärnan processar och kroppen producerar. Förälskelse, till exempel, är krasst uttryckt ett pyroklastiskt utbrott av kemiska signalsubstanser och dopaminströmmar som flödar längs kroppsvulkanen. Testosteron och östrogen står som spön i backen när kärleksfulla par likt Chagall-figurer flyger fram på de stålblåa mol-nen samtidigt som all världens kemister taktfast applåderar Avogadros konstant.

Den största kemisten av dem alla skakar frågande och förtvivlat på huvudet åt den kemiska soppa som vi människor värmt upp här i hans teckenfyllda skapelse. Men hans frånvaro är allt annat än konstant och hans röst förblir aldrig mol-tyst.

Hej igen, det var ett tag sedan jag producerade någon text. Tänkte göra ett försök i kväll, ifall de skulle bli något skrivet. Hittils har det redan blivit nästa tre meningar, så det börjar lovande.

Hösten har kommit lite smygande, med undantag för alla bilder på sociala medier med färgglada löv. Tycker dock att det varit mindre av lövbilder på sociala medier än tidigare år men det kan ju vara att jag inte följt med lika noggrannt som förr.

Höstlovet kom och nästan gick, morgondagen kvar ännu. Ifall mitt redan omnämnda someflöde är någon måttstock, verkar folk inte ha rest så mycket detta höstlov. Eller så ids/vågar inte folk uppdatera från sina resor. Jag tycker att höstlovet är en bra grej och barnen kan må bra av en veckas paus, men visst är det ju ett pussel för många barnfamiljer. Man såg den gångna veckan många barn som var ute med sina mor-och farföräldrar.

Höstlovet är också en ekonomisk fråga. Dels om man kan ta ledigt med barnen och dels ifall man vill göra något med barnen som kostar, t.ex att resa någonstans? En relevant fråga är också om man vill bränna sina semesterdagar under denna vecka, då man behöver lediga dagar till jul/nyår och sportlovet, och man vill gärna ha så många dagar kvar till sommarlovet.

På något sätt brukar man lyckas få rätsida på hela detta, så är fortfarande än anhängare av att barnen får så många lediga dagar som möjligt, det är de värda. Man får tycka olika än jag i detta ärende, men motiveringen får gärna vara någon annan än att det är jobbigt för föräldrarna. Dessutom ordnas det kostnadsfria eller nästan kostnadsfria verksamheter av många aktörer men det kräver förvisso att man haft förbehållning, vilket alltid inte är så lätt när krafterna är på kort.

Må väl. Och njut av sista höstlovsdagen.

Här om dagen hittade jag snabbt gjorda anteckningar i telefonen från den svenska prästen Kent Wistis sommarprat 2018. Han pratade då bland annat om att se på tro och religion mera som konstnärlig disciplin och levande pedagogiska ramar för oss människor, snarare än fastslagen stel dogmatik. Det där har jag återkommit till flera gånger och påmindes nu igen om det.

Jag minns att jag först höjde på ögonbrynen vid tanken på tron – och Gud – som något så att säga konstnärligt och skapande, man är ju så van att höra om bud, regler och ramar, någon skulle kanske till och med säga stagnation. Men Kent Wistis ord kittlade mitt troende hjärta medan hjärnan var konfunderad.

Hans ord ringade in det jag så ofta tänkt på, att ramarna och reglerna ju inte borde vara ett självändamål i tron, utan i bästa fall mera ett verktyg för att låta kärleken komma fram. Och jag tänker mig att en skapande Gud inte heller vill att vi blir fångar i regelverken, då kan vi i värsta fall bli bleka skuggor av det Gud skapade oss till.

Kent Wisti menade att vår tro ju inte är ett besiktningsprotokoll där vi med blodsmak i munnen och intellektet på högvarv kan bocka av dogmatiska regler. Han menar att tron så mycket mera är en längtan efter gemenskap, en tillhörighet som kräver mod.

Där säger jag igen ”ja!”. Jag tänker ofta på att jag inte riktigt vet vad jag håller på med gällande min tro. Intellektet och förnuftet förmår inte greppa min längtan efter Gud. Någon kanske fnyser medlidande åt just det, saknar logiska argument för att tro på något så svårgripbart. Men det heter ju ”att tro” och inte ”att veta”. Fast det kan kräva lite mod att låta längtan härja på just för att det är så svårgripbart. Men min gudslängtan, den tycks ofta kunna bära mig förbi behovet av intellektuella och logiska argument.

Hör du till dem som bongar vägkyrkor här hemma i Finland eller som gärna går tittar in i kyrkor på utländska orter du besöker? Jag har sedan barnsben marinerats i tanken på att en längre bilfärd är i princip misslyckad om den inte har lett till minst en vägkyrka. Vägkyrkobesöken bokfördes i ett eget häfte av mina ivriga föräldrar, alla sommaranställda guider grillades på konst- och kyrkohistoriska detaljer, vykort och broschyrer inköptes och sparades för att flera år senare i triumf tas fram när man planerade en annan bilresa till samma trakter.

Alltid var jag som tonåring inte så speciellt ivrig på dessa oundvikliga kyrkobesök, men jag förstår nu senare att något i stämningen under kyrkovalven ändå berörde mig. Nu som vuxen gillar jag själv att besöka kyrkor, så kan det gå!

Ibland ägnar jag mig också medvetet åt en annan sorts kyrkturism – att gå i olika församlingars gudstjänster. När jag under kortare perioder har bott utomlands har jag sökt och besökt olika församlingsgemenskaper. Det är inte helt lätt att i andra länder navigera rätt bland frikyrkogrupper, högkyrkliga församlingar eller t.ex. varierande katolska sammanhang! Det har blivit många intressanta upplevelser, jag har ibland känt mig mest oförstående och främmande, ibland varit fascinerad med höjda ögonbryn och ibland landat i en stämning som kändes ovan med ändå trygg och meningsfull.

Det är en sak att gudstjänstturista utomlands, där man kanske väntar sig att saker är annorlunda än hemma. De största upplevelserna och insikterna har ändå kommit på hemmaplan i Åbo eller Finland när jag besökt andra gudstjänstgemenskaper än min hemförsamlings. Man blir ju så lätt hemmablind eller tar saker för givet: jaha, den bekanta mässmelodin, och där kom kyrkans förbön med bekant upplägg och så var det predikan i kännspak stil med dagens predikant. Inget fel i sig med hemmavant och hög igenkänningsfaktor, men många fina saker slinker så lätt förbi i det hemmavana.

Jag minns speciellt en gång när jag en aprilsöndag gick genom stan till Mikaelskyrkan, största kyrkan i stan, det tegelröda ”jugendslottet” med tinnar och torn som hör till en av Åbos finskspråkiga församlingar. Jag blev helt oväntat tagen av att vara med om en gudstjänst på finska. Det var bekant, men ändå nytt. Det var som om mina öron och mitt inre var lite mer på alerten än annars, att höra bekant innehåll med andra ord öppnade upp för nya tankar, känslor och konnotationer.

Det börjar vara länge sedan jag styrde stegen till Mikaelskyrkan för att delta i högmässan där. Någon höstsöndag när familjelogistiken tillåter det ska vår grannkyrka, medeltida S:ta Katarina kyrka i kanten av Studentbyn, få en ivrig gudstjänstturist på besök.

Vill du också prova på en annan gudstjänstgemenskap än den du är van vid eller har närmast till? Slå till, vem vet vilka saker du får upp ögonen för i liturgi, budskap, predikostil, kyrkokonst eller något annat!