Pioner och tankar vid mammas grav

Anna Edgren 10.07.2025

För två år sedan dog min mamma, det var en tidig julimorgon med livligt fågelkvitter utanför den fladdrande gardinen. Jag har inte vant mig vid att tala om min mamma i preteritum, det känns fortfarande underligt att forma orden kring henne i förfluten tid. Kanske det är sådant man aldrig blir riktigt van vid.

Men vardagen rullar på också utan mamma. Barnen växer, amorteringar kruxas av, jobbprojekt avlöser varandra, vi renoverar garaget. Vattnet strömmar vidare kring mammas älskade skärgårdsudde, det ställe där både hon och jag har vuxit upp i sommarsol och vintersnö. Där är hon nu allra mest närvarande för pappa och mig. Mamma är med mig vid stenen där vi borstade tänderna när jag var liten medan jag trodde att trollen i skogsdungen bredvid tittade på mig. Hon går med mig på den barriga stigen till Utkiksberget. Min blick smeker samma rödfärgade tallstammar som hon älskade att vila ögonen på i kvällssolen. Jag hör hennes röst inom mig om jag slarvar med att lägga båtlinorna snyggt på bryggan. När jag somnar på stora verandans säng med kinden mot en prydnadskudde som min mormor har broderat flyter mitt liv ihop med mammas och mormors.

Hemma pratar vi om hur mamma älskade jordgubbar eller hur hon skulle ha slagit ihop händerna av stolthet över att vår äldsta fått körkort. Jag pratar om mamma sådan hon var innan minnessjukdomen sakta tog hennes ork, hennes livsglädje och personlighet, jag pratar om det så att barnen och vi vuxna inte ska komma ihåg bara hennes sista tio år då hon inte var sig själv. Ibland pratar jag mest för min egen skull. Jag har ju inte alls ännu kommit över att jag, liksom många andra, förlorade en kär människa långt innan hon dog. Ganska ofta är jag nästan mera upprörd över att mamma suddades ut av alzheimers än för att hon inte längre lever.

Idag på mammas himmelska födelsedag cyklade jag med ett knippe vinröda pioner till graven. Under de gamla trädens höga, gröna valv stod jag och kände mig fortfarande ovan vid situationen. Mina tankar fylldes av olika kyrkiska eller poetiska uttryck för att vi återförenas efter döden. Jag kan tycka att de är vackra så där på ett teoretiskt plan, men på något vis berör de mig inte.

Är jag för upptagen med att leva min tro i vardagen när jag inte så mycket har tänkt på döden och hur det är efter det? Eller har jag inte kunnat släppa mänsklig logik tillräckligt mycket för att i hjärtat förundras över något så förunderligt som att en dag återförenas med mamma? Jag får fortsätta umgås med de här frågorna, både på skärgårdsudden, vid graven och annars.

Kyrka. I dag inleds Finlands största resemässa i Helsingfors. Också kyrkan är med och präst finns på plats under hela mässan. 15.1.2009 kl. 00:00

Människa. Gustav Björkstrand besöker Rom och Vatikanen under den ekumeniska böneveckan. 14.1.2009 kl. 00:00

Samhälle. Ett par tusen demonstranter slöt upp i Helsingfors centrum i går kväll för att uttrycka sitt stöd för Israel. 14.1.2009 kl. 00:00

Insändare.   "Kärleksbevis till att fylla ett hjärta till bredden... är orsak nog, att dö för denna sång!" brukade texten lyda i en av de lovsånger vi sjöng på ungdomssamlingarna. För mig förblir kärlek ett diffust tema. Otaliga gånger talas om kärlek i Bibeln, men hur ska denna kärlek komma till sin rätt i vardagen? Vad innebär kärlek? Är det att överse med någons felsteg? Att avstå från att klämma åt någon som man, mänskligt sett, skulle ha all rätt att klämma åt? Kärlek är, enligt mig, i första hand att ha en "kaveris" attityd En kaveri är ju i regel beredd att överse med, eller i varje fall förstå, ens brister och felsteg - om det är en bra kaveri, vill säga. För numera väcker, av någon anledning, ordet "kärleksbevis" en motvilja i mig. Kärleken ska väl vara tydlig och läkande nog i sitt uttryck såsom den är?  Inte ska den väl behöva "bevisas?" Men som så många andra lovsånger, är sången jag ovan reciterar överdriven och dramatisk. Att "dö för denna sång" har säkert varit avsett att låta som någonting underbart. Men jag kan inte annat än uppfatta det som ett krav. Någonting motbjudande. Vad som för mig är orsak att dö för någonting överhuvudtaget, önskar jag själv få definiera - om det nu går så långt att det valet blir aktuellt. Lovsångerna kan nämligen inte infånga mitt hjärtas hemliga längtan. För till vad nyttar ett "kärleksbevis", om så uttryckt i en sång, som man måste vara beredd att, symboliskt eller verkligt, "dö", för? Jag önskar möta en Gud som vill vara mig nära här i livet. Inte enbart i dödens sken, eller i vanmaktens. En Gud som inte avkräver mig lojalitetsbevis i någon form, utan som räknar med mig för att Han i så fall känner mig. 14.1.2009 kl. 00:00

Insändare.  "Kärleksbevis till att fylla ett hjärta till bredden... är orsak nog, att dö för denna sång!" brukade texten lyda i en av de lovsånger vi sjöng på ungdomssamlingarna. För mig förblir kärlek ett diffust tema. Otaliga gånger talas om kärlek i Bibeln, men hur ska denna kärlek komma till sin rätt i vardagen? Vad innebär kärlek? Är det att överse med någons felsteg? Att avstå från att klämma åt någon som man, mänskligt sett, skulle ha all rätt att klämma åt? Kärlek är, enligt mig, i första hand att ha en "kaveris" attityd En kaveri är ju i regel beredd att överse med, eller i varje fall förstå, ens brister och felsteg - om det är en bra kaveri, vill säga.För numera väcker, av någon anledning, ordet "kärleksbevis" en motvilja i mig. Kärleken ska väl vara tydlig och läkande nog i sitt uttryck såsom den är?  Inte ska den väl behöva "bevisas?" Men som så många andra lovsånger, är sången jag ovan reciterar överdriven och dramatisk. Att "dö för denna sång" har säkert varit avsett att låta som någonting underbart. Men jag kan inte annat än uppfatta det som ett krav. Någonting motbjudande. Vad som för mig är orsak att dö för någonting överhuvudtaget, önskar jag själv få definiera - om det nu går så långt att det valet blir aktuellt. Lovsångerna kan nämligen inte infånga mitt hjärtas hemliga längtan. För till vad nyttar ett "kärleksbevis", om så uttryckt i en sång, som man måste vara beredd att, symboliskt eller verkligt, "dö", för? Jag önskar möta en Gud som vill vara mig nära här i livet. Inte enbart i dödens sken, eller i vanmaktens. En Gud som inte avkräver mig lojalitetsbevis i någon form, utan som räknar med mig för att Han i så fall känner mig. 14.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Lastenkirkko.fi vänder sig till barn i förskole- och lågstadieålder. 13.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkpressens webbesökare har fått svara på frågan om de brukar bikta sig. 13.1.2009 kl. 00:00

Ledare. Från första dagen har staten Israels existens varit hotad. 15.1.2009 kl. 00:00

Kerstin Haldin-Rönn. Jag skalar potatis som får ångkoka medan jag steker upptinade gäddfiléer. 15.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Varför saknar förtroendeorganen i Väståbolands församling representation från skärgårdsförsamlingarna? 13.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. – I det stora hela mår kyrkomusiken och musikerna bra, säger stiftsekreterare Jan Hellberg som ledde kyrkomusikdagarna. 12.1.2009 kl. 00:00

Världen. Kyrkostyrelsen i Sverige föreslår i en remiss att ordet “äktenskap” ska tas bort från den framtida vigselordningen. 12.1.2009 kl. 00:00

Världen. En av de kliniker som Kyrkans Utlandshjälp understöder i Gaza har förstörts av Israeliska missiler. 12.1.2009 kl. 00:00

Världen. Kyrkans Utlandshjälp är en av de organisationer som samlar in medel för de krisdrabbade i Gaza. 12.1.2009 kl. 00:00

Kyrka. Ett snökapell kommer inom kort att byggas vid skidstadionen i Ruka. 11.1.2009 kl. 00:00

viborg. Skyddshemmet Dikoni i Viborg invigdes för några veckor sedan och glädjen var total. Kyrkpressen var med. 6.12.2017 kl. 12:48

ärkebiskopsval. Det kommer antagligen att behövas en andra omgång i ärkebiskopsvalet. Det är också sannolikt att Esbobiskopen Tapio Luoma är av de två som går till andra omgången. Åtminstone om man får tro på stödet just nu. 5.12.2017 kl. 14:38

Dammenbrister. 29.11.2017 kl. 11:23

Trakasserier. Också i kyrkan och i kyrkliga sammanhang sker sexuella övergrepp och trakasserier. 29.11.2017 kl. 11:03

Trakasserier. Skammen ska placeras där den hör hemma. Inte hos den som fick sina gränser överträdda, utan hos den som överträdde gränserna. 29.11.2017 kl. 09:55