Go för psalmboken!

Frågar jag en klass tonåringar om de vill lära sig sjunga psalmer i skolan, antar jag att ingen röstar för det. Vad angår sådant dem, undrar de. Därför ska man inte ställa frågan. De har delvis rätt: för tillfället talar inte kanske orden till dem så att de märker det, men senare i livet gör orden i psalmerna underverk.

”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”. ”Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara”, ”Hela vägen går han med mig”, ”Jag lyfter ögat mot himmelen” – psalmord som för oss genom minnen, djupt in i inre rum. Verserna lyfter, inger hopp, talar om löften och dimensioner som bär oss nu och som bär oss in i en evighet. Vi som sjungit dem, vi som hört, stått där uppradade på morgonsamlingarna i skolan, suckat, tänkt på annat, men ändå snappat upp.

Som diakon har jag hållit många äldre i handen i livets slutskede och sjungit Lina Sandells psalmer och fått erfara hur lugn och tro landar i en människas kropp. Också dementa kommer upp till vårt medvetandes yta från sina dimmiga rum och tar tag i ord de sjungit för decennier sedan. Där inne i kroppen har psalmorden levt sitt stilla liv – de ord som lärts in i skolan på morgonsamlingar eller under musiklektionerna – de stiger nu upp till ytan, slår ut sina sångblad som en blomma sina kronblad: en människa som inte talar sjunger de gamla inlärda andliga sångerna och ler.

Det här kan vi inte kräva att de unga ska förstå. Därför behöver vuxna lära ut det ändå. Och i bästa fall – i den oroliga värld de unga växer upp i – kan de redan nu snappa upp ord som säger att de är älskade och värdefulla, att det finns en väg till himmelen, att det går en bro från tro till ro (psalm 581), att Guds löften inte sviker – fast de ser vuxna svika. Våra ungdomar är värda att få luta sig mot evighetens löften som ska bära dem också i nuet, de är värda att få höra att de inte behöver gå ensamma för det finns en som går med till vägs ände, de är värda att få höra det goda budskapet om Jesus Kristus – som Jesus ville att skulle berättas till alla människor på jorden.

Jag är så glad att få tacka dig, och gärna vill jag det göra. Jag vet det visst att du ser på mig och mina böner vill höra. Jag är en planta uti din gård, för evigheten uppdriven, jag var knappt till när i fadersvård åt dig jag redan blev given. (Psalm 492, Runeberg.)