Mål: att dumpa skammen

Jag fortsätter på mitt tema från i våras om matrekommendationer och skriver om fetma. Att allt fler har en betydande övervikt är ett stort problem inte bara i rika länder, utan också i fattiga. Vi vet att det är dyrt att äta hälsosam mat. Sk skräpmat marknadsförs ofta hårt och dessutom innehåller den mycket fett och salt som människor i allmänhet biologiskt är programmerade att gilla. Låga inkomster räknas vara en riskfaktor för övervikt på befolkningsnivå.

I Finland är vi mycket lyckligt lottade som har skolmat för barnen. Myndigheterna i Finland borde satsa mer på att sänka priser på grönsaker och frukt för konsumenten (utan att lantbrukarna lider) och använda olika skatter för att försöka sänka konsumtionen av ohälsosam föda (och alkohol). Både gener och levnadsvanor ”ärvs”.

När vi talar om fetma behöver vi skilja på hur vi pratar om fetma på befolkningsnivå och på individnivå. Jag hävdar att om du inte är ansvarig för vården av personer i din omgivning så är det helt onödigt att kommentera dessa personers vikt eller oombedd ge goda råd. Också vårdansvariga måste på riktigt vara lyhörda för när det är viktigt att ta upp vikten och när det kan vara direkt skadligt. Alla har rätt att få vara stolta över sig själva och sin kropp, oavsett BMI. Det är en helt annan sak att i individuell vård tillsammans planera hur hälsan kan maximeras och stöda viktnedgång hos den som är motiverad till det och behöver det. Därför är fenomen med att lyfta fram kroppars skönhet oberoende av vikt, sk kroppspositivitet inte något hot mot folkhälsan. Man kan argumentera att när fler mänskor blir överviktiga förskjuts det normala, ( t ex jämföra hur klädstorlekar ökar över tid) och att det inte är bra. Jag tror ändå att vårdsektorn oberoende håller ett grepp om vad som betecknas som övervikt. Det är också bra att komma ihåg att vikt är EN riskfaktor. Varje individ sköter sin egen hälsa och bestämmer själv över sin kropp. I en utseendefixerad värld kan inte lite mer narturlig kroppspositivitet skada.

Människans metabolism är mycket komplicerad och numera vet man att även om det i princip stämmer att man ska bränna mer energi än vad man lagrar för att gå ner i vikt, så är det mycket som påverkar vikten och det är inte enbart fast vid någon sorts självdisciplin hur viktnedgång lyckas. Att säga ”Ät mindre så går du ner i vikt ” åt en person med övervikt är ungefär lika hjälpsamt som att säga ”Spara dina överloppsslantar i fonder så blir du rik” åt någon som får utkomststöd.

Tarmhormoner som påverkar hjärnans hunger- och mättnadssystemen spelar en stor roll. Folk med övervikt har i regel mindre halter av vissa tarmhormon som signalerar mättnad och även om de går ner i vikt hålls nivåerna lägre än hos människor med normal vikt. Mångas kroppar är programmerade att gå upp igen till den vikt kroppen tror den behöver vara på och jo-jo-bantning gör ofta att vikten stiger och nedstämdheten ökar. Med större övervikt blir det ofta också svårare och jobbigare att motionera.

Det finns i regel inga snabba metoder som leder till bestående viktnedgång i de allra flesta fall. Det bästa man kan göra att är göra små eller stora livsstilsförändringar som man kan hålla sig till i åratal. Inte det allra lättaste precis.

Jag ser ofta att övervikt åtminstone delvis beror på tröstätande. Mat /godsaker hjälper för stunden mot sorg och ensamhet. Det ger en omedelbar tröst tänker jag, som ändå sedan ifall en äter för mycket, likt alkohol sedan ger krabbis. Jag märker ju det hos mig själv att tröstätande av choklad och godis är en ”metod” jag använder. Choklad är bara så otroligt gott och chokladen ger tröst på nolltid i ett livsskede då det inte alltid finns tid för att koppla av för sig själv. Det behövs ingen annan person, det är bara att öppna godisskåpet ( i smyg för barnen) och njuta av den extra chokladen i hjälpköket.

Här finns det inga lätta lösningar heller. För den som äter godsaker av ohejdad vana kan det hjälpa att bryta vanan genom att distrahera sig med att göra gympaövningar eller städa lådor som det föreslogs i ett radioprogram där redaktörerna fick goda råd av en hälsocoach. När jag hörde det rådet kände jag mig verkligen mycket skeptisk till det. Jag äter ju för mycket choklad just för att det skall finnas ett glädjegivande, tröstande inslag en jobbig dag. När jag försöker minska på chokladätandet överanvänder jag xylitoltabletter och pimplar i mig lättcola. Det som nu förstås hjälper en del är att äta tillräckligt mat, tillräckligt regelbundet och motionera regelbundet för att få sin endorfinkick.

and om många av mina blogginlägg vill säga en sak. Alla människor är lika värdefulla, oberoende av yttre faktorer som hudfärg och vikt. Vi måste sluta skuldbelägga varandra i ett försök att få oss själva att verka bättre. Skam över utseende och vikt är inte till någon som helst nytta, tvärtom.