Midsommarmomentum

Jag hakar lätt upp mig på ord, vilket vanligtvis är roligt därför att: Utan ord – ingen tanke, ingen tanke – inget liv. Ungefär så. Vad jag alltså menar är att orden kommer först, sedan tanken. Jovisst, ibland har jag en tanke som jag bokstav för bokstav skriver ner men oftast öppnar sig innehållet först när jag skrivit ner några ord och meningar. Eller uttryckt på ett annat sätt: Meningsskrivandet är ett obegripligt sätt att skapa mening, att begripa det jag tidigare inte begripit, ord för ord.

Söndagen den 26 juni uppmärksammar FN Internationella solidaritetsdagen för tortyroffer men stående mitt i midsommarens fagraste landskap har jag all möda i världen att länka samman ögats blomstrande motiv och de våldshandlingar som min fantasi också är kapabel till. Jag vill självfallet hellre betrakta solupplysta ståndare och pistiller i macrolinsen än bli påmind om de mörka skuggor som själen också kan reflektera. Mycket ont har jag tänkt, sagt och gjort i mitt liv, ändå tror jag mig i grunden vara en rättskaffens man. Hur går det ihop, hur ska jag begripa denna kluvenhet, detta dubbelspel?

Paradoxalt nog kan midsommarens liv och lust, som ett slags kontrast, påminna mig om att det finns många verkligheter inbäddade i mig, egenskaper och karaktärsdrag som är allt annat än fagra och beundransvärda. I själva verket handlar mycket av mitt skapande – skrivandet, fotograferandet, pianoklinkandet – om att eftersträva något slags balans och harmoni i det som annars lätt kunde leda till både leda och destruktiva handlingar. Sålunda dämpas en potentiell dårskap med smågalen humor, mörka framtidsvisioner tempereras med ljusflödande digitala avtryck, och meningslösheten, världens och min, tyglas med ett ordflöde där avigsidans mörka trådar helt säkert kan anas i de till synes lättsamma formuleringarna.

Men det har jag så småningom förstått; det är inte JAG som skapar, jag är bara ett verktyg. Nej, inte "bara" – även jag är ett verktyg, även jag är en medskapare i tid och rum. Jag som så lätt noterar och hakar upp mig på de egna misstagen och felstegen har lite svårt ibland att tro att Gud kan klämma fram ljus och omtanke och skratt och glädje även ur en dyster själ. Midsommaren påminner om att det inte bara är möjligt, men nödvändigt – midsommaren som meningsskapande motvikt till mycken mänsklig misär.