Jag undrar hur påsken firas i Kiev i år?

Våren 2010 firade jag den ortodoxa påsken i Kiev. Där i den urgamla kulturvaggan fick jag med familjen i goda vänners lag njuta av en längre kommen vår med varmare luft och krokusar som ivrigt tittade fram i gräsmattorna.

Vi vuxna laga mat tillsammans, fixade i den vaknande trädgården på datjan och vandrade längs med floden Desnas stränder. Vår två-åring fascinerades oerhört av att polisbilarna såg annorlunda ut i Ukraina än hemma, med vännernas två pojkar var det också superkul att blåsa såpbubblor eller härja i bubbelbadet.

Alla tre gossarna kom sent under påskkvällen med till ett av stadens många klosterområden med korgar av mat som skulle välsignas. Barnvagnar och föräldraryggar kom i transportbruk medan folkmängden ringlade sig vidare omkring oss i skymningen. Väl framme vid huvudkyrkan anslöt vi oss till den långa cirkel av människor som bildades runt kyrkan. De ukrainska pojkarnas farmor var mån om att våra korgar fyllda med pasha, kulitsa, målade ägg och hembakt festbröd fick en bra plats. När prästerna skulle komma förbi oss var det viktigt att droppar av det vigvatten som de stänkte över korgmängden skulle falla också på vår mat och på så sätt bli extra äl välsignad.

Stämningen där i påsknatten på klosterområdet var tät. Alla hade ljus i sina matkorgar som lyste i det fallande mörkret, prästernas mässande sång hördes på avstånd medan de närmade sig, den vårfuktiga jorden var kylig medan luften darrade av doften och värmen från alla vaxljusen. När en generös dos vigvatten dessutom landade rakt i yngsta barnbarnets ansikte var farmorslyckan stor.

Mycket har hänt sedan den där påskveckan för många år sedan. Jag undrar hur påsken firas i Kiev i år? Kommer familjer i skyddsrum och tunnelbanestationer att kunna måla ägg tillsammans? Kan ensamma äldre som stannat kvar i sina hem alls försöka ta sig ut för att liksom vi komma med sina matkorgar till kyrkan? Kommer påskglädjens ljus efter veckor av mörker att kännas fjärran bland alla ute i stridens faror?