Den bokstavliga betydelsen av det engelska ordet retreat – att dra sig undan – talar om stillhet, vila, kravlöshet. På samma sätt som pilgrimsvandringar vuxit i popularitet är också retreater något som verkar tala till människor i dag.
Ett veckoslut ensam på en naturskön plats, utan vardagssysslor och krav. Att få komma till färdiga måltider. Att inte behöva tänka på omvärlden eller sociala relationer. En lockande tanke, som samtidigt väckte frågor: Vad händer egentligen under en retreat? Vad gör man? Ska vi alltså vara tysta i nästan två hela dygn? Får jag alls ha någon kontakt med omvärlden?
Fredag kl. 17.05, Lappvik station
Tågstationen finns mitt i ingenstans, men bruset från väg 25 ligger i bakgrunden. På plattformen står en liten hytt i gulmålat trä, som pryds av konstnärligt klotter i svart tusch.
Promenaden från stationen är skön i den värmande solen. Telefonens gps leder mig mot ett mål, men jag har ingen brådska att nå fram. En bit framför mig längs vägrenen går två andra med övernattningsväskor på ryggen; jag anar att vi är på väg åt samma håll.
Den smala skogsvägen slutar vid några röda stugor. Vi välkomnas av husfolket, de frivilliga som ger sin tid för att verksamheten ska gå runt. Gårdsbyggnaden har tolv enkla gästrum: en säng, en fåtölj, ett skrivbord. På de kala väggarna hänger ett litet träkors och en ikon, på skrivbordet ligger en bibel.
Våren visar sitt bästa ansikte efter några kyliga dagar. Det behövs ingen jacka för att gå längs den stenlagda gången till torpet, där kvällsmåltiden snart väntar. En bit bort flyger två tranor förbi och landar på den kala åkern.
Fredag kl. 18.30, brasrummet, Snoan
Fåtöljer i olika tyg och mönster bildar en ring längs väggarna i brasrummet. De som anlänt och fått sitt rum sätter sig här och väntar på kvällsmåltiden. Tystnaden har egentligen inte börjat ännu, men det är få som talar. Ingen verkar känna ett behov av samtal.
Klingandet från en liten klocka kallar till bords. Det bjuds på linssoppa och bröd. Maten följer retreatens ekofastatema, med vegetariska och närodlade ingredienser.
När alla ätit samlas vi igen i brasrummet för en introduktion. Huskaplanen Maria Repo-Rostedt och retreatledare Henrika Lemberg berättar om retreatens dagsprogram. De förklarar både praktiska saker – som att de små klockorna ringer fem minuter innan ett program börjar – och syftet med den tysta retreaten och de olika programpunkterna. Det finns en lista med tider för den som vill samtala med retreatledaren.
En tyst retreat betyder inte att vi inte använder våra röster – bönestunder och mässor är fulla av sång och växelläsning. Tystnaden betyder att vi inte ska kommunicera med varandra, bara med oss själva och Gud. Tio personer, främlingar och bekanta, ska samexistera utan att umgås. Vi presenterar oss snabbt för varandra med förnamn och glömmer många av namnen lika fort. Var och en är här som sig själv, utan sociala roller; ingen behöver tala om jobb eller familj.
Det är också tystnad från omvärldens brus. Vi uppmanas att stänga av telefonerna – och om någon måste tala i telefon ombeds den göra det långt ute i skogen.
Att lämna telefonen i väskan är en utmaning. Under tågresan gjorde jag ett inlägg på Instagram, det är lockande att peta på appen för att se gillningar och kommentarer.
Fredag kl. 20, kapellet
Completorium, den sena aftonbönen, avslutar kvällen. Tidebönerna är liturgiska bönestunder som hålls vid fasta tidpunkter. De bildar en stomme för dagen. Bönerna är texter ur Bibeln, ofta Psaltaren, som kan läsas eller sjungas.
Först väljer alla sin plats i kapellet, sittande på en stol eller på golvet. Det finns runda kuddar och bönepallar i olika höjd att välja på, för att hitta en bekväm ställning för knän och höfter som kanske mest är vana vid kontorsstolar.
Efter kvällsbönen är det ännu magiskt ljust ute, men kallt. Jag går en sväng kring området, trampar försiktigt i torrt fjolårsgräs; sätter mig i trädgungan, gungar först sakta och trampar sedan fart, lutar mig bakåt och tittar upp i trädkronan. Ute i skogen hörs duvor, en hackspett.
Sedan finns inte så mycket att göra. Jag ordnar allt för natten, läser lite – kopplar i smyg upp mig till mobilnätet och skickar ett snabbt ”godnatt” – och somnar tidigt.
Lördag morgon
Lugn musik väcker oss trekvart före morgonmässan. Jag börjar falla in i rytmen av att inte själv behöva passa tider. Inget är brådskar, allt har sin tid.
Mässan är kort, rösterna morgonhesa. Det går lättare att hitta rätt ställning på bönepallen.
Att bryta nattens fasta med kaffe, havregrynsgröt och gott bröd är nästan lika andaktsfullt som stunden i kapellet. En lugn lördagsmorgon, med mat som någon annan lagat och stilla musik i bakgrunden.
Utanför dörren övergår soundtracket från Taizé-sånger till fågelkvitter.
I en av bokhyllorna finns färgläggningsböcker och pennor. Jag utmanar mig själv att färglägga meditativt, en färg och ett fält i taget – inte plocka och välja och planera de snyggaste färgkombinationerna – tills plinget av små klockor igen kallar oss till kapellet.
Förmiddag
Andningen och rörelserna är bekanta, från pass på gymmet och yoga hemma på vardagsrumsgolvet. Under förmiddagens stretching ligger fokus på att må bra i våra egna kroppar. Andas in ny energi och skapa mer rum i lederna, andas ut det som du inte behöver. Att få göra något med kroppen är ett skönt avbrott.
Middagsbönen är den kortaste, bara tre sidor i häftet med tideböner. Efteråt följer det som kallas vägledning. Retreatledaren talar en stund om temat skapelsen. Vi får uppgifter: Att rita våra träd och deras rötter, de saker som är viktiga och grundläggande för oss. På ett papperslöv skriver vi sådant vi vill lämna ifrån oss, sedan kastas löven i brasan.
Tiden rör sig flytande och människorna rör sig långsamt: går långsamt, tuggar långsamt, blir kvar en liten stund när bönen eller mässan avslutats. Ingen behöver egentligen kika på klockan för att passar tider. En halvtimme blir som fem minuter, fem minuter som en halvtimme.
Eftermiddag
Efter lunchen blir det en lång stund av egen tid. Havet och skogen kallar. När följde du senast en papperskarta? Vägen ner till stranden går under huvudvägen, under tågspåret, genom Lappvik. Strandlinjen är en lång båge, höjdkurvorna ritar den branta sluttningen ner till vattnet.
Det är lugnt och tyst. På två timmar ser jag en handfull människor och några bilar. På den långa sandstranden finns inte en människa, inte heller i skogen med sina sandåsar och långa, raka tallstammar. Det dova bullret från Syndalen en bit bort bidrar till en overklig, filmisk stämning.
Nästa andaktsstund är eftermiddagskaffet: varm dryck och pannkaka gjord på rester av morgongröten.
Kristen meditation är den största utmaningen hittills. Det ingen berättar är att oberoende av hur väl du testar och väljer din sittställning kommer någon del av kroppen att göra ont efter en halvtimme på knäna. Jag andas in, andas ut, vickar lite på tårna för att fötterna inte ska domna bort, öppnar ögonen med ett ryck – höll jag på att somna? Det har gått en evighet och ändå inte när de tibetanska klockorna ringer.
Lördag kväll
Aftonbönen vesper, kvällsmat, meditation kring skapelsen, completorium. När middagen är äten börjar jag känna mig lite rastlös. Vi går från meditation till bönestund, men jag har slut på tankar och reflektioner. Kropp och hjärna är härligt utvilade, och jag börjar saknar kontakt med andra människor.
Söndag, avresedag
Palmsöndagens morgonmässa känns högtidlig. Också de som jobbar i köket deltar. Huskaplanen är igen iklädd en vacker lila mässhake, jag har träningsbyxor och stickade sockor.
Söndagen är kort, den slutar vid lunch och tåget från Lappvik station går snart därefter. Det är svårt att slappna av med obäddad säng och opackad väska, så jag ställer mina saker i ordning. Sedan tar jag kameran och går ut för att hitta vackra saker: gula krokusar mitt i gräsmattan, blå scilla under stupröret, ett trasigt fönster med bara en glasruta kvar som speglar himmel och grenar.
Den avslutande vägledningen handlar om hur vi kan fortsätta stillheten i våra vardagsliv, hur vi motar undan det som försöker stjäla vår tid och kraft. Tystnaden avslutas som den började, utan speciellt mycket prat. Flera passar på att berömma maten, någon kommer överens om att samåka hem.
Känslan av att ha varit i en bubbla, borta från vardagen, är bekant. Det påminner om när jag för åratal sedan satte mig i bilen för att åka hem från ett konfirmandläger, kulturchocken när bilradion satte igång med sommarplågor och tjatter. Nu precis som då ligger doften av lägergård, gamla trähus, kvar i kläderna när jag kommit hem.
