Varje dag avslutas med att Leif läser en andakt för Gita.

Kärleken bär allt, tror allt, hoppas allt

demens.

För fyra år sedan förändrades Gita och Leif Lindgrens liv när Gita fick diagnosen pannlobsdemens.

8.2.2019 kl. 13:12

Morgon i Dalsbruk. I det gula huset på Honolulugränd går Leif ”Lefa” Lindgren in i det som förr var en del av vardagsrummet men som nu upptas av en dubbelsäng. I den ligger hans fru Gita och sover.
– Godmorgon, dags att stiga upp! säger han och böjer sig över sängen.

Hon öppnar ögonen, de ler mot varandra. Varsamt får han upp henne i sittande ställning, sedan stiger hon upp. De står länge och kramas. Sedan går de på toaletten och byter blöja.
Morgongröt. Gita äter alltid sin med hallonsoppa och Leif sin med blåbärssoppa. Han rör om i hennes gröt och för skeden till hennes läppar. Hon gapar. Ibland tvekar hon. Då går det att få igång ätandet genom att växla om till en klunk saft.

– I fjol hade vi en period då Gita inte ville äta. Varje måltid kunde ta timmar. Jag höll på att bli galen, säger han.
Han pratar, hon ler. Jo! säger hon, med eftertryck. Och ibland något annat, något som har precis rätt tonfall och intensitet men som ingen av oss kan tyda.

Gita och Leif träffades på Frälsningsarméns Tempelkår i Helsingfors. Först var de med i scoutverksamheten, senare i horn- och strängmusikkåren. Gitas första minne av Leif var när de skulle gå in i scoutlokalen och Leif inte höll upp dörren för henne utan gick först och lät den slå igen precis framför henne. Vilken ohövlig pojke!

– Hon sparkade mig med sin träsko. Jag har fortfarande ett märke på benet, skrattar han.
De fortsatte träffas tillsammans med andra ungdomar: på gudstjänster, läger och samlingar.
En sommar hade Gita jobbat i Österrike och fått paratyfus. Hon låg på Aurora sjukhus, och Leif hade kort väg att besöka henne efter gymnastiklektionen. Så han gick dit en gång i veckan och pratade bort en stund.
Egentligen är han rätt trevlig, tänkte hon.

Efter en samling fick han ingivelsen att lägga armen om hennes axlar. Hon lät den ligga kvar.
Han var sjutton, hon skulle strax fylla nitton. Sedan dess har de varit tillsammans.

Hösten 2014 gick Gita på minnesundersökning. Både Leif och barnen hade under en längre tid tyckt att hon tidvis hade problem med närminnet.

Leif bokade tid och körde Gita till hälsocentralen utan att berätta för henne vad det handlade om – han visste att det skulle göra henne rasande. Han satt utanför och undrade vem som skulle komma ut först, sköterskan eller Gita – och på vilket humör. När Gita kom ut var hon glad – tyvärr var resultaten från undersökningen inte lika muntra.

Den första undersökningen ledde till en ny minnesundersökning, och sedan till magnetröntgen i Åbo.
Det var en bekymrad läkare som rapporterade om fynden.
– Han sa att han var förvånad. Man hade hittat hundratals brustna mikroblodkärl.
Gita fick diagnosen frontallobsdemens, eller pannlobsdemens. Det är en form av demens som leder till att nervcellerna i hjärnans främre delar förtvinar. Personligheten, och hur man fungerar i sociala sammanhang, påverkas. Man får svårt att uttrycka sig språkligt, omdömet sviktar.

Gita var sur och arg över diagnosen.
Senare den hösten var läget förtvivlat. Livet därhemma var en enda kamp, Gita var rastlös, arg och verbalt aggressiv. Leif gick till hälsocentralen och sa att nu orkar han inte mer, och Gita fick plats på en psykiatrisk avdelning i Halikko.
”Det här är inte rätt plats för henne”, sa de på mentalsjukhuset.
”Men det är rätt plats för oss just nu”, sa han.

När han körde henne dit berättade han inte vart de skulle. När han kom hem igen – ensam – bytte han lakan och frågade sig om hon någonsin skulle komma hem igen.
– Den kvällen grät jag som jag aldrig gråtit i hela mitt liv.

På programmet idag: att tömma diskmaskinens besticklåda. De ställer sig bredvid varandra vid kökslådan.
– Det där är en liten sked. Den ska dit. Och det där är en stor. Så där. Och en liten. Dit ska den!
Det skulle givetvis gå snabbare, säger han, att göra det själv. Men det är viktigt att Gita är aktiv, ens på något sätt.

Varje kväll läser de en text ur Erik Vikströms andaktsbok Min bön. När de kommer till slutet börjar de från början igen. Nu är de på femte varvet.
– Jag kallar det ”femte årgången”, ler Leif.

Hans tro, säger han, är inte tillräckligt stark för att han ska be att Gita ska bli frisk.
– Det ryms inte i mina tankebanor. Om jag ber för något ber jag att jag själv får vara frisk och ta hand om Gita.

Men kanske, tänker han, har Gud en plan också med det här.
– Vår kärlek har aldrig varit så stark som nu. Det är äkta kärlek, helt utan krav. Allt som vi gör är fullt av kärlek. När vi stiger upp och hon lutar sitt huvud mot mig känner jag att det är där hon vill vara. Vi har det mycket bättre än i många andra parförhållanden.

Läs hela artikeln i papperstidningen.

Sofia Torvalds



Nekrolog. Det sociala engagemanget för de svagaste i världen utgjorde den bärande linjen för Ulf Särs under flera årtionden. Hans frånfälle var helt oväntat. 15.10.2020 kl. 17:14

Kolumn. Förr eller senare kommer vi alla att avlövas, skriver Mikaela Björk. 15.10.2020 kl. 16:20

Förändring. Brenda Serralde Luna föddes i Mexico City men bor i Borgå. Hon har upplevt en jordbävning, plötslig fattigdom och stor kärlek. Det svåraste var när hon förlorade sin mamma. 15.10.2020 kl. 15:33

Försäljning. Efter många års kämpande för att bevara församlingshemmet, men utan gehör, ger man nu upp den tanken. – Vi måste kunna gå vidare och utreda andra alternativ, säger Mats Lindgård. 15.10.2020 kl. 15:04

teater. När Josefin Silén står på musikalscenen i Mary Poppins gestalt är hon sval, lätt bitsk och värdig. Men i verkliga livet har hon insett att det är fruktansvärt tråkigt att alltid vara cool och stark. 14.10.2020 kl. 18:20

val. Inom utsatt tid har den ledigförklarade kaplanstjänsten i Pedersöre församling sökts av två personer. 14.10.2020 kl. 17:18

restriktioner. Offentliga tillställningar och allmänna sammankomster med fler än tio personer är förbjudna i Vasa sjukvårdsdistrikt till slutet av oktober. Församlingarna följer samma direktiv. Tre kyrkoherdar vittnar om en viss coronavana – men också om coronatrötthet. 14.10.2020 kl. 13:58

Kyrkpressen. Veckans nummer av Kyrkpressen innehåller två mindre förändringar. Den ena är estetiskt och den andra är kopplad till formatet. 13.10.2020 kl. 16:20

Lokalt. Hej då perfektionisten! säger Tinca Björke, informatör i Mariehamns församling. 14.10.2020 kl. 08:00

Höst. "När peppen och inspirationen är borta är det ofta människorna runt omkring oss som blir stödet." 14.10.2020 kl. 00:01

konfirmandarbete. Under sommaren har unga haft roligt och känt sig trygga i skriftskolan. Det här framgår av en enkät som 16 000 ungdomar svarat på. De unga gav skriftskolan det nationella skolvitsordet 9-. 8.10.2020 kl. 16:24

covid-19. Begränsningarna baserar sig på beslut fattade av Vasa stads social- och hälsovårdsnämnd den 5 oktober och är i kraft till och med den 25 oktober. Samfällighetens ledningsgrupp har också gett anvisningar om att deltagare i församlingarnas gudstjänster och övriga evenemang ska använda ansiktsmask. 5.10.2020 kl. 22:26

profilen. Hon kom till Helsingfors som svar på någon annans bön. Frisören blev ledare för lärjungskolan. Nu vill Ida-Maria Pekkarinen skaffa mandat att fortsätta i en uppgift som känns som hennes. 1.10.2020 kl. 17:04

parrelation. Tua Mäenpääs man Frank hade i flera år varit otrogen mot henne. Idag präglas Frank och Tua Mäenpääs relation av lugn och trygghet, men vägen till ett nytt liv tillsammans har varit lång. 1.10.2020 kl. 10:08

Åbo. Åbo svenska församling arbetar aktivt för flyktingar. – Jag har insett hur ensam en människa kan vara, och hur mycket kontakt betyder, säger Malena Björkgren. 1.10.2020 kl. 11:37

Kolumn. Jag slogs en morgon av hur mycket det finns att förundras över när sommar går över till höst och höst till vinter. Färgerna, dofterna, tystnaden. Det är något speciellt när naturen skiftar och går in i en annan säsong. Det påminner mig om att världen och livet har en rytm att följa. 6.11.2023 kl. 08:00

Stiftsdagar. Firandet av Borgå stifts 100-årsjubileum kulminerade i en festmässa i Borgå domkyrka. Kyrkpressen frågade några festdeltagare vad de tyckte mest om under stiftsdagarna i Borgå – och vad de tror om de följande 100 åren. 29.10.2023 kl. 15:22

Kolumn. På vägen till kyrkan möter jag tiggare och brödköer. Nyheterna har påmint mig om krig, människor på flykt, ensamhet, våld i hemmen och om hur dåligt vår underbart vackra planet mår. Det gör ont och jag känner mig maktlös. Helst skulle jag stänga ut alltsammans, leva i min egen bubbla, sluta bry mig. 28.10.2023 kl. 21:38

BORGÅ STIFT 100 ÅR. Att Borgå stift finns är ingen självklarhet, det hängde på ett hår. När stiftet inledde firandet av sitt 100-årsjubileum i Borgå idag, fredag, diskuterades bland annat behovet av en plats där vi kan träna på att se på saker från olika håll. 27.10.2023 kl. 18:29

SOMMARREPRISEN 2024. För snart trettio år upplevde Fredrik Nygård att Gud befriat honom från sitt spelberoende. Sedan dess har han spelat bort 2,5 miljoner euro, lurat och bedragit. För fem år sedan upplevde han en ny befrielse och har inte spelat sedan dess. Skulderna kan han aldrig betala tillbaka, men han betalar små symboliska belopp varje månad på eget initiativ. 18.7.2024 kl. 10:00