Varje dag avslutas med att Leif läser en andakt för Gita.

Kärleken bär allt, tror allt, hoppas allt

demens.

För fyra år sedan förändrades Gita och Leif Lindgrens liv när Gita fick diagnosen pannlobsdemens.

8.2.2019 kl. 13:12

Morgon i Dalsbruk. I det gula huset på Honolulugränd går Leif ”Lefa” Lindgren in i det som förr var en del av vardagsrummet men som nu upptas av en dubbelsäng. I den ligger hans fru Gita och sover.
– Godmorgon, dags att stiga upp! säger han och böjer sig över sängen.

Hon öppnar ögonen, de ler mot varandra. Varsamt får han upp henne i sittande ställning, sedan stiger hon upp. De står länge och kramas. Sedan går de på toaletten och byter blöja.
Morgongröt. Gita äter alltid sin med hallonsoppa och Leif sin med blåbärssoppa. Han rör om i hennes gröt och för skeden till hennes läppar. Hon gapar. Ibland tvekar hon. Då går det att få igång ätandet genom att växla om till en klunk saft.

– I fjol hade vi en period då Gita inte ville äta. Varje måltid kunde ta timmar. Jag höll på att bli galen, säger han.
Han pratar, hon ler. Jo! säger hon, med eftertryck. Och ibland något annat, något som har precis rätt tonfall och intensitet men som ingen av oss kan tyda.

Gita och Leif träffades på Frälsningsarméns Tempelkår i Helsingfors. Först var de med i scoutverksamheten, senare i horn- och strängmusikkåren. Gitas första minne av Leif var när de skulle gå in i scoutlokalen och Leif inte höll upp dörren för henne utan gick först och lät den slå igen precis framför henne. Vilken ohövlig pojke!

– Hon sparkade mig med sin träsko. Jag har fortfarande ett märke på benet, skrattar han.
De fortsatte träffas tillsammans med andra ungdomar: på gudstjänster, läger och samlingar.
En sommar hade Gita jobbat i Österrike och fått paratyfus. Hon låg på Aurora sjukhus, och Leif hade kort väg att besöka henne efter gymnastiklektionen. Så han gick dit en gång i veckan och pratade bort en stund.
Egentligen är han rätt trevlig, tänkte hon.

Efter en samling fick han ingivelsen att lägga armen om hennes axlar. Hon lät den ligga kvar.
Han var sjutton, hon skulle strax fylla nitton. Sedan dess har de varit tillsammans.

Hösten 2014 gick Gita på minnesundersökning. Både Leif och barnen hade under en längre tid tyckt att hon tidvis hade problem med närminnet.

Leif bokade tid och körde Gita till hälsocentralen utan att berätta för henne vad det handlade om – han visste att det skulle göra henne rasande. Han satt utanför och undrade vem som skulle komma ut först, sköterskan eller Gita – och på vilket humör. När Gita kom ut var hon glad – tyvärr var resultaten från undersökningen inte lika muntra.

Den första undersökningen ledde till en ny minnesundersökning, och sedan till magnetröntgen i Åbo.
Det var en bekymrad läkare som rapporterade om fynden.
– Han sa att han var förvånad. Man hade hittat hundratals brustna mikroblodkärl.
Gita fick diagnosen frontallobsdemens, eller pannlobsdemens. Det är en form av demens som leder till att nervcellerna i hjärnans främre delar förtvinar. Personligheten, och hur man fungerar i sociala sammanhang, påverkas. Man får svårt att uttrycka sig språkligt, omdömet sviktar.

Gita var sur och arg över diagnosen.
Senare den hösten var läget förtvivlat. Livet därhemma var en enda kamp, Gita var rastlös, arg och verbalt aggressiv. Leif gick till hälsocentralen och sa att nu orkar han inte mer, och Gita fick plats på en psykiatrisk avdelning i Halikko.
”Det här är inte rätt plats för henne”, sa de på mentalsjukhuset.
”Men det är rätt plats för oss just nu”, sa han.

När han körde henne dit berättade han inte vart de skulle. När han kom hem igen – ensam – bytte han lakan och frågade sig om hon någonsin skulle komma hem igen.
– Den kvällen grät jag som jag aldrig gråtit i hela mitt liv.

På programmet idag: att tömma diskmaskinens besticklåda. De ställer sig bredvid varandra vid kökslådan.
– Det där är en liten sked. Den ska dit. Och det där är en stor. Så där. Och en liten. Dit ska den!
Det skulle givetvis gå snabbare, säger han, att göra det själv. Men det är viktigt att Gita är aktiv, ens på något sätt.

Varje kväll läser de en text ur Erik Vikströms andaktsbok Min bön. När de kommer till slutet börjar de från början igen. Nu är de på femte varvet.
– Jag kallar det ”femte årgången”, ler Leif.

Hans tro, säger han, är inte tillräckligt stark för att han ska be att Gita ska bli frisk.
– Det ryms inte i mina tankebanor. Om jag ber för något ber jag att jag själv får vara frisk och ta hand om Gita.

Men kanske, tänker han, har Gud en plan också med det här.
– Vår kärlek har aldrig varit så stark som nu. Det är äkta kärlek, helt utan krav. Allt som vi gör är fullt av kärlek. När vi stiger upp och hon lutar sitt huvud mot mig känner jag att det är där hon vill vara. Vi har det mycket bättre än i många andra parförhållanden.

Läs hela artikeln i papperstidningen.

Sofia Torvalds



Åbo. Åbo svenska församling arbetar aktivt för flyktingar. – Jag har insett hur ensam en människa kan vara, och hur mycket kontakt betyder, säger Malena Björkgren. 1.10.2020 kl. 11:37

Utmärkelse. Församlingspastorn Patricia Högnabba i Matteus församling i Helsingfors har beviljats Kyrkans förtjänsttecken för barn och ungdomsverksamhet. Priset delades ut idag vid Forum för kyrkans fostran. 30.9.2020 kl. 15:29

jordbruk. För Mats Björklund handlar jordbruket om att anpassa sig till vädret och naturen, om att odla det som andra ska äta – och om att förvalta Guds gåvor. 30.9.2020 kl. 11:53

vardagsbön. "Öppna varsamt upp det mina fingrar krampaktigt håller tag om i onödan." 30.9.2020 kl. 10:30

Lärkkulla. Lärkkulla-stiftelsens direktor Björn Wallén avgår på egen begäran från och med årsskiftet för att övergå till andra arbetsuppdrag. 29.9.2020 kl. 17:01

kvevlax. Över 30 år undervisade han i musik i grundskolan. Men också efter pensioneringen är musiken ett heltidsjobb för Yngve Svarvar. Hans engagemang som kör- och orkesterledare ser inte till församlingsgränser 30.9.2020 kl. 12:40

samiska. Mari Valjakka gläds över att som samepräst kunna bidra till att de samiska språken går vidare till en ny generation – något som inte var självklart när hon själv växte upp. 21.9.2020 kl. 13:16

äktenskapssyn. I dag kom beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen – Uleåborgs domkapitel hade rätt att utfärda en varning till präst som vigt ett samkönat par. Rättsväsendet griper inte in för att hjälpa kyrkan fatta beslut om äktenskapssynen – men kyrkan måste enligt biskop Bo-Göran Åstrand bestämma sig snart. 18.9.2020 kl. 16:15

Borgå stift. Se alla nyheter från domkapitlet i Borgå inne i artikeln. 18.9.2020 kl. 12:25

diakoni. I många år kunde Nina Lindfors andas ut bara om veckosluten – då kom ingen post, och hon slapp högarna av obetalda räkningar och indrivningsbrev. Utan stöd från församlingens diakoniarbetare Taina Sandberg hade hon inte orkat. De brukar mötas på Ninas favoritplats: i skogen. 17.9.2020 kl. 15:20

coronaepidemin. Peter Strangs forskning visar att covid-19-döden var svårast för de unga och starka. Han ger Finland goda poäng för proaktivt handlande då coronaepidemin bröt ut. 16.9.2020 kl. 15:45

romandebut. En måsinvasion, civil olydnad och lojalitet. Förankrad i hembygdens landskap ställer Ulrika Hanssons debutroman frågan: Vad får man vara tacksam för? 16.9.2020 kl. 18:30

döden. Förr höll man nästan alltid en visning av en död anhörig före begravningen. 15.9.2020 kl. 20:12

hopp. Det är okej att vi oroar oss, men Gud har lovat oss ett hopp och en framtid. De orden tröstar Helene Liljeström som tar över som kyrkoherde i Matteus församling en höst när det är svårt att planera för framtiden. 16.9.2020 kl. 00:01

Kyrkflytt. "Om vi inte kan fira gudstjänst, lovsjunga, lyssna och be, så upphör vi att existera som församling." 16.9.2020 kl. 00:01

SOMMARREPRISEN 2024. För snart trettio år upplevde Fredrik Nygård att Gud befriat honom från sitt spelberoende. Sedan dess har han spelat bort 2,5 miljoner euro, lurat och bedragit. För fem år sedan upplevde han en ny befrielse och har inte spelat sedan dess. Skulderna kan han aldrig betala tillbaka, men han betalar små symboliska belopp varje månad på eget initiativ. 18.7.2024 kl. 10:00

mission. Missionsorganisationerna SLEY och Kansanlähetys på fallrepet för prästvigningar i Sankt Petersburg – där den lutherska kyrkan inte har kvinnor som präster. 25.10.2023 kl. 13:54

PERSONPORTRÄTT. Förluster och motgångar har präglat Chris Gullmans liv. – Jag blev adopterad från Hongkong när jag var fem år, och den förlusten bär jag alltid med mig. Men jag har kommit att älska mitt liv för alla dess bländande nyanser av ljus och mörker. 24.10.2023 kl. 15:38

BISKOPSBREV. Det andra biskopsbrevet sedan 2021 handlar om bön och längtan. Biskoparna berättar hur de själva ber. 24.10.2023 kl. 17:00

KYRKOMÖTET. I ett konservativt kyrkomöte fick Borgå stift en övervägande liberal grupp i valet för fyra år sedan. Nu slutar många ombud. Valet av nytt kyrkomöte i vinter förrättas från rätt så tomt bord. 24.10.2023 kl. 14:04