Emma Villman utbildade sig till diakon efter gymnasiet. Det var en praoperiod hos diakonen i Purmo församling som öppnade hennes ögon för yrket. Men när hon väl var färdig med utbildningen insåg hon att hon inte var färdig att slå sig till ro i yrket för all framtid.
– Egentligen insåg jag det redan under utbildningen. Vi hade mycket praktik, och för de andra var praktiken höjdpunkten, medan jag tänkte ”yes, nu får jag läsa igen” när jag var färdig med praktiken. Då tänkte jag att det här med att bara jobba praktiskt kanske inte är något jag ska göra.
Hon poängterar att hon trivdes väldigt bra med att jobba som diakon och att hon först och främst är diakon. Hon ville ändå ha en utbildning som gav henne fler verktyg att analysera det praktiska jobbet. Valet föll på studier i kriminologi.
– Jag tycker inte alls om deckare. Jag är snarare intresserad av hur ett samhälle hanterar kriminalitet.
I höst börjar hon doktorera i kriminologi. Under ett och ett halvt år ska hon följa med personer som frigetts ur fängelset och försöker lämna sin kriminella livsstil. Hon ser många kopplingar till att leva som kristen.
– Man är fri och förlåten, men det handlar också om att verkligen känna det och om att göra aktiva val för att kunna förändra sitt liv.
Hennes inställning är att vi människor i grunden är väldigt lika. Det är en inställning som förstärkts ytterligare sedan hon började studera kriminologi.
"Det är de förutsättningar som vi haft i livet som gör att vi hamnar på olika platser."
Många undrar om hon inte är rädd när hon ska börja med forskningsprojektet. Men hon tänker inte så.
– Nä, det är ju bara vanliga människor.
Hon tycker att det är problematiskt att vi gör så stor skillnad mellan de onda och de goda.
– När man talar om de onda med barn säger man: dom som poliserna tar, dom som hamnar i fängelse, skurkarna. Men det här är konstruktioner, det som vi har bestämt i samhället.
Emma Villman upplevde att det var enklare att vara kristen när hon jobbade som diakon.
"För mig är tron något praktiskt och vardagsnära. När jag var diakon fanns det i min arbetsbeskrivning: Du ska göra som en kristen gör. Det är svårare att leva ett kristet liv när jag bara sitter och läser hela dagarna. Jag funderar också på hur jag kan motivera att jag sitter och studerar i stället för att hjälpa människor."
När hon bodde i Oslo var hon med i en kommunitet. Den hjälpte henne att hitta ett sätt att leva ut sin tro.
– Vi träffades en gång i veckan för att både be och äta tillsammans. Vi hade intentionen att leva enklare liv, ha ett öppet bord, söka stillhet. Ta ansvar för glädjen. Vi försökte hjälpa varandra och bönen hade en central plats.
Nu när hon bor i Helsingfors saknar hon kommuniteten och möjligheten att leva tillsammans och dela samma mål. Men tron finns med henne, precis som den alltid har gjort.
Läs mer i Kyrkpressen 35–36 som utkommer 30.8.
